Ken Cosgrove och Harry Crane beundrar en artefakt från framtiden i Rolling Stones superba fotoreportage från Mad Men-inspelningarna. Foto: James Minchin III.

Det lustiga är att de flesta av de bästa spelen hittills i år är uppföljare. Tvåor, för att vara exakt. Mass Effect 2, Bioshock 2, Starcraft 2, Mafia 2 och så förstås Rockstars gripande, mästerliga westernepos Red Dead Redemption som jag recenserade i våras. Även om ändlösa, stagnerade serier som Call of Duty, Fifa, Halo med flera blir tröttsamma i sitt varumärkesmjölkande ska man inte förakta värdet av en tvåa där utvecklarna får en chans att renodla, förfina och fixa allt det där som de inte blev hundraprocentigt i ettan. Faktum är att många av de bästa spel som har gjorts är uppföljare, vilket är en intressant skillnad mot exempelvis filmen.

Om det fenomenet skriver jag i dagens krönika i SvD.

Spelsidan i SvD är tillbaka efter sommaruppehåll och idag recenserar jag gangsterromantiserande Mafia 2 och old school-äventyret Lost Horizon medan Tove Bengtsson har spelat Limbo och Lara Croft and the Guardian of Light.

För er som är frälsta på klassiskt peka-och-klicka-pusslande är Lost Horizon obligatoriskt. Om Mafia 2 kan jag bara tillägga att vissa kommer att bli besvikna på att det är så linjärt och fullt av filmsekvenser och medelmåttig action. Och det finns en del att anmärka på när det gäller kvinnosyn/produktplacering (spelet igenom samlar man på Playboytidningar). Men den tidstypiska musiken och atmosfären samt de kärleksfullt tecknade maffiastereotyperna satte sina krokar i mig och jag spelade igenom den cirka tretton timmar långa storyn nästan non-stop.

Nu håller jag fyrtiotalsabstinensen stången med en spotifylista full av swing.

Det här är en vy från Android-appen “Nyheter och väder”, närmare bestämt fliken Nöjen. Första nyhet? En Volvo. Andra nyhet? Hyllningarna till Sigrid Combüchens “damroman” Spill.

För det första handlar inte en enda rubrik om nöjen. Den första länkar till DN Motor, andra är finkulturnyheter. Men vad som är allvarligare: Spill-texten är inte ens en nyhet. Den är en reklamtext förklädd till nyhet av Aftonbladets nydanande annons/redaktionellt-mixare. Boten som sammanställer nyhetsflödet kan inte se skillnad på reklamartikeln och det redaktionella materialet, och det är inte lätt för läsaren heller. När jag zoomar in på webbsidan för att börja läsa zoomar jag förbi “HELA DEN HÄR ARTIKELN ÄR EN ANNONS”-balken och börjar läsa som om det var en vanlig kulturartikel, för att snart förvånas över den panegyriska tonen.

Aftonbladet bör nog tänka till ännu ett varv om hur deras textreklam ser ut när man länkas in i sajten på olika sätt, på olika plattformar – och hur den lurar nyhetscrawlers som googles. Men framförallt är det här ett fiasko för Google och deras botar, som alltså fortfarande inte klarar det här med nyheter. Kan de inte skilja på finkultur, fulkultur, reklam och en Volvo V60 så föredrar jag att låta köttredaktörer guida mig.

Google har samarbetat med Montrealbandet Arcade Fire för att skapa en interaktiv musikvideo byggd i HTML5, den nya webbstandard som nu håller på att rullas ut. Det är en fin, framtidsdoftande teknikdemo som spelar video i flera fönster som hoppar omkring på skärmen. Men roligast av allt är att du startar det hela med att skriva in din barndomsadress, och via satellitbilder och Google Street View blir dina hemkvarter en del av videon.

Det fanns inte tillräcklig data för den lilla gatan där jag växte upp i Skellefteå, men det gick bra att använda min första egna adress på Kjellmansgatan i Göteborg. Som konstverk är det inte precis fulländat. Satellitbilder ger inte samma nostalgi- och hemkänsla som väl valda små personliga detaljer gör. Men saliverade du inte av upphetsning varje gång någon nämnde HTML5 innan så gör du det kanske efter att ha sett detta.

Inte färre än 111 personer har bidragit till projektet. Chris Milk är regissören och i en intervju med Wired.com är han full av optimism för den konstnärliga potentialen i HTML5:

“[HTML5] is in its infancy right now, but I think the browser will be the next widely recognized artistic medium,” said Milk. “It allows such a larger dialog with the viewer. There’s actual two-way communication going on between the art and the observer.”

Varför? Jo, för när tennis visas på Eurosport Player eller TennisTV kan man själv välja vilken bana man vill titta på, från center courten till de undanskymda sidobanorna där mindre namnkunniga spelare gör upp. Helst hade jag sett att alla ATP-turneringar visades på ATP:s egen sajt, TennisTV, där de också brukar bjuda på bra livestatistik, hawk eye och annat bonusgodis. Även Eurosport Player är dock ett helt okej alternativ. De tar 49 spänn för en månad, och när det är Grand Slam blir det väldigt mycket tennis för väldigt lite pengar. Och så kompletterar man förstås med statistik och live tracker hos USOpen.org.

Så glöm betting- och piratsajternas lågkvalitetsstreaming och ta fram kontokortet. US Open börjar om bara ett par timmar och Robin Söderling inleder mot österrikaren Andreas Haider-Maurer.

Game on.

Den 17 augusti i år avrättades den dödsdömde fången Peter Cantu i Texas. Han hade inga sista ord. Men många har det. Jag gjorde ett moln av de 100 vanligaste orden i “last statements” från de 100 fångar som avrättats i Texas sedan 17 maj 2006. Wordle.net hjälpte till med visualiseringen.

För dig som inte är bekant med konceptet ordmoln så är orden större ju oftare de förekommer i källmaterialet. Molnet ger en inblick i vad som var viktigast för dessa tungt kriminellt belastade människor att få ur sig några minuter innan de dödades.

Det är emellertid inte varje dag jag får se fyra älgar spatserande utanför gården, som jag fick för ett par minuter sedan. Har du inga utanför ditt eget fönster så får du hålla tillgodo med en bild på en av mina. Varsågod.

New York Times gör bäst ifrån sig av alla i den här grenen med artikelserien Your brain on computers. De har bland annat undersökt svårigheterna med att försöka vara en bra förälder samtidigt som man är ständigt uppkopplad, och nu senast skriver de om hjärnans behov av “downtime”, som hotas av alla oupphörliga digitala flöden. Missa inte!

Det är med andra ord tid för självrannsakan hos ansvariga utgivare. Varför ville de rapportera om anmälan så snabbt som möjligt efter att man konstaterat att anhållandet var verkligt? Borde de ha väntat på mer uppgifter för att avgöra hur trovärdig anmälan var innan de hängde ut Assange med namn och bild? Borde de ha funderat en gång till över att det finns många här i världen som gärna vill svärta ner Assanges rykte?

Som journalist har jag  förståelse för att man kan hänryckas när man får vittring på ett scoop. Det är inte alltid lätt att hålla huvudet kallt, även om ansvariga utgivare förväntas vara proffs på just det. Men det som sticker i ögonen nu efter att skadan är skedd är den bristande självkritiken hos vissa publicister.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vägrar i sin blogg erkänna brister i tidningens rapportering. Däremot klandrar han såväl Wikileaks som åklagarmyndigheten. Han svänger sig med det obehagliga begreppet konsekvensneutralitet som vore han logistikofficer för koncentrationslägertransporter. Det är alltså ett begrepp som innebär att journalister inte ska ta några hänsyn till konsekvenserna av det de publicerar. Maktutövning utan ansvar. Dessutom påstår Mattsson att Wikileaks jobbar på samma sätt, trots Assanges ständiga tal om “harm minimization”, hans motiveringar om att nyttan av dokumentpubliceringen är så mycket större än skadan, och Wikileaks ansträngningar för att se till att enskilda personer inte skadas av publiceringen.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström reflekterar däremot över konsekvenserna av namnpublicering:

Att namnge någon som är misstänkt för brott är i min värld alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att förstöras av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medger också:

Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av.

Med det i åtanke måste skadan för den enskilde givetvis vägas in i publiceringsbeslutet. Ändå kom samtliga chefredaktörer för stora svenska tidningar fram till att det var nödvändigt att publicera Assanges namn så fort man säkerställt att han verkligen var anhållen i sin frånvaro.

PR-konsulten och journalistveteranen Staffan Dopping skriver ett inlägg om publicistansvar som är måsteläsning för alla intresserade, och Joakim Jardenberg har intressanta synpunkter på pressens roll i det nya medialandskapet.

Själv önskar jag framförallt att vi en gång för alla kan göra oss av med begreppet konsekvensneutralitet. Vi brukar inte acceptera att mäktiga människor handlar utan tanke på konsekvenserna av sitt agerande. Att publicister anser sig förpliktigade att göra det tyder på att de vill bygga in en sorts otäck empatistörning i sitt journalistiska uppdrag.

Men iväg med dig nu. Läs Dopping!