Håkan Lans kamp för rättvisa

Foto: Calle Stoltz

Uppfinnaren Håkan Lans har nått en förlikning med sina gamla advokater, som han stämt för att de förstört hans chanser i en tvist med stora internationella datorföretag. Det glädjer mig mycket, Håkan förtjänar all sinnesro han kan få. Jag passar på att bjussa på reportaget jag skrev om Håkan Lans för Icon Magazine i höstas.

——

Håkan Lans är vår tids främste svenska uppfinnare. Han kunde ha varit miljardär idag. En svensk Bill Gates. Det är han inte. Sedan 20 år tillbaka sitter han fast i en Kafka-artad härva av processer, begravd i pappersarbete och hotad av personlig konkurs.

Himlen hängde blöt och grå över Stockholm när Michael Collaros klev in på kontoret en oktobermorgon förra året. Genast kände han att något var fel. En kylig vind slog emot honom, inifrån rummet.

Kanske hade de rökande frilansarna glömt att stänga dörren till vädringsbalkongen tänkte han, men så såg han mosaiken av glasskärvor som skimrade på parketten. Tankarna skenade i hans huvud. Var det sant? Jo. Någon hade brutit sig in.

Tillsammans med kollegan Felix Etzler driver Michael Collaros företaget Bob 621, en liten filmbyrå med kontor i ett vackert jugendhus vid Kornhamnstorg i Gamla stan. De startade företaget för tio år sedan och gör mestadels vinjetter, intron och annat för tv- och filmproduktioner.

Kontoret består av ett stort rum med en kökshörna och tre skrivbord överbelamrade med datorer för videoredigering. Michael Collaros gick snabbt igenom rummet. Datorer orörda. Videoredigeringsutrustning. Spelkonsoler. Laptops. 140 euro i kontanter som låg framme på ett bord. Alla dyrbara saker var kvar. Det var kusligt – allt var som vanligt, så när som på den sönderslagna balkongdörren. Men så såg han att några batterier låg på golvet bland skärvorna. Filmkameran. Det var den som var borta. Och inte bara den, videobanden märkta ”Lans” hade också stulits.

För fyra år sedan hade Felix Etzler och Michael Collaros börjat jobba på en dokumentär om den svenske uppfinnaren Håkan Lans, hans arbete och hans slitsamma kamp för att få betalt av storföretagen som inkräktar på hans patent. Det är en egendomlig historia. Håkan Lans är en briljant man och en pionjär inom datorteknik; många anser att han är ett geni. Han har skapat flera betydelsefulla och internationellt uppmärksammade innovationer. Men trots framgångarna – eller på grund av dem – har han skaffat sig mäktiga fiender.

Redan när filmarna började på projektet varnades de, både av uppfinnaren själv och av andra som medverkar i filmen. Det kommer att hända saker, sades det. De kommer att bryta sig in. De kommer att jävlas med er.

Michael Collaros gick fram till balkongen och tittade ner. Kontoret låg på tredje våningen, och i den trånga gränden sträckte sig en tio meter lång stege från kullerstenen upp till balkongräcket.

Någon hade vetat precis vad de var ute efter.

Någon hade gjort Michael och Felix till ännu en osannolik episod i sagan om Håkan Lans.

– En del kallar mig uppfinnare, säger Håkan Lans.

Vi sitter i sjöstugan, nere vid vattnet på hans sjötomt i Saltsjöbaden. Här har han ett fint hem, en rymlig tegelvilla med pool och en grässlänt ner till vattnet där vassen frasar i vinden. Han har haft sitt labb här, och sin verkstad. Här har han brottats med komplicerade teoretiska problem kring sitt positioneringssystem som nu blivit världsstandard och njutit av sitt livs tuffaste intellektuella utmaningar. Här har han också tampats med sina värsta motgångar.

– Själv känner jag mig inte på något sätt som en uppfinnare. Har aldrig gjort det, fortsätter han med saklig röst medan han häller upp kaffe ur en plasttermos.

– Jag är en problemlösare. Det jag går igång på, det är när det är riktigt besvärligt.

Håkan Lans är känd för fyra saker. Han har (inte helt korrekt) kallats för datormusens fader, han har (inte helt korrekt) kallats för färggrafikens uppfinnare, och han har uppfunnit ett navigeringssystem som blivit världsstandard för flyg och sjöfart. Så är det dessvärre den fjärde saken: Håkan Lans har varit huvudperson i en rad ruggiga tvister.

Han har kämpat mot företag som motarbetat hans uppfinningar, företag som gjort intrång på hans patent, företag som stämt honom på mångmiljonbelopp och advokater som misskött sina jobb. De senaste 20 åren har han fått kämpa så mycket att han inte haft tid eller ro att skapa. Rättsprocesserna har ödelagt hans karriär som forskare, och nu hotar de att helt krossa honom ekonomiskt.

Pensionsåldern närmar sig för Håkan Lans. Han bär en ljusgrå kofta som matchar håret, den riksbekanta mustaschen och de yviga ögonbrynen. Just för dagen är han en trött man. Han satt uppe till klockan fem i natt och kämpade med det enorma material som rör hans pågående rättegång i USA, där han har stämt sina gamla advokater.

18 timmar i sträck satt han med sina papper och letade efter citat och motsägelser som skulle kunna hjälpa hans sak under rättegången. Han har kvar förmågan till långa perioder av hyperfokus, som är så viktig för den som i tanken brottas med komplexa problem. Men han finner ingen glädje i det han numera sliter med.

– Det är som att stiga upp varje morgon och ägna dagen åt att fylla i sina deklarationsblanketter. Sedan rivs de sönder på natten så att man får börja om igen. Och det här pågår år efter år efter år. Man kan inte påstå att det är roligt.

Idag är labbet och verkstaden borta. Han bygger ingenting hemma längre, hans arbete består av att läsa och skriva. Sitt arbetsrum vill han inte visa. Mer än så: hans fru sedan 41 år, Inga Lans, har förbjudit honom att släppa in journalister i huset.

– Min hustru, hon vill att jag ska städa. Jag har sagt till henne att det är fullt rimligt, det ska jag göra. Vilket år som helst ska jag göra det. Men det måste vara över först.

”Det” är dels rättegången i USA, dels en process på hemmaplan som datorföretaget Acer driver mot honom. De kräver uppfinnaren på mångmiljonbelopp för rättegångskostnader från ett mål i USA, och i och med att de tagit striden till Sverige hotar utmätning om han inte kan besegra dem i Högsta domstolen.

Att ”det” ska vara över inom överskådlig framtid verkar osannolikt, och ett av Håkan Lans dilemman är att han är den ende som har full koll på allt material kring processerna. Advokater har kommit och gått, den tidigare domaren i USA har avlidit, och under tiden har processerna fyllts på med hundratusentals sidor av mer eller mindre relevanta dokument.

– Jag önskar att jag kunde visa mitt arbetsrum, att jag kunde visa att jag hade det bra, men det har inte jag. Jag lever inte alls i den miljö jag skulle vilja leva, med ett fint skrivbord med bara de dagsaktuella papprena på. Jag lever med… ofattbara mängder papper. Men det kan nog bli bra…

Han pausar, som om han funderar på att ta tillbaka det han just sagt, men tillägger bara:

– …en dag.

Allt började med ett Meccano-set.

Som grabb bodde Håkan Lans på Stora Nygatan i Gamla stan, ovanför faderns pantbank. När Håkan var sex år köpte pappan ett stort parti Meccano från ett konkursbo, och ska man ringa in starten för Håkan Lans karriär finns nog ingen bättre tidpunkt. Medan kompisarna byggde små grävskopor de ställde på bordet byggde Håkan Lans grävskopor som fyllde halva rummet. När familjen så småningom flyttade till Gullmarsplan byggde han linbanor som sträckte sig runt kvarteret. Inte för att det fanns någon praktisk nytta i det, utan helt enkelt för att det var ett spännande experiment.

Meccanot var ett frö som såddes, en leksak som uppmanade till kreativitet och ett primitivt ingenjörsskap. Håkan Lans tror själv på medfödda egenskaper som måste stimuleras av omgivningen för att förstärkas och inte förträngas. Han ser två nycklar till att han blev som han blev.

– Ett: Mitt intresse för att fundera och tänka igenom saker. Två: Mitt intresse för att förverkliga sakerna jag tänkt ut. Det är ju ingen mening med att fundera ut saker om man sedan inte tar tag i dem. Funderar man bara så blir världen full av tappade sugar.

När Håkan Lans var tolv år byggde kompisarna lådbilar. Håkan Lans höjde ribban. Han byggde en motordriven lådbil. Det var ingen revolutionerande uppfinning precis, att bygga in en mopedmotor i bilen, men det var något som krävde en viss envetenhet och ansträngning.

– Resultatet var helt enkelt något som var lite bättre än det alla andra hade gjort. Jag svängde in på skolgården, puttrade och åkte runt. Så kom jag fram till entrén – jag glömmer det aldrig – och jag stannade inte motorn direkt utan gasade till lite extra för att visa att här kommer jag! Och jag minns hur alla, precis alla, samlades i en ring runt bilen, helt förundrade. Då kände jag att det känns jäkligt bra att göra något som är lite större, som ger uppskattning. Jag lärde mig någonting där, om hur ansträngningar och belöningar hänger ihop.

Senare i livet skulle Håkan Lans lära sig att kopplingen däremellan inte alltid är så självklar, och även i skolan fanns ibland en brist på stimulans. Han intresse fluktuerade, och resultaten följde samma kurva. Stundtals hittade han något som fascinerade i studierna, men så avleddes hans uppmärksamhet av något mer spännande. Han hade fått smak på problemlösning och till synes omöjliga utmaningar.

– Nästa större projekt var att jag byggde en ubåt. Och det gör man ju inte på en kafferast.

Håkan Lans var 17 år och djupt inspirerad av boken Den tysta världen, där Jacques Cousteau utforskade en vacker undervattensvärld.

– Det var fascinerande med undervattensvärlden och allt som fanns under ytan, så nära oss, men ändå dolt för oss människor. Cousteau hade en ubåt som han kallade för Såskoppen, och kunde Cousteau bygga en ubåt så kunde väl jag bygga en ubåt. Så enkelt var det.

För att bygga en ubåt behövde han elmotorer, styrsystem, ackumulatorsystem – avancerade prylar som inte gick att konstruera från grunden och som heller inte gick att köpa på affären. Men Håkan Lans hade hyggliga teoretiska kunskaper om elmotorer, och med dem i bagaget tog han kontakt med företag som Bosch och Boliden.

Han hade utarbetat en noggrann design och byggt en skalenlig modell med perfekt svarvade metalldetaljer. Han var inte naturligt självsäker, så han såg till att vara grundligt påläst, förberedd för alla tänkbara frågor. På så sätt lyckades han imponera tillräckligt på företagen för att de skulle skänka honom delarna han behövde. Där lärde sig Håkan Lans kontakter med industrin och även värdet av en övertygande presentation. Att han faktiskt lyckades bygga en fullt funktionell miniubåt som uppmärksammades i pressen innebar också att självtilliten ökade.

Vid värnplikten hamnade Håkan Lans på Försvarets forskningsanstalt, på Linnégatan i Stockholm. Cheferna såg hans begåvning och Håkan Lans utvecklades snabbt. Han fick mucka i förtid mot löftet om att fortsätta med konsultarbete för försvaret, och han började också jobba åt Stockholms universitet. På den tiden var Håkan Lans inne på att jobba med medicinsk teknik, problemet var bara att han behövde få skära i människor för att kunna lära sig tillräckligt, och det krävdes en lång utbildning för det som Håkan Lans inte hade tålamod för.

– Mina vänner sade att du ska fan inte sätta en kniv i handen på Håkan Lans, då kommer han att sätta in elektronik i huvudet på dig – och det är just vad jag hade gjort. Det var precis sådana tankar jag hade.

Arne Gjärdman, en av Håkan Lans kollegor från FOA-tiden minns honom som en social kille som inte gjorde något anspråk på att vara speciell. ”Han bara var det.”

Uppstod något problem så löste Håkan Lans det snabbt, ibland med avancerade konstruktioner som slog medarbetarna med häpnad. Ett behov som uppstod var att kunna rita detaljerade profiler av havsbotten. Håkan Lans gick i gång på problemet och efter en tids arbete hade han skapat en liten dosa som man förde över en platta som innehöll ett intrikat nät av koppartrådar.

Det här var 1971, tio år innan IBM myntade begreppet persondator och 13 år innan Apple lanserade sin första Macintosh. Håkan Lans uppfinning var en av de allra tidigaste datormössen, dock inte den första. Hederstiteln datormusens uppfinnare går till den amerikanske uppfinnaren och datorpionjären Douglas Engelbart. Året innan Håkan Lans var färdig med sin uppfinning hade Douglas Engelbart patenterat en mus som rullade på två hjul och kunde styra en prick på en datorskärm.

Den amerikanska musen var inte särskilt användbar och kom aldrig i serieproduktion. Den svenska var av en helt annan kaliber. Med en precision på en tiondels millimeter fungerade den fint för att rita både bottenprofiler och kretskortsscheman. Håkan Lans trodde också att det kunde finnas en världsmarknad för den, även om datoranvändandet ännu var begränsat. Han åkte till USA och visade musen för företaget Houston Instrument, som visade sig intresserat.

När han åkte hem igen lämnade han kvar ett exemplar för utvärdering. Naivt, kan tyckas, med tanke på att han inte haft råd att patentera uppfinningen, men Håkan Lans hade en räv bakom örat. Han anade att Houston Instrument skulle montera isär musen och försöka bygga en egen, för att komma undan att behöva köpa hans teknologi. Snart hörde de också av sig. De ville göra affär. Och de erkände att de försökt kopiera konstruktionen – utan framgång.

Anledningen var att den misstänksamme uppfinnaren hade monterat in en onödig krets i sin konstruktion, och sedan bränt sönder komponenten med en spänning på 30 volt. Med en fungerande krets var musen trasig, med en trasig krets var musen ett litet tekniskt underverk. Den hemligheten avslöjade Håkan Lans först efter att Houston Instrument skrivit på avtalet.

Håkan Lans är bra på att prata. Han har ett lugnt och nyktert tonfall, och låter ofta som om han refererade saker som hänt någon annan. Känslorna slår igenom mer i själva orden än i några häftiga sinnesrörelser.

Ofta är han blygsam och påstår att hans innovationer är enkla och inte kräver någon särskild begåvning alls. Men det är inte utan tillfredsställelse han berättar om sin tid som eftertraktad problemlösare. Under tiden på Försvarets forskningsanstalt upptäckte han nämligen att privata firmor var beredda att betala mycket bra för att få del av hans hungriga intellekt.

– Först var det ett företag som hade gått på en riktigt svår teoretisk mina som de inte lyckades klura ut. De vände sig till FOA för att få hjälp och svaret blev att här måste man sätta in någon med förmågan att knäcka hårda nötter. De sa att det fanns en person som de anlitade, som gav sig på saker om de var tillräckligt utmanande.

Håkan Lans tog sig an problem som andra redan gått bet på, och han garanterade att lösa dem. Om han misslyckades skulle han inte ta något betalt alls men om han lyckades var det dyrt. Eftersom företagen (som enligt överenskommelse måste förbli hemliga) redan misslyckats själva, och ofta även anlitat andra konsulter som också gått bet, så var de beredda att både dubbla och tredubbla sina föreslagna arvoden.

– Jag knäckte allt. Det var som en tävling med mig själv. Och bra betalt. Jag kunde dra in en årslön på två veckor.

Michael Collaros och Felix Etzlers dokumentär om Håkan Lans går under arbetsnamnet The ’986 Patent. Titeln är tagen från Håkan Lans omtvistade uppfinning av en teknisk lösning för färggrafik. Den registrerades i december 1981 hos det amerikanska patentverket under titeln ”Data processing system and apparatus for color graphics display” med registreringsnumret 4303986.

Från och med det ögonblicket, för 30 år sedan, har Håkan Lans befunnit sig i konflikt med nästan alla de stora teknikföretag en solo-entreprenör i hans bransch behöver ha som allierade.

– Det är en otrolig, osannolik story, säger Michael Collaros när jag hälsar på filmarna i deras kontor i Gamla stan.

Balkongdörren är reparerad, men de har inte hört något mer från polisen än att det blodprov som plockades från glasskärvorna fortfarande, efter nästan ett år, är kvar på Statens kriminaltekniska laboratorium, och att de letar efter matchningar i utländska databaser.

När jag frågar om de har sökt igenom kontoret efter avlyssningsutrustning blir de lätt nervösa.

– Vi vill inte göra det. För tänk om vi hittar något… Vi vill inte dras in i den där världen.

När de började jobba med Håkan Lans-filmen upptäckte de nämligen att den svenske uppfinnarens märkliga öde inte alls var så unikt som de föreställt sig.

– Man tror lätt att de stora tekniska innovationerna kommer från storföretagens forskningsavdelningar. Men en japansk undersökning visar att 90 procent av alla stora uppfinningar kommer från små bolag med färre än fem anställda, säger Michael Collaros.

Felix Etzler fortsätter:

– Och sedan har vi den EU-finansierade undersökningen som gjordes för tio år sedan, som konstaterade att av de 200 viktigaste europeiska patenten de senaste åren var alla, undantagslöst, indragna i patenttvister. Och många utsattes för olika typer av påtryckningar. Kort sagt, du har stora problem om du kommer på en intressant innovation och inte har väldigt mycket pengar. Ett patent kan vem som helst ta, men ytterst få har möjlighet att försvara det.

I början av 80-talet hade Håkan Lans ännu inte blivit personligt bekant med de problemen. Det var en tid då innovatörer och affärspionjärer flockades till datorvärlden. Många stora företag såg en hägrande massmarknad för persondatorer, men det saknades några pusselbitar för att datorerna skulle förvandlas till konsumentprodukter. En av dem var färggrafik. Den fanns förvisso, men den var statisk och tråkig.

Håkan Lans såg behovet av bättre färggrafik både på FOA och på universitetet, och snart kunde han inte hålla sig. Han började rita på en ny typ av grafikprocessor. Ett år senare hade han tagit fram ett grafikkort som fick amerikanska ingenjörer att klia sig i huvudet. IBM:s svenske patentchef, Bertel Ahlman, beskrev det som en glimt av framtiden och ett av de smartaste patent han sett. Men Håkan Lans vill inte förhäva sig.

– Det handlade bara om hårt arbete. Det krävdes kanske lite över genomsnittlig intelligens för att genomföra projektet, men jag tror att väldigt många egentligen skulle kunna göra sådana här saker. Det är inga problem att bygga en ubåt. Det är inga problem att konstruera ett nytt grafikkort. Det är bara det att få gör det.

Ännu var marknaden för datorgrafik svag och Håkan Lans lösning var dyr, så han hittade ingen som ville köpa patentet. Men marknaden växte snabbt och han bevakade den noggrant. Han noterade att flera teknikföretag började tala om lösningar som liknade hans egen, och vid en konferens på Älvsjömässan i Stockholm i mitten på 80-talet hörde han representanter för det japanska bolaget Hitachi berätta om sin nya, fantastiska färggrafik.

– Lösningen var i princip exakt vad jag hade beskrivit i mitt patent, och de hade släppt komponenter som baserades på den. Jag kände mig faktiskt hedrad. Det är den finaste komplimang man kan få. Man stjäl ju inte något som är värdelöst. Men jag insåg också att jag måste försvara mitt patent.

Hade japanerna med berått mod kopierat Håkan Lans grafiklösning? Det är omöjligt att veta säkert. Men företaget var inte känt som en samling korgossar. Nyligen hade den amerikanska säkerhetspolisen FBI satt dit dem för avancerat industrispionage mot konkurrenten IBM.

Håkan Lans var ännu inte så luttrad, utan antog att om han visade sitt patent för Hitachi så skulle de betala honom.

– När det inte fungerade så blev jag uppriktigt förvånad. Det var som att gå till banken och få höra att nej, du kan inte få pengarna som ligger på ditt konto.

Fast besluten att försvara sin uppfinning kontaktade Håkan Lans den välrenommerade advokaten Gunnar Berg, som genast såg affärspotentialen i grafikkortet, och tillsammans försökte de få Hitachi att skriva under ett licensavtal för färggrafikkortet.

Efter utdragna förhandlingar och resor till och från Japan tröt tålamodet hos både Håkan Lans och Gunnar Berg, som uppfinnaren inte längre kunde betala. De tecknade ett avtal som gjorde Gunnar Berg till både ombud och delägare i patentet, i strid med svensk advokatsed. Sedan attackerade de Hitachi genom en stämning mot det tyska företaget Miro, som lödde samman kretskort med Hitachi-komponenter. Där och då började Håkan Lans krig på allvar. Hitachi svarade nämligen med att ansöka om en ogiltigförklaring av Håkan Lans patent.

Den följande tiden ansattes Håkan Lans från flera håll. Det togs mängder av kreditupplysningar på honom, han misstänkte att hans telefon avlyssnades, och som om det inte var nog att strida mot Hitachi spreds också en misstro inom den egna kretsen. Via Gunnar Berg hade Håkan Lans fått uppbackning från det penningstarka fastighetsbolaget Farel-gruppen, som tycktes ha en egen agenda.

– Gunnar Berg hade nog till en början bara mitt bästa för ögonen. Men när han och Farel-gruppen insåg att det kunde handla om väldigt stora pengar så började det ske konstigheter, säger Håkan Lans.

Han blev bland annat misstänksam när advokat Gunnar Berg bad honom föra över patentet till ett holländskt bolag, och anlitade därför i hemlighet en ny advokat, som gjorde bedömningen att Håkan Lans höll på att bli bedragen av sina kompanjoner. Därmed lyckades han undgå fatala misstag som kunde ha gjort att han förlorade kontrollen över sitt patent.

De märkliga turerna var inte slut där. Mitt under Hitachi-processen bad IBM plötsligt om att få teckna en licens på färggrafikpatentet. Det var en enorm prestigevinst. Om världens största datorföretag betalade, varför skulle inte Hitachi göra det?

Håkan Lans kontaktades också av före detta FBI-agenten Richard Callahan, som frilansat för IBM. Nu erbjöd han sin hjälp till uppfinnaren i kampen mot en av IBM:s värsta konkurrenter.

Hitachis ställning försvagades i takt med att deras expertvittnens utsagor pulvriserades, och till slut erbjöd japanerna en förlikning. Året var 1995 och Håkan Lans hade vunnit en stor seger. Men den var också början på en allt mer mardrömslik period av maktkamp och lagvrängeri.

I pauserna under vår intervju ställer sig Håkan Lans på trädäcket utanför sjöstugan och skakar fram en cigarett ur ett paket med svagaste möjliga rosa Blend. Medan han suger i sig nikotinet blickar han genom tonade glasögon ut över Neglingeviken mot ett lågt berg på andra sidan i Tattby naturreservat. Han gillar att betrakta naturen när han kör fast i sina tankar och han är övertygad – både av egen erfarenhet och genom artiklar han läst – om att naturupplevelser är viktiga för att människor ska kunna få ut det mesta av sin intellektuella kapacitet.

Enligt legenden kom också idén om hans största uppfinning till honom när han satt och funderade på en klippa i Stockholms skärgård.

Redan innan Hitachi-processen inleddes hade Håkan Lans styrt in på ett nytt spår. Under våren 1981 fylldes hans huvud av satellitnavigering. Tack vare gps-satelliterna kunde man nu hålla reda på sin egen position var man än befann sig på jorden. Men Håkan Lans ville skapa ett system som kunde hjälpa flygplan och fartyg att hålla reda på inte bara sin egen position, utan även alla andras.

Det var ett komplext problem, och efter en tids fruktlösa funderingar hemma i arbetsrummet tog han det med sig ut på en segeltur i Stockholms skärgård. Ett par dagar in på seglatsen klättrade Håkan Lans upp på en knalle på en liten skärgårdsö, satte sig ner för att än en gång gå igenom problemet, och drabbades av en klar insikt.

– Jag kom inte på teorin där, men plötsligt föll de sista pusselbitarna på plats. Det blev fullständigt klart för mig att den fungerade.

Håkan vände hemåt igen. Nu inleddes ett enormt arbete med att också bevisa att teorin var sund. Han räknade, skaffade riskkapital, skapade datorsimulationer, och byggde rentav ett flygplan i sitt garage.

Utvecklingen var kostsam, och de företag han frågade om hjälp avfärdade projektet som orealistiskt. Sedan tiden som konsultande problemlösare hade han dock vunnit stort förtroende hos en internationell investeringsbank och de trädde tjänstvilligt in med finansiering av det nya, vansinniga projektet.

– Jag försökte förklara vad jag ville göra men de sa ”Om du ska hålla på och förklara så orkar vi inte. Rekrytera de personer du behöver och se till att det blir av. Vi pröjsar.” De visste nog ärligt talat inte ens vad jag skulle göra. De visste bara att jag brukade genomföra vad jag påbörjade.

Håkan fick ett löfte om 300 miljoner kronor, och snabbt förvandlades hans tankebygge till ett jättelikt lagarbete för att bevisa att navigeringssystemet verkligen fungerade. Det testades framgångsrikt i Sverige, Ryssland, Indien och USA, och flygexperter beskrev det i lyriska termer som ”det största som hänt flyget sedan jetmotorn”. Men Håkan Lans är noga med att inte slicka i sig all äran.

– Man ska komma ihåg att det är väldigt många människor som har jobbat med det här. Må vara att jag tänkt ut det hela, men det är bara en liten del i arbetet. EU-kommissionen har satsat två miljarder kronor på standardisering och validering. Det motsvarar 2 000 mansår.

Tekniskt gick arbetet snabbt framåt, men i det fördolda slipades knivar.

Det amerikanska teknikföretaget Motorola var tidigt intresserat av världsrättigheterna till Håkan Lans system, som fått namnet STDMA. Deras bud var emellertid för dåligt, och när de fick nobben lämnade de själva in en patentansökan på ett nästan identiskt system. Efter en infekterad strid om patentens giltighet hissade Motorola vit flagg. De förklarade sitt eget patent ogiltigt. Men fortfarande motarbetades systemet.

Den amerikanska regeringen hade formulerat en strategi för satellitnavigering som innebar att amerikanska intressen skulle driva den tekniska utvecklingen, och de satte in en massiv lobbying-kampanj mot STDMA. Länge såg det ut som att amerikanerna skulle gå segrande ur striden. De hade ett klart sämre system men stenhårda affärsmetoder. En av många märkliga incidenter var då en amerikansk konsult, avlönad av svenska Luftfartsverket, gick emot sina uppdragsgivares intressen och satte kniven i ryggen på det svenska projektet.

Men krigslisterna räckte inte. Svenskarna hade tungt stöd från Ryssland och EU, och därför kunde Håkan Lans teknik klubbas igenom som världsstandard i mars 1999.

Vad gällde sjöfarten så motarbetades STDMA av USA och England, som redan hade investerat i en konkurrerande teknik. De ville inte överge den, ens när STDMA visade sig ha hundra gånger så stor kapacitet. Kvalitetsskillnaden var dock så överväldigande att sjöfartsorganisationerna – trots dessa länders protester – enades om att Håkan Lans system var det bästa.

Problemet var bara patentet. De ville inte införa ett system som tvingande världsstandard om det skulle gynna en svensk uppfinnare som patenterat det och skulle ha betalt för varje såld enhet. Att alla tillverkare skulle få betalt för enheterna ansågs självklart, men att en Håkan Lans skulle kunna kräva en royalty på upp till fem procent ansågs otänkbart. De ringde honom direkt från konferensen med ett ultimatum:

Avsäg dig patentet nu, annars väljer vi ett sämre system.

När tumskruvarna drogs åt på det sättet skrev han under ett papper och faxade över. Så blev hans stora uppfinning en kritisk del av all världens sjöfart. Och än idag kämpar han för att få betalt från de företag som använder sig av hans uppfinning.

– Det har givit vissa intäkter, men de har inte täckt mer än tio procent av kostnaderna. Jag har satsat min tid i 30 år, och jag har inte fått en krona för mitt arbete.

Håkan Lans är inte typen som brusar upp i flammande ilska. Men när jag nämner ordet ”advokater” får han något avgjort giftigt i tonen.

– Jag har vänner som är advokater, som har samma värderingar som jag. Men så finns det andra… Att ta betalt för att köra över en annan människa, det har jag fått lära mig att Hells Angels kan göra. De kan ge folk stryk. Det finns en prislista. Det tycker vi illa om. Men det handlar ändå om människor som inte har så mycket att välja på i livet. Att vara en bildad akademiker som mot betalning kör över hederliga människor… jag har svårt att tänka mig något sämre.

Advokater. De, och deras arvoden, är en del av anledningen till att små firmor och ensamma uppfinnare inte har råd att försvara sina patent. Och när Håkan Lans själv anlitade advokater för att tvinga datorföretagen att betala för intrång på hans färggrafikpatent slutade det med Håkan Lans kanske allra värsta tvist – mot de egna juristerna.

– Jag ville överhuvudtaget inte stämma några företag. Det var helt och hållet advokaterna som var intresserade av det, för att tjäna pengar på min uppfinning, säger han.

Håkan Lans gick i alla fall med på att låta advokatfirman Delphi försöka, och de var till en början både framgångsrika och lönsamma. Ett tjugotal stora företag som Apple, Sony, Siemens, Toshiba och Motorola tecknade licenser och miljonerna rullade in. Men några vägrade, och Delphis amerikanska samarbetspartner, advokatbyrån Adduci, Mastriani & Schaumberg, stämde företagen i Håkan Lans namn.

Problemet var bara att det var fel namn.

Uppfinnaren stod visserligen som ensam patentinnehavare, men rätten till den ekonomiska avkastningen från patentet hade skrivits över på företaget Uniboard, som helt och hållet ägdes av Håkan Lans. Han hade förklarat för sina advokater att stämningen skulle ske i Uniboards namn, så att han skulle slippa att bli personligt involverad. Istället råkade han nu ut för värsta tänkbara scenario.

Den amerikanske domaren, John Penn, förkastade stämningen utan att ta hänsyn till sakfrågan. Istället avgjorde teknikaliteten att stämningen var inlämnad i Håkan Lans namn istället för Uniboards.

I det läget vände sig Håkan Lans egna advokater emot honom och svor inför rätten på att uppfinnaren misslett dem. Advokaten Louis Mastriani blåljög (det visar dokument från processen) om att han över huvud taget inte kände till Uniboards existens och domare Penn valde att tro honom, utan att höra svensken och trots att Håkan Lans inte hade något att vinna på att stämningen gjordes i hans eget namn. Tvärtom stod det snart klart att han hade mycket att förlora på det.

Domare Penn var nämligen inte färdig. Han dömde svensken att betala även motpartens rättegångskostnader. En av motparterna, datorföretaget Acer, har begärt att domen ska verkställas i Sverige. Tingsrätten gick på Acers linje men hovrätten dömde till förmån för Håkan Lans, och nu hänger det på Högsta domstolen om det ska bli fråga om utmätning av cirka 19 miljoner kronor.

– När jag var liten sade min mor till mig att inför lagen är alla lika. Jag har fått lära mig att så är det inte. Inför lagen är alla lika om de kan betala lika mycket, säger Håkan Lans likgiltigt.

Ett dovt skall ekar över tomten och vidare ut över viken. Det är schäfern Myra, inlånad från Försvaret, som vaktar huset. Kanske ogillar hon någon som går förbi ute på gatan. Hon är den andra militärt tränade schäfern som vaktat villan i Saltsjöbaden. Den första, Dixon, fick han i början på 90-talet efter att en beväpnad man plockats in av polisen. Mannen hade Håkan Lans personuppgifter i sin plånbok och dessutom ett brev – en kopia på en kreditupplysning – som stulits ur uppfinnarens brevlåda. Exakt vad som låg bakom den incidenten fick han aldrig någon klarhet i.

Genom åren har listan på märkliga händelser i Håkans liv vuxit sig lång. Som när han kom till Japan för att förhandla med Hitachi och fann en geisha på rummet. Var hon utsänd av det japanska företaget?

Som när det amerikanska patentverket tappade bort hans papper. Slump eller ej?

Som när den amerikanske konsulten saboterade sin uppdragsgivares försök att få STDMA accepterat som världsstandard.

Som när en av hans jurister visade sig ha jobbat åt CIA.

Som när dokumentärfilmarna på Bob621 blev bestulna på sitt arbetsmaterial.

Filmen är fortfarande under produktion. Sannolikt har den premiär under nästa år. Michael Collaros och Felix Etzler har samlat intervjuer med experter på teknik, patent och juridik, som tecknar en entydig bild: Ensamma uppfinnare som tar fram stora innovationer kan aldrig hävda sin rätt mot stora bolag. De hamnar i ohanterliga rättsprocesser, de utsätts för påtryckningar och övergrepp, och andra tjänar pengar på deras uppfinningar.

Vem var det som klättrade uppför stegen den där oktobernatten, i en trång gränd i Gamla stan? Ingen vet. Michael Collaros och Felix Etzler hade blivit varnade för att saker skulle hända om de gjorde en film om Håkan Lans, och saker hände. Men det kan inte uteslutas att det var någon som fått nys om att det stod en dyrbar kamera där uppe, som stal den med ekonomiska motiv och plockade på sig filmkassetterna av bara farten.

Vart och ett för sig är frågetecknen som kantar Håkan Lans historia omöjliga att räta ut. Men tillsammans bildar de ett mönster som är omöjligt att tolka som en serie oskyldiga sammanträffanden.

När jag påbörjade arbetet med den här artikeln ställde jag mig dock fyra helt andra frågor, som faktiskt kan besvaras:

Är Håkan Lans ett offer för en stor konspiration? Nej. Han är ett offer för många små konspirationer.

Är Håkan Lans ett patenttroll? Nej. Han drivs av en stark tro på att innovationer ska belönas, men då handlar det om att få betalt för verkligt nyskapande lösningar som krävt stora arbetsinsatser och är till nytta för mänskligheten. Han ser hellre att patentförbrytare kastas i fängelse än att de tvingas betala skadestånd.

Är Håkan Lans ett geni? Hans gamla arbetskompisar tvekar inte en sekund med att använda epitetet, men det är i slutändan en semantisk fråga. Han förnekar det själv, men han är onekligen en man med ett sällsynt skarpt intellekt och en av vår tids största uppfinnare.

Är Håkan Lans bitter? Tro fan att han är bitter. Av goda anledningar.

– Ur ett filosofiskt perspektiv är det intressant. Jag har fått se hur verkligheten är beskaffad. Jag har lärt mig mycket, säger Håkan Lans i ett av sina tappra försök att se saker från den ljusa sidan.

– Ta ett fenomen som terrorism. Det är något jag tycker hemskt illa om. Det är fruktansvärt att använda våld för att uppnå sina syften. Men när man upplever det som jag har gjort så börjar man begripa mekanismerna som gör att terrorism kan frodas. Det föds en frustration hos dem som känner sig orättvist behandlade men saknar förmågan att kommunicera och inte kan göra sina röster hörda.

Håkan Lans har en bra bit kvar till terrorism, men visst är han frustrerad. Han sitter fast, tyngd av rättsprocesserna och av de ekonomiska hoten om att tvingas betala motståndarnas rättegångskostnader. Men han sitter också fast i ytterligare en rävsax, riggad av hans finansiärer.

Håkan Lans vill inte namnge den holländska investmentbank som stöttat honom ekonomiskt. Anledningen till hemlighetsmakeriet är dels att han jobbat med dem på tidigare projekt som han lovat att inte ta åt sig äran för, dels att han vill vakta sina arbetshemligheter på en nivå som låter som hämtad ur en spionthriller.

– Det har jag lärt mig, att det är oerhört viktigt att inte avslöja hur man jobbar, var man jobbar och med vem man jobbar. Om man sätter ihop ett team för ett projekt så kommer var och en i teamet att känna till alla hemligheter. Och det kommer alltid att finnas någon som är känslig för påtryckningar.

Investmentbanken satsade hur som helst hundratals miljoner på Håkan Lans positioneringsprojekt när ingen annan vågade, och de har fortsatt att stötta honom genom processerna. Men det finns en hake.

– Jag har fått så kallat riskvilligt kapital, så om jag hade misslyckats hade jag inte behövt betala tillbaka någonting. Nu är mitt problem att jag har lyckats. Men intäkterna har ännu inte täckt kostnaderna för utvecklingsarbetet. Dessutom riskerar jag att tvingas betala de kvarstående kostnaderna för utvecklingen, vilket är betydligt mer än jag äger. Det är därför jag inte kan lämna projektet.

Pressen kommer från flera håll, den vill inte upphöra, och pressen är tung. Den har varit det i decennier. Och Håkan kämpar vidare.

– Jag tittar bara framåt. Jag försöker hitta de positiva sakerna i allting. Om jag inte hade utsatts för alla de här angreppen hade det antagligen betytt att jag inte hade åstadkommit någonting av betydelse. Ju fler angrepp, desto mer betydelsefulla saker har jag gjort. På sätt och vis är de medaljer, de här angreppen, säger han.

David Lagercrantz skriver i boken Ett svenskt geni att Håkan Lans brutits ner av attackerna, att han ett tag övervägde självmord och till och med spelade in en filmad avskedshälsning. Men Håkan Lans slår ifrån sig när jag för det på tal.

– Nej! Det tror jag inte att han har skrivit. Men… Man kan väl säga så här: När man är hotad till sin existens… Alltså, Acer vill ha mer än jag äger. De vill ha mitt hus. De vill ha min bil. De vill ha mina guldmedaljer. De vill ha allting. Om du tar ifrån en person precis allt så har du tagit bort all livskvalitet och kränkt en person för all framtid. Jag har haft ett intressant liv. Jag har gjort saker, jag har fått belöningar. Att då sitta där och inte ha någonting kvar, vad är det värt?

Jag frågar om han efter allt detta fortfarande vågar hoppas på att en dag kunna stiga upp på morgonen och sätta sig och vrida och vända på en spännande idé som ska utvecklas till en helt ny innovation.

Han andas ut ljudligt, vänder bort blicken och blir tyst i några sekunder. Jag föreställer mig tankarna som tumlar runt i hans huvud. Arbetet som gav honom sådan lycka för flera decennier sedan. De mardrömslika rättsprocesserna som numera slukar hans dagar, energi och livsglädje. Åldrandet. Den okuvliga biologiska processen som konspirerar med juristerna som dränker honom i pappersarbete och dag för dag försämrar hans möjligheter att någonsin kunna återvända till arbetet han verkligen älskar.

Håkan Lans förlorade sitt liv för länge sedan. Sedan dess har han kämpat, dag och natt, för att få det tillbaka. Nu tittar han upp från sina grubblerier.

– Hoppet är det sista… Vad var det de skrev i Blandaren? Hoppet är det sista… som lämnar trampolinen!

Hans ansikte spricker upp i ett stort, ogarderat leende, med massor av tänder som plötsligt tittar fram under mustaschen. Ögonen lyser överlyckligt mot mig. Håkan Lans ser ut som om han helt oväntat, i en gammal studentikos putslustighet, har funnit svaret på världens svåraste gåta.

Appleevangeliet

Artikeln publicerades i SvD 2012-03-24.

Foto: Sacha Fernandez (sachman75 @ Flickr)

Apple Inc är en av världens mest hemlighetsfulla organisationer. Ändå har hundratals böcker skrivits om företaget och dess frontfigur Steve Jobs. I dem tar en mytologi form som liknar berättelserna i heliga skrifter.

Det är något särskilt med Apple.

Företaget har kallats sektliknande och kvasireligiöst. Det berör som ett fotbollslag, en tonårsidol eller en religion. Något alldeles särskilt är det, som får vuxna människor att vallfärda till butiker där de köar för att få lägga händerna på heliga artefakter som en ny Ipad eller Iphone.

Apple är idag det högst värderade bolaget på Wall Street, men det har också hängivna fans som slåss för det som om det var en försvarslös kattunge. När jag i en krönika för något år sedan kommenterade det märkliga i att Stieg Larssons fiktiva superhacker Lisbeth Salander använde en så välkammad mainstream-dator som en Mac blev läsarkommentarerna en blandning av kränkthet, ilska och dödshot. Samma natt ringde någon från okänt nummer till både min och min frus telefoner, utan att säga något.

Teknikskribenten Leander Kahney, författare till boken The cult of Mac (Macsekten) och grundare av en blogg med samma namn, berättar över Skype om liknande erfarenheter.

- Det vore oschyst att kalla alla Apple-anhängare fanatiker eller sektmedlemmar. Namnet på min bok är valt med glimten i ögat. Men som skribent har jag ju ibland varit kritisk, exempelvis mot Steve Jobs. Det har lett till… friktion. Läsare har varit elaka, hånat mig och hotat mig. På sistone har vi uppmärksammat de problematiska arbetsförhållandena hos Apples underleverantör Foxconn på Cult of Mac. Det är ett viktigt ämne, tycker jag. Men det har varit extremt impopulärt bland läsarna.

The cult of Mac är en av hundratals böcker om Apple och dess förgrundsgestalt, Steve Jobs. Nästan alla har skrivits utan samarbete från företagets sida. Apple-litteraturen är en genre baserad på magert källmaterial, där författarna bygger på varandras alster, tillför några nya detaljer, stuvar om innehållet och tillsammans väver en mytologi kring organisationen.

I den nyutkomna boken Inside Apple tecknar Fortune-journalisten Adam Lashinsky en bild av företagets organisation och arbetsmetoder, baserat på offentliga källor och intervjuer.

- Jag måste vara försiktig med vad jag säger om källorna med tanke på att en Apple-anställd omedelbart skulle sparkas för att ha talat med mig. Det har jag ingen lust att bidra till, säger han över telefon från sitt kontor i San Francisco.

Andra kapitlet i Inside Apple heter ”Embrace secrecy”, ”Omfamna hemlighetsmakeriet”, och handlar om värdet i att hålla folk i okunskap, både inom företaget och utanför.

Arbetsplatsen präglas enligt Lashinsky av en sektliknande stämning, rädsla och hemlighetsmakeri. Anställda har beskrivit Apple som en terroristorganisation med celler som inte vet vad som försiggår på andra håll i organisationen. Alla jobbar hårt med sina enskilda pusselbitar men ”bilden av det kompletta pusslet känner man bara till på allra högsta nivå i företaget”.

- Det råder ingen tvekan om att hemlighetsmakeriet, i kombination med förmågan att ta fram fantastiska produkter, är ett mäktigt verktyg. De skapar en informationsbrist som bara driver på begäret efter mer information, och resultatet ser vi bland annat i bloggar och teknikpress inför en produktlansering.

I boken Hjälten med tusen ansikten beskrev religions- och mytologiforskaren Joseph Campbell en dramaturgisk struktur som kan återfinnas i många myter. Den brukar kallas för hjälteresan eller monomyten, och den kan urskiljas i berättelserna om Jesus, Moses och Buddha. Den har även använts medvetet av många författare samt i filmer som Star wars, The matrix och Lejonkungen.

Monomyten råkar passa utmärkt för att berätta historierna om Apple och Steve Jobs.

- Det är en perfekt story med en underbar dramaturgi. Apple föddes i ett garage, ett äventyr började och de skapade fantastiska saker. Sedan utsattes de för prövningar och gick nästan under, innan Steve rädddade dem, säger Leander Kahney.

Steve Jobs passar fint som sagans hjälte. Han var ett adoptivbarn som växte upp i Silicon Valley, mitt i den vibrerande ingenjörskulturen som kretsade kring elektronik och datorer. Han slog sig ihop med snillet Steve Wozniak och de gav sig ut på äventyr tillsammans. De grundade Apple och stred mot drakar som IBM och Xerox PARC.

Snart kom motgångarna. Steve Jobs tvingades bort från Apple. Han startade datorföretaget Next men fick det inte att ta fart. Författarna refererar gärna till den här perioden som Steve Jobs tid i vildmarken – en referens till Kristus prövningar.

Efter svåra umbäranden i exil från Apple återvände till slut en luttrad och förändrad Steve Jobs till företaget han en gång grundat. Återkomsten beskrivs ofta som en återuppståndelse, exempelvis i Alan Deutschmans bok The second coming of Steve Jobs.

Vid återkomsten var Apple sargat, på gränsen till undergång. Men med mod och skicklighet räddade vår hjälte företaget och frälste sedan världen med konsumentelektronik: Imac, Ipod, Iphone, Ipad och Macbook Air.

Det är Apple-evangeliet i korthet.

- Intresset för företaget springer ur just det här. En ikonisk grundare, en fantastisk berättelse, enastående produkter, mystik, hemlighetsmakeri och otrolig, otrolig, otrolig marknadsföring, säger Adam Lashinsky.

När Steve Jobs dog i oktober förra året blev reaktionerna häftiga över hela världen. Sorgen och vördnaden som folk gav uttryck för fick CNN:s religionsblogg att fråga jesuitprästen James Martin om vi hade förvandlat Steve Jobs till ett sekulärt helgon. Prästen svarade diplomatiskt att ja, Steve Jobs var otvivelaktigt föremål för kultdyrkan och kvasireligiös vördnad.

- Men trots sina många förtjänster tycks herr Jobs inte ha varit – för att uttrycka det i milda ordalag – den snällaste människan på jorden. Vilket är något av ett krav för äkta helgon.

Leander Kahney, som förutom The cult of Mac även skrivit boken Inside Steve’s brain, är ännu hårdare.

- I min bok ville jag skriva om Steve Jobs tankesätt och filosofi, inte om hans personlighet. Men det går inte att komma runt de bitarna om man vill ge en ärlig bild. Överlag är böckerna om Steve Jobs deprimerande, negativ läsning. Walter Isaacsons biografi var till exempel oerhört svår att läsa. Jobs var ett monster egentligen, som behandlade folk riktigt illa.

Författaren Walter Isaacson fick det åtråvärda uppdraget att skriva den auktoriserade biografin Steve Jobs, som släpptes i höstas. Boken baserades på hundratals timmar intervjuer med Jobs och människor i hans närhet. Boken var den åttonde bäst säljande boken i USA under 2011 och har blivit en viktig skrift i Apple-mytologin. Porträttet av Jobs var dock inte smickrande.

Om en typisk Appleprodukt är elegant, smidig, pålitlig och byggd för att vara dig till lags så var Steve Jobs, av litteraturen att döma, motsatsen: Egocentrisk, manipulativ och grym, men uppenbarligen en lysande företagsledare trots eller tack vare sina tillkortakommanden som medmänniska.

Historierna om hur Steve Jobs lurade sina vänner, körde över sina medarbetare, vägrade ta ansvar för sin dotter och tvättade fötterna i toalettstolen är beklämmande, men likväl en viktig del av Apple-myten. Inte minst bidrar historierna till att upphöja honom till en övernaturlig företagsledare, en halvgud utan tålamod med mänskliga svagheter.

Andy Hertzfeld är en av dem som jobbat nära Steve Jobs, i Apples innersta. Han var en central figur på Apple under utvecklingen av Macintosh-datorn, med titeln ”Software Wizard” på visitkortet. Via mejl recenserar han Apple-litteraturen som ojämn.

- Det finns några bra och många usla böcker. Walter Isaacsons biografi om Steve var ett monumentalt tillskott där han skildrade en mycket komplicerad personlighet i all sin mångfasetterade, förbryllande härlighet.

Annars menar Andy Hertzfeld att många författare har svårt att förstå Steve Jobs.

- Steve skulle ha varit den förste att medge att han var kontrollerande. Men den här bilden av en briljant men grym despot fångar honom inte riktigt. Han kunde även vara den charmigaste och mest förföriska person du kan tänka dig.

Idag jobbar Andy Hertzfeld på Google, men kärleken till Apple finns kvar. På fritiden driver han sajten Folklore.org, som är en öppen historieskrivning om Apple. De som själva har historier från företaget kan dela med sig av dem på sajten, och Andy Hertzfeld bidrar med sina. Det är inte precis ett Wikileaks för Apple-historier – episoderna handlar främst om Macintoshens tillblivelse och får betraktas som preskriberade – men perspektivet i dessa epistlar är befriande jordnära jämfört med många av de Apple-böcker som skrivits av utomstående.

När jag läser de gamla historierna är det slående hur drastiskt det tidiga 80-talets Apple skiljer sig från dagens. På den tiden lekte folk kull och körde radiostyrda bilar i kontorslandskapet. Idag beskriver Adam Lashinsky en företagskultur som är ”sällan trevlig och nästan aldrig avslappnad”. Han fortsätter: ”Apples anställda kommer till jobbet för att jobba.”

Det är förstås svårt att gå från garage-startup till ett av världens mäktigaste företag utan att förändras i grunden. Idag är det gamla gardet borta från Apple. Steve Jobs ande dröjer sig ännu kvar men 80-talets uppsluppna stämning är fjärran när Adam Lashinsky skriver att ”nästan ingen beskriver arbetet på Apple som roligt.”

För fansen och kunderna tycks det spela mindre roll om arbetarna i Kalifornien eller för den delen hos kinesiska underleverantören Foxconn har roligt på jobbet, så länge Apples produkter fortsätter att förtjusa. Köerna ringlar alltjämt långa inför varje ny produktlansering medan Apple-aktien når nya höjder.

Andy Hertzfeld poängterar att den slutgiltiga berättelsen om Apple ännu inte skrivits.

- Helt enkelt för att företaget fortfarande har många fantastiska år framför sig. Hur som helst tror jag inte på idén om en enda, definitiv story. Alla berättelser har sina styrkor och svagheter beroende på perspektiv. Jag vill tro att den definitiva storyn är en blandning av dem alla.

///SAM SUNDBERG///

Livets hårda data

I dag skriver jag i Svenska Dagbladet om Nicholas Felton och hans vackra och inspirerande årsbokslut över sitt eget liv. Lägligt nog släpper han idag sin nya rapport för 2010 och 2011. Kolla in den här!

Min förra kolumn handlade om österrikaren Max Schrems och Facebooks datasamlande: Facebook överträffar Stasi

Piraterna och rättvisan

Idag skriver jag i Svenska Dagbladet om den tyske karriärförbrytaren Kim Dotcom, som är precis en sådan fildelande superskurk som underhållningsindustrin drömt om. Processen mot Dotcom och tjänsten Megaupload kommer att bli den viktigaste piraträttegången sedan Pirate Bay-målet, som fick ett snöpligt slut idag, när Högsta Domstolen meddelade att den inte kommer att ta upp det till prövning. De fyra männen bakom fildelningstjänsten har med andra ord bara att acceptera de fängelsedomar och böter som fastställdes i hovrätten.

Att HD ignorerar överklagan är trist, inte bara för att jag själv fördjupat mig i fallet, utan även med tanke på allmänintresset. Inte minst har målet betydelse för att klargöra hur tungt man kan luta sig mot principen om skydd för mellanhänder som exempelvis låter användare dela filer med varandra. Det hade onekligen varit intressant att se landets främsta jurister resonera kring det.

I England tycks däremot Högsta Domstolen ha tid att pröva lite vad som helst. Jag vet inte hur man annars ska tolka att de tar upp Julian Assanges utlämningsorder när två tidigare instanser och en enig kår av juridiska experter tycker att fallet är klart som korvspad.

Krönika: Fildelaren som superskurk

Spelen som gör oss dumma i huvudet

Debatten om spelvåldets påverkaneffekter drog igång igen i förra veckan, och det med full kraft. I december publicerade Statens medieråd en rapport som pekade på att det saknas vetenskapliga bevis för att spelen gör oss våldsamma. I torsdags kontrade tre forskare vid Karolinska institutet med en ilsken debattartikel, som följdes av ett genmäle. Själv skrev jag ett reportage om våldsdebatten i Svenska Dagbladet, och idag följer jag upp med en krönika om min egen syn på våldsspelen och den relaterade frågan om huruvida deras infantila storys gör oss till sämre människor.

Reportage: Debatten vägrar dö

Krönika:  Risken är att jag blir en idiot

Årets bästa spel 2011

Idag listar Tove Bengtsson och jag våra favoriter från spelåret 2011 i Svenska Dagbladet. Och jag sammanfattar det hela i en kolumn.

Strid och skapande

I nya numret av Icon Magazine har jag ett stort porträtt av Håkan Lans. Han är en av vår tids största innovatörer, en pionjär i persondatorutvecklingen och uppfinnare av navigeringssystemet STDMA som är världsstandard i flyg- och båttrafiken. Hans karriär har kantats av intriger, maktspel och märkliga incidenter. Sedan 20 år tillbaka sitter han fast, intrasslad i tvister med stora företag och advokater. För bilderna står eminente Calle Stoltz. Köp och läs!

I förra numret hade jag ett reportage om svenska spelutvecklaren Dice och deras kolossala arbete med krigsspelet Battlefield 3, som är helt avgörande för studions framtid. Den finns nu att läsa på webben.

Appar och troll i svampskogen

Svampskogen är inte vad den brukade vara.

Den ligger hundra meter hemifrån och luktar gott, av höst och multnande löv. För tvååriga dottern är den fortfarande vidunderlig. De yviga granarna, de krälande rötterna och så tallkronorna oändligt långt däruppe så man måste lägga huvudet alldeles rakt bakåt.

- Nej! Det luktar inte gott! Det luktar äckligt!

Okej då. Vi traskar på. Gps:en säger att kantarellstället ligger en bit bort, mot sydost. Vi studerar vitmossa och… heter det stjärnmossa? Ja, säger Google i min mobil. Jag passar på att bildgoogla ”narrkantarell”, för säkerhets skull.

Vi traskar på. Pratar om kottar och barr. Fotar en konstig stubbe med mobilkameran. Kan det bo troll där under?

Oj, troll är inget att skämta om. Det är ett känsligt ämne efter alla de där Bamse-tidningarna. Mungipor sjunker och en underläpp börjar darra.

- Vi kan gå hem nu? gnyr hon, knappt hörbart, som förlamad i sina små stövlar. Tårfyllda ögon kikar ängsligt omkring sig.

Det slår mig vilket eländigt upplyst liv jag lever. Det är den tråkiga vuxenheten. Det är den tråkiga vetenskapen. Det är vad den tyske sociologen Max Weber en gång döpte till avförtrollningen – när magi, fantasier och storögd tro får ge vika för förnuftet. Världen reducerad till en lång serie förutsägbarheter. Avförtrollningen är upplysningens baksida, och med nätets hjälp griper den omkring sig värre än någonsin. Tänk när skogen var så mäktig att den kunde få en att skaka.

Naturväsen var det förstås länge sedan vi slutade tro på i vuxen ålder. Men för tio år sedan fick skogen i alla fall vara skogen medan vi vistades i den. Svampars och mossors namn fick vi kolla upp när vi kommit hem. Nu finns det ingenstans att gömma sig för Wikipedia och Wordfeud. Vilse? Google Maps. Tveksam kantarell? Har en app för sådant. Troll? Jo, de finns, men bara på nätforum.

Jag har förstås mig själv att skylla för att jag betraktar mobilen som ett av mina viktigaste organ, lika omöjlig att lämna hemma som sköldkörteln. Jag har ju sådan outsinlig nytta av den. Å andra sidan är just nyttotänkandet avförtrollningens bästa vän. Och kanske klarar jag mig utan att på momangen veta vad mossor heter. För det är onekligen så att storskogen känns lite futtig nu när lingonris och rotvältor har fullödig 3G-täckning.

- Pappa, jag är rädd för skogen, medger dottern när vi kommit hem.

Lyckost. Själv är jag rädd att jag inte riktigt varit i skogen, utan snarare på internet. Men så på kvällen hittar jag en fästing i knävecket.

Alltid något.

[Krönikan publicerades i Svenska Dagbladet 28 oktober.]

Luftslott åt alla

Under seneftermiddagen den 20 juni rämnade marken under Drew Houston. 28-åringen hade vigt de fyra senaste åren åt Dropbox, ett företag han grundat och nu var vd för. Dropbox var inte bara hans jobb, det var hans liv, och nu hade hans värsta mardröm blivit verklighet.

Dropbox produkt är ett program man installerar på sina datorer och sin mobil. Programmet skapar en mapp som är delad mellan alla enheterna, så lägger man en fotosamling i Dropbox-mappen på datorn så dyker den upp i samma mapp på mobilen. Låter det simpelt? Det är det, och det är hemligheten bakom framgången. På fyra år har Dropbox lockat till sig 25 miljoner användare. Utrikesminister Carl Bildt beskriver det som sin favoritapp.

Tillsammans med webbmejl, Google Documents och fotoalbum som Flickr och Picasa är Dropbox en av världens mest populära molntjänster. Molnet, för den delen, är den nya svarta i IT-världen. Amazon, Microsoft, Google och andra teknikjättar har investerat tungt i molnlösningar, och i höst lanserar Apple tjänsten Icloud som ska förbättra synkroniseringen mellan Apple-användares mobiler, pekplattor och datorer. Med andra ord: Har du inte redan din data i molnet så kommer du snart att ha det. Vare sig du vill eller inte.

Det är en vacker bild, molnet. Det svävar viktlöst omkring, utan vanprydande sladdar och floppydiskar, som en allestädes närvarande luktlös gas bestående av ettor och nollor. I själva verket lagras datan förstås inte så elegant, utan i enorma datahallar stående på olika håll i världen, som ser till att vi kan komma åt mejl, musik, film, foton och dokument var vi vill och när vi vill. Det finns bara ett problem: ibland kommer andra åt dem också.

Under våren och sommaren har rapporterna duggat tätt om digitala skärmytslingar där hackargrupper som Anonymous och Lulz Sec attackerat den ena måltavlan efter den andra. Under sommaren har hackarna dragit ner byxorna på stora medieföretag, regeringar, polismyndigheter, säkerhetsföretag, underrättelsetjänster och IT-jättar. Sony, Apple, och CIA är bara några exempel på institutioner som antingen fått sina webbplatser överbelastade och kraschade, eller utsatts för intrång där mejlkorrespondens, dokument och kreditkortsnummer stulits. De mest omskrivna fallen är Sony, där hackarna kom över hundra miljoner användares kontoinformation, och brittiska dagstidningen The Sun där hackarna publicerade en fejkartikel om att tidningens ägare, Rupert Murdoch, hittats död i sitt hem. Många andra hackarangrepp förblir det tyst om. Ofta har nämligen varken hackaren eller den hackade något intresse av att omvärlden får veta.

Drew Houston byggde Dropbox på två grundstenar: enkelhet och säkerhet. Den som anförtror sina filer till en molntjänst måste kunna lita på att ingen annan kommer åt dem, så Dropbox skröt gärna om sin höga säkerhet och kryptering. På senare tid hade kritiker påpekat att krypteringsnycklarna förvarades på ett osäkert sätt, som gjorde att hackare potentiellt kunde komma åt dem. Kritiken sved, men det var varken hackare eller krypteringsnycklar som ledde till katastrofen.

Vad som hände var att en programmerare av misstag stängde av lösenordsskyddet, så under fyra timmar låg alla konton vidöppna för intrång. Inte nog med det. Loggfilerna visade att någon upptäckte luckan och loggade in på ett hundratal konton för att snoka bland filerna. Det var en säkerhetshärdsmälta, och sämsta tänkbara reklam inte bara för Dropbox utan för molntjänster i största allmänhet.

Den sedelärande historian här är att ingenting som är uppkopplat mot internet är säkert. Har du affärshemligheter eller nakenbilder att skydda är det bara att kryptera informationen på din egen hårddisk och förvara den i ett kassaskåp. På allvar. Jag har inte ens tagit upp möjligheterna för olika aktörer (som FRA) att kopiera all information som passerar rikets gränser, eller de ickedigitala moln – åskmoln för att vara exakt – som med oklanderlig känsla för humor mullrade över Irland för ett par veckor sedan och slog ut elförsörjningen till Amazons och Microsofts molntjänster.

Trots alla dessa bekymmer är IT-företagen rörande överens. Vår data ska ut i molnet. Det är en så pass bra affär för dem att det inte är någon idé att sprattla emot. Det har också poänger för oss användare som får fler och fler digitala apparater att hålla reda på, och mer och mer data som vi vill ska finnas på dem alla. Men lita inte på säljsnacket, utan se det som en transaktion: Säkerhet mot bekvämlighet.

Tänk på Anonymous, Lulz Sec och än elakare hackare om du har något att dölja. Tänk på Drew Houston som tvingades plita ihop ett av de mest ödmjuka förlåt-oss-brev som någonsin har skrivits. Tänk, till sist, på Larry Ellison, vd för dataföretaget Oracle, som varit en av de skarpaste kritikerna till den fluffiga hajpen. Vid en konferens för ett par år sedan hade han följande att säga om molnet:

“IT-branschen är den enda industrin som är mer trendkänslig än dammode. Jag kanske är en idiot, men jag har ingen aning om vad folk pratar om. Vad är det? Det är fullständig rappakalja. Det är vansinne. När kommer idiotin att upphöra?”

Det kommer att dröja, den har ju bara börjat. Och idag beskriver sig Oracle som en världsledande leverantör av… molntjänster.

[Krönikan publicerades i första numret av Bonniers nya tidning Icon Magazine.]

Steve Jobs – en skitstövels biografi

Walter Isaacsons auktoriserade biografi om Steve Jobs är fascinerande och – trots att Jobs handplockade Isaacson till uppdraget – icke insmickrande läsning. Historierna från Silicon Valleys 70- och 80-tal är fascinerande, och det är förbluffande vilket praktarsle Apple-grundaren tycks ha varit. Han svek sina vänner, ignorerade sina barn, tog åt sig äran för kollegornas idéer, lurade kompisar på miljoner och parkerade konsekvent på handikapprutan.

Läs min recension i Svenska Dagbladet – och boken också för den delen.

UPPDATERING: En läsare undrade om boken tar upp arbetsförhållandena hos Apples underleverantör Foxconn i Kina, där 14 medarbetare tog livet av sig här om året. Det gör den inte, men den innehåller en talande anekdot om när den franske presidentens hustru besökte Apples fabrik i Kalifornien, på tiden före Foxconn.

Hon ställde en rad frågor om arbetsförhållandena i fabriken, men Jobs vägrade prata om något annat än maskinerna, som han själv tyckte var helt fantastiska (han hade låtit måla dem flera gånger för att de skulle få precis rätt färger). Till slut tröttnade Jobs på presidenthustruns frågor och sade något surt i stil med “Om du är så mån om deras arbetsvillkor så är du välkommen att komma och jobba här själv.”

Vilket tolken diplomatiskt översatte som “Det har varit en stor ära att ha dig på besök.”

Mobilens mörka hjärta

“Det är precis som magi. Det är häpnadsväckande.”

Orden är Steve Jobs. Han talade, i blygsamma ordalag, om Apples Iphone, denna märkliga manick som – tillsammans med andra överbegåvade mobiler – förändrat vårt sätt att kommunicera samt insupa information och underhållning. Apples forne överkucku är inte ensam om storvulen terminologi. Konkurrenterna har döpt mobiler till Magic, Incredible, Amaze och Wonder. Det är i ärlighetens namn inte tom hajp. Det är verkligen magiskt, otroligt, fantastiskt och förunderligt hur mycket sofistikerad teknik som kan packas in i dessa små dosor.

Det enda som är snabbare än den tekniska utvecklingen är vår förmåga att bli blasé, så idag betraktar vi mobilerna som självklarheter, men hade du halat upp en Samsung Galaxy 2 ur fickan för 20 år sedan så hade de ställt till med häxbål.

Futuristen och författaren Arthur C Clarke sade att tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att skilja från magi. De flesta av oss har minimala kunskaper om mobilernas innanmäten, så de är en sorts moderna trollspön. Men under skalen består de av mineraler som barnarbetare bryter i konfliktområden i Kongo och giftiga komponenter som – när mobilen blivit föråldrad – förgiftar miljö och människor i Ghana där de plockas isär. Mobilkonstruktörerna i Kina jobbar under så mardrömslika arbetsförhållanden (forskare liknar fabrikerna vid arbetsläger) att tiotals montörer tar livet av sig årligen. Är det magi så är det svart magi, med människooffer och allt.

Mobilens mörka hjärta är något som borde gnaga betydligt mer på våra samveten när vi saliverar över reklambladen från Mediamarkt. Det tycker inte minst Paolo Pedercini, gästprofessor vid Carnegie Mellon-universitetet och flitig producent av debattinlägg i spelform. Han har gjort spel om oljebranschen, pedofilpräster och snabbmatsindustrin. I förra veckan släppte han så spelet Phone story, där man deltar i coltan-brytning, försöker rädda livet på suicidala kinesiska arbetare och skeppar miljöfarligt mobilskrot till oseriösa entreprenörer i uländer.

Phone story är spelbar satir med udden riktad mot cyniska mobilföretag. Genialt nog släpptes det dessutom till Iphone. Det var en stor dag, då spelmediet plötsligt kändes relevant för samhällsdebatten och Apple verkade ha slagit in på en ny, öppnare linje. Men tji fick vi. Sju timmar efter release insåg Apples ansiktslösa censorer vad spelet handlade om och avlägsnade det prompt från App Store.

Simsalabim, allt var som vanligt igen. Det var precis som magi.

[Krönika från Svenska Dagbladet 2011-09-22]

PS: Phone story finns nu tillgänglig på Android Market. Minst 70% av intäkterna går till initiativ som Enough Project och Students and Scholars Against Corporate Misbehavior.

En cyberpunkpastisch som är lätt att älska

Storyn i Deus Ex: Human Revolution är verkligen undermålig. Liksom personporträtten. Jag hade hoppats på väldigt mycket mer på den fronten, men cyberpunknostalgiker som jag är kan jag ändå inte motstå det. Med mästerligt utförd smyg-action-mekanik och beroendeframkallande rollspelselement blir det i slutändan en stor spelupplevelse.

Recension i SvD idag.

Google – allvetande och stendumt

Idag har jag en krönika i SvD om Google, detta allvetande och stendumma kreatur. Jag vet, jag skriver för mycket om Google, men som krönikör på temat digital kultur är det svårt att inte grubbla över detta aggressivt expanderande nätmonster som är så viktigt för våra nätliv och som hemskt gärna vill kartlägga oss ända in i kalsonglådan.

Google gav mig läppstift på skjortkragen

Tv-spelen och Utøya

Jag har i möjlig mån undvikit att diskutera Utøya-massakerns kopplingar till de tv-spel som mördaren spelade. Tack och lov har vi sluppit överilade tjut om att spelen är att skylla för massmordet. För även om spel som Modern Warfare 2, som Anders Behring Breivik spelade, är mycket våldsamma så är det uppenbart att helt andra saker drev honom. Men när Kulturnyheterna i måndags ville diskutera att ett antal norska butikskedjor plockat bort våldsamma spel från hyllorna så satt jag ändå där i rutan.

Drakar, demoner och Google+

Idag har jag en krönika om Google+ i Svenska Dagbladet, där jag utforskar nya sociala nätverks likheter med Drakar och demoner: Google+ är ett rollspel för vuxna.

Jag har varit på tjänsten i några veckor nu, och ännu består nyhetens behag. Jag diggar upplägget med kretsar (det verkar uteslutande vara sociala medier-experter som inte förstår värdet i det) och kan nog tänka mig att byta ut både Twitter och Facebook mot det. Men det hänger mer på vilka vänner och bekanta som tar steget över än på hur själva tjänsten fungerar. Än så länge är det bättre flöde av länkar, familjebilder (jo, jag vill faktiskt se dem (men bara mina verkliga vänners)) och sardoniska kommentarer på Facebook, så jag kommer även fortsättningsvis att kolla läget där då och då, om än bara för att hålla koll och inte så mycket för att posta grejer.

Till webbläsaren Chrome finns en mängd praktiska tillägg som underlättar plussandet. Jag använder två:

G+me som dels alltid visar hur många meddelanden man har, dels komprimerar plusflödet till en lista.

+1 som gör att man alltid har en +1-knapp att trycka på, oavsett om webbplatsen där man befinner sig har installerat det.

Mig hittar du här på Google+.