Spelen som gör oss dumma i huvudet

Debatten om spelvåldets påverkaneffekter drog igång igen i förra veckan, och det med full kraft. I december publicerade Statens medieråd en rapport som pekade på att det saknas vetenskapliga bevis för att spelen gör oss våldsamma. I torsdags kontrade tre forskare vid Karolinska institutet med en ilsken debattartikel, som följdes av ett genmäle. Själv skrev jag ett reportage om våldsdebatten i Svenska Dagbladet, och idag följer jag upp med en krönika om min egen syn på våldsspelen och den relaterade frågan om huruvida deras infantila storys gör oss till sämre människor.

Reportage: Debatten vägrar dö

Krönika:  Risken är att jag blir en idiot

Årets bästa spel 2011

Idag listar Tove Bengtsson och jag våra favoriter från spelåret 2011 i Svenska Dagbladet. Och jag sammanfattar det hela i en kolumn.

Strid och skapande

I nya numret av Icon Magazine har jag ett stort porträtt av Håkan Lans. Han är en av vår tids största innovatörer, en pionjär i persondatorutvecklingen och uppfinnare av navigeringssystemet STDMA som är världsstandard i flyg- och båttrafiken. Hans karriär har kantats av intriger, maktspel och märkliga incidenter. Sedan 20 år tillbaka sitter han fast, intrasslad i tvister med stora företag och advokater. För bilderna står eminente Calle Stoltz. Köp och läs!

I förra numret hade jag ett reportage om svenska spelutvecklaren Dice och deras kolossala arbete med krigsspelet Battlefield 3, som är helt avgörande för studions framtid. Den finns nu att läsa på webben.

Appar och troll i svampskogen

Svampskogen är inte vad den brukade vara.

Den ligger hundra meter hemifrån och luktar gott, av höst och multnande löv. För tvååriga dottern är den fortfarande vidunderlig. De yviga granarna, de krälande rötterna och så tallkronorna oändligt långt däruppe så man måste lägga huvudet alldeles rakt bakåt.

- Nej! Det luktar inte gott! Det luktar äckligt!

Okej då. Vi traskar på. Gps:en säger att kantarellstället ligger en bit bort, mot sydost. Vi studerar vitmossa och… heter det stjärnmossa? Ja, säger Google i min mobil. Jag passar på att bildgoogla ”narrkantarell”, för säkerhets skull.

Vi traskar på. Pratar om kottar och barr. Fotar en konstig stubbe med mobilkameran. Kan det bo troll där under?

Oj, troll är inget att skämta om. Det är ett känsligt ämne efter alla de där Bamse-tidningarna. Mungipor sjunker och en underläpp börjar darra.

- Vi kan gå hem nu? gnyr hon, knappt hörbart, som förlamad i sina små stövlar. Tårfyllda ögon kikar ängsligt omkring sig.

Det slår mig vilket eländigt upplyst liv jag lever. Det är den tråkiga vuxenheten. Det är den tråkiga vetenskapen. Det är vad den tyske sociologen Max Weber en gång döpte till avförtrollningen – när magi, fantasier och storögd tro får ge vika för förnuftet. Världen reducerad till en lång serie förutsägbarheter. Avförtrollningen är upplysningens baksida, och med nätets hjälp griper den omkring sig värre än någonsin. Tänk när skogen var så mäktig att den kunde få en att skaka.

Naturväsen var det förstås länge sedan vi slutade tro på i vuxen ålder. Men för tio år sedan fick skogen i alla fall vara skogen medan vi vistades i den. Svampars och mossors namn fick vi kolla upp när vi kommit hem. Nu finns det ingenstans att gömma sig för Wikipedia och Wordfeud. Vilse? Google Maps. Tveksam kantarell? Har en app för sådant. Troll? Jo, de finns, men bara på nätforum.

Jag har förstås mig själv att skylla för att jag betraktar mobilen som ett av mina viktigaste organ, lika omöjlig att lämna hemma som sköldkörteln. Jag har ju sådan outsinlig nytta av den. Å andra sidan är just nyttotänkandet avförtrollningens bästa vän. Och kanske klarar jag mig utan att på momangen veta vad mossor heter. För det är onekligen så att storskogen känns lite futtig nu när lingonris och rotvältor har fullödig 3G-täckning.

- Pappa, jag är rädd för skogen, medger dottern när vi kommit hem.

Lyckost. Själv är jag rädd att jag inte riktigt varit i skogen, utan snarare på internet. Men så på kvällen hittar jag en fästing i knävecket.

Alltid något.

[Krönikan publicerades i Svenska Dagbladet 28 oktober.]

Luftslott åt alla

Under seneftermiddagen den 20 juni rämnade marken under Drew Houston. 28-åringen hade vigt de fyra senaste åren åt Dropbox, ett företag han grundat och nu var vd för. Dropbox var inte bara hans jobb, det var hans liv, och nu hade hans värsta mardröm blivit verklighet.

Dropbox produkt är ett program man installerar på sina datorer och sin mobil. Programmet skapar en mapp som är delad mellan alla enheterna, så lägger man en fotosamling i Dropbox-mappen på datorn så dyker den upp i samma mapp på mobilen. Låter det simpelt? Det är det, och det är hemligheten bakom framgången. På fyra år har Dropbox lockat till sig 25 miljoner användare. Utrikesminister Carl Bildt beskriver det som sin favoritapp.

Tillsammans med webbmejl, Google Documents och fotoalbum som Flickr och Picasa är Dropbox en av världens mest populära molntjänster. Molnet, för den delen, är den nya svarta i IT-världen. Amazon, Microsoft, Google och andra teknikjättar har investerat tungt i molnlösningar, och i höst lanserar Apple tjänsten Icloud som ska förbättra synkroniseringen mellan Apple-användares mobiler, pekplattor och datorer. Med andra ord: Har du inte redan din data i molnet så kommer du snart att ha det. Vare sig du vill eller inte.

Det är en vacker bild, molnet. Det svävar viktlöst omkring, utan vanprydande sladdar och floppydiskar, som en allestädes närvarande luktlös gas bestående av ettor och nollor. I själva verket lagras datan förstås inte så elegant, utan i enorma datahallar stående på olika håll i världen, som ser till att vi kan komma åt mejl, musik, film, foton och dokument var vi vill och när vi vill. Det finns bara ett problem: ibland kommer andra åt dem också.

Under våren och sommaren har rapporterna duggat tätt om digitala skärmytslingar där hackargrupper som Anonymous och Lulz Sec attackerat den ena måltavlan efter den andra. Under sommaren har hackarna dragit ner byxorna på stora medieföretag, regeringar, polismyndigheter, säkerhetsföretag, underrättelsetjänster och IT-jättar. Sony, Apple, och CIA är bara några exempel på institutioner som antingen fått sina webbplatser överbelastade och kraschade, eller utsatts för intrång där mejlkorrespondens, dokument och kreditkortsnummer stulits. De mest omskrivna fallen är Sony, där hackarna kom över hundra miljoner användares kontoinformation, och brittiska dagstidningen The Sun där hackarna publicerade en fejkartikel om att tidningens ägare, Rupert Murdoch, hittats död i sitt hem. Många andra hackarangrepp förblir det tyst om. Ofta har nämligen varken hackaren eller den hackade något intresse av att omvärlden får veta.

Drew Houston byggde Dropbox på två grundstenar: enkelhet och säkerhet. Den som anförtror sina filer till en molntjänst måste kunna lita på att ingen annan kommer åt dem, så Dropbox skröt gärna om sin höga säkerhet och kryptering. På senare tid hade kritiker påpekat att krypteringsnycklarna förvarades på ett osäkert sätt, som gjorde att hackare potentiellt kunde komma åt dem. Kritiken sved, men det var varken hackare eller krypteringsnycklar som ledde till katastrofen.

Vad som hände var att en programmerare av misstag stängde av lösenordsskyddet, så under fyra timmar låg alla konton vidöppna för intrång. Inte nog med det. Loggfilerna visade att någon upptäckte luckan och loggade in på ett hundratal konton för att snoka bland filerna. Det var en säkerhetshärdsmälta, och sämsta tänkbara reklam inte bara för Dropbox utan för molntjänster i största allmänhet.

Den sedelärande historian här är att ingenting som är uppkopplat mot internet är säkert. Har du affärshemligheter eller nakenbilder att skydda är det bara att kryptera informationen på din egen hårddisk och förvara den i ett kassaskåp. På allvar. Jag har inte ens tagit upp möjligheterna för olika aktörer (som FRA) att kopiera all information som passerar rikets gränser, eller de ickedigitala moln – åskmoln för att vara exakt – som med oklanderlig känsla för humor mullrade över Irland för ett par veckor sedan och slog ut elförsörjningen till Amazons och Microsofts molntjänster.

Trots alla dessa bekymmer är IT-företagen rörande överens. Vår data ska ut i molnet. Det är en så pass bra affär för dem att det inte är någon idé att sprattla emot. Det har också poänger för oss användare som får fler och fler digitala apparater att hålla reda på, och mer och mer data som vi vill ska finnas på dem alla. Men lita inte på säljsnacket, utan se det som en transaktion: Säkerhet mot bekvämlighet.

Tänk på Anonymous, Lulz Sec och än elakare hackare om du har något att dölja. Tänk på Drew Houston som tvingades plita ihop ett av de mest ödmjuka förlåt-oss-brev som någonsin har skrivits. Tänk, till sist, på Larry Ellison, vd för dataföretaget Oracle, som varit en av de skarpaste kritikerna till den fluffiga hajpen. Vid en konferens för ett par år sedan hade han följande att säga om molnet:

“IT-branschen är den enda industrin som är mer trendkänslig än dammode. Jag kanske är en idiot, men jag har ingen aning om vad folk pratar om. Vad är det? Det är fullständig rappakalja. Det är vansinne. När kommer idiotin att upphöra?”

Det kommer att dröja, den har ju bara börjat. Och idag beskriver sig Oracle som en världsledande leverantör av… molntjänster.

[Krönikan publicerades i första numret av Bonniers nya tidning Icon Magazine.]

Steve Jobs – en skitstövels biografi

Walter Isaacsons auktoriserade biografi om Steve Jobs är fascinerande och – trots att Jobs handplockade Isaacson till uppdraget – icke insmickrande läsning. Historierna från Silicon Valleys 70- och 80-tal är fascinerande, och det är förbluffande vilket praktarsle Apple-grundaren tycks ha varit. Han svek sina vänner, ignorerade sina barn, tog åt sig äran för kollegornas idéer, lurade kompisar på miljoner och parkerade konsekvent på handikapprutan.

Läs min recension i Svenska Dagbladet – och boken också för den delen.

UPPDATERING: En läsare undrade om boken tar upp arbetsförhållandena hos Apples underleverantör Foxconn i Kina, där 14 medarbetare tog livet av sig här om året. Det gör den inte, men den innehåller en talande anekdot om när den franske presidentens hustru besökte Apples fabrik i Kalifornien, på tiden före Foxconn.

Hon ställde en rad frågor om arbetsförhållandena i fabriken, men Jobs vägrade prata om något annat än maskinerna, som han själv tyckte var helt fantastiska (han hade låtit måla dem flera gånger för att de skulle få precis rätt färger). Till slut tröttnade Jobs på presidenthustruns frågor och sade något surt i stil med “Om du är så mån om deras arbetsvillkor så är du välkommen att komma och jobba här själv.”

Vilket tolken diplomatiskt översatte som “Det har varit en stor ära att ha dig på besök.”

Mobilens mörka hjärta

“Det är precis som magi. Det är häpnadsväckande.”

Orden är Steve Jobs. Han talade, i blygsamma ordalag, om Apples Iphone, denna märkliga manick som – tillsammans med andra överbegåvade mobiler – förändrat vårt sätt att kommunicera samt insupa information och underhållning. Apples forne överkucku är inte ensam om storvulen terminologi. Konkurrenterna har döpt mobiler till Magic, Incredible, Amaze och Wonder. Det är i ärlighetens namn inte tom hajp. Det är verkligen magiskt, otroligt, fantastiskt och förunderligt hur mycket sofistikerad teknik som kan packas in i dessa små dosor.

Det enda som är snabbare än den tekniska utvecklingen är vår förmåga att bli blasé, så idag betraktar vi mobilerna som självklarheter, men hade du halat upp en Samsung Galaxy 2 ur fickan för 20 år sedan så hade de ställt till med häxbål.

Futuristen och författaren Arthur C Clarke sade att tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att skilja från magi. De flesta av oss har minimala kunskaper om mobilernas innanmäten, så de är en sorts moderna trollspön. Men under skalen består de av mineraler som barnarbetare bryter i konfliktområden i Kongo och giftiga komponenter som – när mobilen blivit föråldrad – förgiftar miljö och människor i Ghana där de plockas isär. Mobilkonstruktörerna i Kina jobbar under så mardrömslika arbetsförhållanden (forskare liknar fabrikerna vid arbetsläger) att tiotals montörer tar livet av sig årligen. Är det magi så är det svart magi, med människooffer och allt.

Mobilens mörka hjärta är något som borde gnaga betydligt mer på våra samveten när vi saliverar över reklambladen från Mediamarkt. Det tycker inte minst Paolo Pedercini, gästprofessor vid Carnegie Mellon-universitetet och flitig producent av debattinlägg i spelform. Han har gjort spel om oljebranschen, pedofilpräster och snabbmatsindustrin. I förra veckan släppte han så spelet Phone story, där man deltar i coltan-brytning, försöker rädda livet på suicidala kinesiska arbetare och skeppar miljöfarligt mobilskrot till oseriösa entreprenörer i uländer.

Phone story är spelbar satir med udden riktad mot cyniska mobilföretag. Genialt nog släpptes det dessutom till Iphone. Det var en stor dag, då spelmediet plötsligt kändes relevant för samhällsdebatten och Apple verkade ha slagit in på en ny, öppnare linje. Men tji fick vi. Sju timmar efter release insåg Apples ansiktslösa censorer vad spelet handlade om och avlägsnade det prompt från App Store.

Simsalabim, allt var som vanligt igen. Det var precis som magi.

[Krönika från Svenska Dagbladet 2011-09-22]

PS: Phone story finns nu tillgänglig på Android Market. Minst 70% av intäkterna går till initiativ som Enough Project och Students and Scholars Against Corporate Misbehavior.

En cyberpunkpastisch som är lätt att älska

Storyn i Deus Ex: Human Revolution är verkligen undermålig. Liksom personporträtten. Jag hade hoppats på väldigt mycket mer på den fronten, men cyberpunknostalgiker som jag är kan jag ändå inte motstå det. Med mästerligt utförd smyg-action-mekanik och beroendeframkallande rollspelselement blir det i slutändan en stor spelupplevelse.

Recension i SvD idag.

Google – allvetande och stendumt

Idag har jag en krönika i SvD om Google, detta allvetande och stendumma kreatur. Jag vet, jag skriver för mycket om Google, men som krönikör på temat digital kultur är det svårt att inte grubbla över detta aggressivt expanderande nätmonster som är så viktigt för våra nätliv och som hemskt gärna vill kartlägga oss ända in i kalsonglådan.

Google gav mig läppstift på skjortkragen

Tv-spelen och Utøya

Jag har i möjlig mån undvikit att diskutera Utøya-massakerns kopplingar till de tv-spel som mördaren spelade. Tack och lov har vi sluppit överilade tjut om att spelen är att skylla för massmordet. För även om spel som Modern Warfare 2, som Anders Behring Breivik spelade, är mycket våldsamma så är det uppenbart att helt andra saker drev honom. Men när Kulturnyheterna i måndags ville diskutera att ett antal norska butikskedjor plockat bort våldsamma spel från hyllorna så satt jag ändå där i rutan.

Drakar, demoner och Google+

Idag har jag en krönika om Google+ i Svenska Dagbladet, där jag utforskar nya sociala nätverks likheter med Drakar och demoner: Google+ är ett rollspel för vuxna.

Jag har varit på tjänsten i några veckor nu, och ännu består nyhetens behag. Jag diggar upplägget med kretsar (det verkar uteslutande vara sociala medier-experter som inte förstår värdet i det) och kan nog tänka mig att byta ut både Twitter och Facebook mot det. Men det hänger mer på vilka vänner och bekanta som tar steget över än på hur själva tjänsten fungerar. Än så länge är det bättre flöde av länkar, familjebilder (jo, jag vill faktiskt se dem (men bara mina verkliga vänners)) och sardoniska kommentarer på Facebook, så jag kommer även fortsättningsvis att kolla läget där då och då, om än bara för att hålla koll och inte så mycket för att posta grejer.

Till webbläsaren Chrome finns en mängd praktiska tillägg som underlättar plussandet. Jag använder två:

G+me som dels alltid visar hur många meddelanden man har, dels komprimerar plusflödet till en lista.

+1 som gör att man alltid har en +1-knapp att trycka på, oavsett om webbplatsen där man befinner sig har installerat det.

Mig hittar du här på Google+.

Systemkamerans oduglighet

En dag blev jag irriterad på att min Nikon D80 inte kan posta bilder på Facebook, Google+ och andra håll, så jag bestämde mig för att köpa ett nytt kamerahus. Men när jag gick igenom utbudet blev jag bara mer irriterad. Det blev en krönika istället för en ny kamera.

Tre spel, en tidskrift

Några recensioner från SvD:

Speljournalistik på slak lina
Det första numret av tidskriften Fienden.

Roligt bryderi med svärta
Valves briljanta pusselspel Portal 2 (PC, Mac, X360, PS3).

En värld svår att lämna
Mörka fantasyrollspelet The Witcher 2 (PC).

Angeläget i all enkelhet
A New Beginning (PC), ett äventyrsspel om växthuseffekten.

Taggade krönikor

Det har skrivits en del SvD-krönikor sedan sist. Här är i alla fall några av dem:

Lynniga beslut i sluten appokrati
(taggar: Apple, App Store, Iphone, Exodus International, homofobi, jordfelsbrytare)

Värdet av virtuella vänner och vapen
(taggar: Världsbanken, World of Warcraft, Twitter, Facebook, Klout, Twittoppen)

En påminnelse om nätets sårbarhet
(taggar: Sony, Playstation Network, Apple, Iphone, Google, Facebook, spionmaskiner, integritet)

Angry Birds det nya Battlefield
(taggar: E3, Battlefield, Angry Birds, Sony, Microsoft, Nintendo, Apple, Facebook, Zynga, Electronic Arts, Wii U)

Nätnojan når skönlitteraturen
(taggar: Jennifer Egan, Jonathan Franzen, Gary Shteingart, Jaron Lanier, Sherry Turkle, Clay Shirky, The Filter Bubble, sociala medier-guruer)

Tête à tête med Malou

Efter min senaste SvD-krönika, om spelifiering, hörde – något otippat – Fyrans förmiddagsprogram Efter tio av sig och var mycket intresserade. Således pratade jag igår spelifiering, 3DS och L.A. Noire med Malou. Eller, enligt Efter tios puff: “De hetaste spelen direkt från USA!”