Google och Arcade Fire gör HTML-konst

Google har samarbetat med Montrealbandet Arcade Fire för att skapa en interaktiv musikvideo byggd i HTML5, den nya webbstandard som nu håller på att rullas ut. Det är en fin, framtidsdoftande teknikdemo som spelar video i flera fönster som hoppar omkring på skärmen. Men roligast av allt är att du startar det hela med att skriva in din barndomsadress, och via satellitbilder och Google Street View blir dina hemkvarter en del av videon.

Det fanns inte tillräcklig data för den lilla gatan där jag växte upp i Skellefteå, men det gick bra att använda min första egna adress på Kjellmansgatan i Göteborg. Som konstverk är det inte precis fulländat. Satellitbilder ger inte samma nostalgi- och hemkänsla som väl valda små personliga detaljer gör. Men saliverade du inte av upphetsning varje gång någon nämnde HTML5 innan så gör du det kanske efter att ha sett detta.

Inte färre än 111 personer har bidragit till projektet. Chris Milk är regissören och i en intervju med Wired.com är han full av optimism för den konstnärliga potentialen i HTML5:

“[HTML5] is in its infancy right now, but I think the browser will be the next widely recognized artistic medium,” said Milk. “It allows such a larger dialog with the viewer. There’s actual two-way communication going on between the art and the observer.”

Webb-tv är bäst när det är Grand Slam

Webb-tv är som bäst när det är stor tennisturnering på gång. Och stora tennisturneringar är som bäst på webb-tv.

Varför? Jo, för när tennis visas på Eurosport Player eller TennisTV kan man själv välja vilken bana man vill titta på, från center courten till de undanskymda sidobanorna där mindre namnkunniga spelare gör upp. Helst hade jag sett att alla ATP-turneringar visades på ATP:s egen sajt, TennisTV, där de också brukar bjuda på bra livestatistik, hawk eye och annat bonusgodis. Även Eurosport Player är dock ett helt okej alternativ. De tar 49 spänn för en månad, och när det är Grand Slam blir det väldigt mycket tennis för väldigt lite pengar. Och så kompletterar man förstås med statistik och live tracker hos USOpen.org.

Så glöm betting- och piratsajternas lågkvalitetsstreaming och ta fram kontokortet. US Open börjar om bara ett par timmar och Robin Söderling inleder mot österrikaren Andreas Haider-Maurer.

Game on.

100 döda mäns 100 sista ord

Den 17 augusti i år avrättades den dödsdömde fången Peter Cantu i Texas. Han hade inga sista ord. Men många har det. Jag gjorde ett moln av de 100 vanligaste orden i “last statements” från de 100 fångar som avrättats i Texas sedan 17 maj 2006. Wordle.net hjälpte till med visualiseringen.

För dig som inte är bekant med konceptet ordmoln så är orden större ju oftare de förekommer i källmaterialet. Molnet ger en inblick i vad som var viktigast för dessa tungt kriminellt belastade människor att få ur sig några minuter innan de dödades.

En älg strax söder om min Macbook

Eftersom jag sitter större delen av min arbetsdag hukad över en Macbook Pro är det skönt att kunna titta upp ibland och se ut mot skogen. Träden och stenarna, obrydda om pressmeddelanden och twitterflöden, är balsam för fnasiga synapser. Jag vet att det låter hopplöst naturromantiskt, men forskare har visat att skolelever som har utsikt mot grönområden är mer harmoniska och presterar bättre i skolan än de som har bebyggda områden utanför klassrumsfönstret.

Det är emellertid inte varje dag jag får se fyra älgar spatserande utanför gården, som jag fick för ett par minuter sedan. Har du inga utanför ditt eget fönster så får du hålla tillgodo med en bild på en av mina. Varsågod.

Uppkoppling versus avkoppling

Jag är inte helt obesviken (för att uttrycka mig norrländskt) på Nicholas Carrs bok The Shallows – What the internet is doing to our brains. Men diskussionen den startat om vad nätet gör med våra vanor och våra hjärnor är väldigt intressant.

New York Times gör bäst ifrån sig av alla i den här grenen med artikelserien Your brain on computers. De har bland annat undersökt svårigheterna med att försöka vara en bra förälder samtidigt som man är ständigt uppkopplad, och nu senast skriver de om hjärnans behov av “downtime”, som hotas av alla oupphörliga digitala flöden. Missa inte!

Det giftiga ordet konsekvensneutralitet

Det blev inte så bra det här. Våldtäktsanmälan mot Julian Assange drogs tillbaka och kvar blev en anmälan om ofredande samt detaljerade spekulationer om vem som gjorde exakt vad i sängen, och hur okej det egentligen var. Sådant som vi alla hade besparats om medierna inte varit så snabba att hänga ut Assange. Nu är hans rykte istället för alltid fläckat.

Det är med andra ord tid för självrannsakan hos ansvariga utgivare. Varför ville de rapportera om anmälan så snabbt som möjligt efter att man konstaterat att anhållandet var verkligt? Borde de ha väntat på mer uppgifter för att avgöra hur trovärdig anmälan var innan de hängde ut Assange med namn och bild? Borde de ha funderat en gång till över att det finns många här i världen som gärna vill svärta ner Assanges rykte?

Som journalist har jag  förståelse för att man kan hänryckas när man får vittring på ett scoop. Det är inte alltid lätt att hålla huvudet kallt, även om ansvariga utgivare förväntas vara proffs på just det. Men det som sticker i ögonen nu efter att skadan är skedd är den bristande självkritiken hos vissa publicister.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vägrar i sin blogg erkänna brister i tidningens rapportering. Däremot klandrar han såväl Wikileaks som åklagarmyndigheten. Han svänger sig med det obehagliga begreppet konsekvensneutralitet som vore han logistikofficer för koncentrationslägertransporter. Det är alltså ett begrepp som innebär att journalister inte ska ta några hänsyn till konsekvenserna av det de publicerar. Maktutövning utan ansvar. Dessutom påstår Mattsson att Wikileaks jobbar på samma sätt, trots Assanges ständiga tal om “harm minimization”, hans motiveringar om att nyttan av dokumentpubliceringen är så mycket större än skadan, och Wikileaks ansträngningar för att se till att enskilda personer inte skadas av publiceringen.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström reflekterar däremot över konsekvenserna av namnpublicering:

Att namnge någon som är misstänkt för brott är i min värld alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att förstöras av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medger också:

Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av.

Med det i åtanke måste skadan för den enskilde givetvis vägas in i publiceringsbeslutet. Ändå kom samtliga chefredaktörer för stora svenska tidningar fram till att det var nödvändigt att publicera Assanges namn så fort man säkerställt att han verkligen var anhållen i sin frånvaro.

PR-konsulten och journalistveteranen Staffan Dopping skriver ett inlägg om publicistansvar som är måsteläsning för alla intresserade, och Joakim Jardenberg har intressanta synpunkter på pressens roll i det nya medialandskapet.

Själv önskar jag framförallt att vi en gång för alla kan göra oss av med begreppet konsekvensneutralitet. Vi brukar inte acceptera att mäktiga människor handlar utan tanke på konsekvenserna av sitt agerande. Att publicister anser sig förpliktigade att göra det tyder på att de vill bygga in en sorts otäck empatistörning i sitt journalistiska uppdrag.

Men iväg med dig nu. Läs Dopping!

Misstanken är hävd men fläcken sitter kvar

Julian Assange är inte längre misstänkt för våldtäkt. En av de inblandade kvinnorna berättar i Aftonbladet att det handlade om frivilligt sex som övergick i övergrepp. Hon säger också att det inte handlar om någon smutskastningskampanj eller “sexfälla” utan om “en man med skev kvinnosyn och problem att ta ett nej”.

Anhållan har hävts men än är Assange inte rentvådd. Han kan vara skyldig till mer eller mindre allvarliga sexbrott. Och de medier som publicerat anklagelserna har all anledning att gå till botten med vad som hänt för att visa att de inte är nyttiga idioter som springer ärenden åt underrättelsetjänster eller publicerar karaktärsmördande artiklar för att nöja sig med en axelryckning när de visar sig vara illa underbyggda.

Svenska medier har inte hållit sig till fakta fullt ut. Den 30-åriga kvinna som talat ut korrigerade ett par felaktigheter som figurerat i pressen. Däremot har medierna redogjort för anklagelserna utan att döma i skuldfrågan. Trots det bär de nu ansvaret för att en fläck sitter kvar på Assanges och Wikileaks rykte, trots att våldtäktsmisstanken är borta.

Som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skulle ha sagt: Journalistik är nu nödvändigt.

Anklagelsen mot Assange är förödande

Att Julian Assange anklagas för våldtäkt gör inte Wikileaks arbete mindre viktigt och det gör inte dokumenten de publicerat mindre sanna. Ändå är anklagelsen förödande, ty Wikileaks är beroende av

• att journalister vill samarbeta med dem
• att allmänheten vill lyssna på dem
• och framför allt: att allmänheten vill läcka material till dem

Assange har genom den senaste tidens medieframträdanden etablerat sig som Wikileaks ansikte. Han är, i allmänhetens ögon, nästintill synonym med organisationen. Vilken etablerad tidning vill samarbeta med en misstänkt våldtäktsman? Vilken militär med rättspatos vill läcka dokument till en man som misstänks åka runt i världen och våldta sympatisörer?

Uppdatering — Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som nyss rekryterat Assange som kolumnist, uttalar sig i en artikel:

“Jag ser mycket allvarligt på de här uppgifterna. Vi avvaktar allt vidare samarbete tills vi får klarhet i vad som hänt”

Uppdatering 2 — Även Dagens Nyheter skriver om att brottsmisstankarna skadar Wikileaks.

Anklagelsen som kan sänka Wikileaks

Expressen skriver nu på morgonen att Mr Wikileaks jagas av svensk polis för två misstänkta våldtäkter: en i Enköping, en i Stockholm. Man behöver ingen doktorshatt i konspirationsteori för att konstatera att våldtäkt är en lysande smutskastningsanklagelse om man vill sänka Wikileaks anseende. Det är en allvarlig anklagelse som är svår att fullständigt rentvå sig från, oavsett vad som verkligen hänt. Och Wikileaks har mäktiga fiender.

Konspirationsteorierna kommer att flöda, som Expressens Emanuel Karlsten uttrycker det. Men realister inser att det är avsevärt mindre sannolikt att CIA mutat två svenska kvinnor att ljuga än att anklagelserna är genuina.

Det vore oklokt att spekulera för mycket i fallet i det här skedet. Men det ska erkännas att i detta ögonblick ter sig Nobels fredspris oändligt avlägset för Wikileaks.

Mannen som är Salander och Blomkvist i ett

Julian Assange är en fascinerande typ. Efter en trasslig uppväxt blev hacking hans raison d’être, och så småningom greps han, åtalades men kom undan utan fängelsestraff. 2006 grundade han så Wikileaks och på bara några år förändrade han förutsättningarna för undersökande journalistik på en global skala.

Läs New Yorker-porträttet för den långa versionen, eller min SvD-krönika för den korta.

Facebook, Placebook

Dagens stora sociala-medier-nyhet är att Facebook nu lanserar Places, en positionsbaserad check-in-tjänst. Först och främst får iphonister i USA prova på den, från och med ungefär nu.

Jag har testat de redan etablerade konkurrenterna Gowalla och Foursquare, och för mig är funktionen en stor axelryckning. Jag känner sällan något behov av att pracka på någon information om att jag checkat in på Delselius konditori eller Coop Forum, och jag är måttligt intresserad av att översköljas av halvbekantas incheckningar via Twitter.

Men så lever jag också ett tillbakadraget liv i ett villaghetto på Värmdö. Tjänsterna är förstås bäst där förtätningen är som störst och minglet som mest frenetiskt. Stureplan 23:55 en fredagkväll. Götgatsbacken 14:11 en lördagseftermiddag.

Jag är mer förtjust i Google Latitude, där jag i realtid kan följa mina vänners rörelser i världen, förutsatt att de uppdaterar sin gps-position. Inga störande push-uppdateringar, bara den ständiga möjligheten att kolla upp var folk befinner sig. Latitude behöver dock mer funktionalitet, som valbara push-uppdateringar som tipsar när någon vän är i närheten eller på en viss plats. (När frun är hemma. När kollegorna sitter på kontoret. När kompisarna sammanstrålar på krogen.)

Grejen med Places är förstås att det är Facebook, med en användarbas på 500 miljoner människor, som står bakom. Så även om Gowalla och FourSquare har långt bättre tjänster i nuläget kan jag lova att båda företagen diskuterar överlevnadsstrategier med panik i rösten på dagens morgonmöten. Places är nämligen en tjänst som passar perfekt inom ramen för Facebooks sociala rum.

Joakim Jardenberg har för övrigt intressanta kommentarer angående Places användning av Bings kartor och förhållandet med Gowalla och Foursquare:

Ska bli spännande att se vad man gör av det i förlängningen. Bing-gänget verkar iaf på gränsen till kissa-i-byxan-upphetsade.

Låt oss säga att om Bing-folket kissar i byxorna av upphetsning kissar Gowalla- och Foursquare-folket ner sig av nervositet.

Webben är inte död, men den luktar lite funky

Plötsligt, bara sådär, dödförklaras webben av både finpublikationen The Atlantic och trendkänsliga nördblaskan Wired.

I Wired är det chefredaktören Chris Anderson som är framme och hugger för att stå främst i ledet bland trendspanarna. Redan det gör tesen lite suspekt, då Chris Anderson är en karl som är alldeles för förtjust i sin egen guruaura. Efter de intellektuella fiaskon som var hans senaste bok, Free, och hans stora Wired-reportage om “den nya industriella revolutionen” behöver han riktigt bra argument för att övertyga någon om någonting. Det har han inte. I artikeln The web is dead. Long live the internet påpekar han helt korrekt att appar i vissa fall ersätter webben och erbjuder bättre funktioner än man kan få i sin webbläsare. Sedan tar han steget till att webben håller på att dö med hjälp av bombastisk, tvärsäker prosa med tvivelaktig verklighetsförankring.

Grafen som Anderson använder för att illustrera webbens minskade betydelse baseras på data från Cisco Systems och ser ut så här:

Men som Boing Boings Rob Beschizza påpekar i sitt svar Is the web really dead? finns det stora problem med grafen. Vad den visar är inte att tiden vi spenderar med webbläsaren minskar. Den koncentrerar sig på den totala trafiken. Och eftersom alltmer högupplöst video tar upp mycket större bandbredd än html-kod blir det en konstig jämförelse. (Det är därför det också ser ut som om epost är stendött.) Men grafen visar inte ens att den totala webbtrafiken har minskat. Vad den visar är att webbens andel av den totala trafiken har minskat. En graf som visade webbtrafiken över tid skulle enligt Boing Boing se ut ungefär så här:

Michael Arrington på TechCrunch gör en rimlig tolkning av Andersons grafhokuspokus: “It’s like they showed a picture of a banana and said it explains the rising cost of gasoline.”

Det har skrivits många bra svar på Andersons artikel. The Atlantics teknikskribent Alexis Madrigal ger ett historiskt perspektiv på teknikutveckling och den förrädiska lockelsen i att dödförklara gammal teknik så fort en ny börjar vinna mark: What’s wrong with ‘X is dead’. Madrigal antyder också lite surt (han har själv jobbat på Wired.com) att Anderson talar i egen sak.

Anderson doesn’t work on, nor believe in, the economics of content on the web, and so while he’s making his case against the web generally, he’s also making the specific point that print and tablet editions of Wired make sense, but its website (which he doesn’t edit) does not.

Kanske förklarar det varför Wired-bloggaren Evan Hansen är så angelägen att förklara webbens överlägsenhet i How the web wins. Med de nya funktionerna i HTML5 och med Chrome Web Store – en app store för webben – som öppnar i oktober känns webbens framtid på många sätt ljusare än på länge.

Medan eldsvådan sprider sig efter Andersons brandfackla verkar ingen bry sig nämnvärt om provokativa The Atlantic-rubben “Who killed the internet? (Hint: Steve Jobs)”. Michael Hirschorns essä finns inte på webben (ah, så det är därför ingen bryr sig om den) men den går hårt åt Apple och appifieringen av nätet.

[Apple] has always made the case that the bourgeois comforts of an artfully constructed end-to-end solution, despite its limits, are superior to the freedom and danger of the digital badlands.

I slutändan konstaterar Hirschorn att webben kommer att finnas i tid och evighet amen, men att friheten och öppenheten från de första tjugo åren snart kommer att ses som blott en utvecklingsfas, innan kommersialiseringen tog fart på allvar. Se där, en betydligt rimligare domedagsprofetia att få kalla kårar av:

The colonization and exploitation of the Web was a foregone conclusion. The only question now is who will own it.

Uppdatering: Nu kommenterar Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars saken i SvD.

Google, Verizon, och en faustiansk pakt

Det lär ha undgått få att Google och Verizon har kommit överens om ett förslag till policy kring inskränkt nätneutralitet. Mycket kort sagt innebär förslaget att det ska bli tillåtet för operatörer som Verizon att prioritera viss trafik (exempelvis streamad video) i sina nät, mot betalning. Vilket innebär att fattiga och bandbreddsstrypta småföretag får svårare att slå igenom på det sätt som exempelvis YouTube och Facebook kunde göra just tack vare nätneutraliteten.

Internet kokar av kommentarer där de flesta är överens om att Google till slut sålt sin själ, och internets. Det finns helt säkert pengar att göra på den här policyn för Google, men de betalar ett högt pris i goodwill.

Kommentarerna är för många och för massiva för att jag ska orka vaska fram guldkornen. Men den bästa läsningen ur ett svenskt perspektiv är David Hässlers artikel hos Realtid. Den grundas på rapporten Nätneutralitet för Sverige – en strukturerad dialog, som Price Waterhouse Cooper skrivit på uppdrag av Näringsdepartementet.

Google fumlade bort epostdödaren

Jag använde Google Wave på allvar vid ett enda tillfälle, för att planera ett knytjulbord tillsammans med mina vänner. Styra upp tid och plats. Se till att vi fick alla nödvändiga sillar och inga dubletter. Tipsa varandra om recept. Wave borde rimligen vara perfekt för ändamålet. Ändå fann vi få fördelar jämfört med att jobba i mejl och ett gemensamt Google Document.

Efter julbordsexperimentet lade jag Wave åt sidan. Det var helt enkelt inte värt besväret att använda det parallellt med mejl och andra sociala medier. Jag återkommer när det har blivit lite mer användbart tänkte jag. Och många med mig, det är jag övertygad om. I stället meddelade Google för en vecka sedan att de lägger ner projektet.

Hade de bakat in Wave i Gmail, så att varje mejl till en annan Gmail-användare automatiskt blev en Wave, så hade ingen klagat. Det hade varit en fin feature som lockat fler användare till Gmail och vi hade successivt kunnat lära oss finesserna. Sedan hade vi fått Wave i våra androidtelefoner, och snart hade vi fnyst åt gammelmejlen. Men så blev det ju inte. Alls. Sättet de lanserade tjänsten på, med massiv förhandshajp och noll uppföljning gav den ingen chans att lyfta.

MG Siegler på TechCrunch är inne på samma spår: Det var inte tekniken i sig som var problemet, utan oförmågan att paketera den på ett användbart sätt.

Because the product was somewhat complex and Google itself didn’t know what to do with it, or how to pitch it, it flopped. It really is that simple.

Så adjö, Wave. We hardly knew ye. Ändå känns det deppigt att du försvinner.

Striking, Miraculous Social Team-Up!

Via Lilla Gumman hittar jag den här kvartetten retroannonser, tecknade av brasilianska reklambyrån Moma Propaganda. Som plockat från de krackelerande väggarna i Fallout 3.