Spelsidan: Dead rising 2, Tumble, m.m.

I dagens Svenska Dagbladet har jag recenserat Dead Rising 2, ett actionspel som går ut på att massakrera zombies på uppfinningsrika sätt. Det är splatter, det är slapstick…

Splatstick?

Jag recenserar också fina movepusslet Tumble, medan Tove Bengtsson tar sig an Guitar Hero: Warriors of Rock och Spider-Man: Shattered Dimensions

Zombiehantering har för övrigt blivit ett av mina nya expertområden. Nyligen blev jag intervjuad av Erik Augustin Palm apropå nya Resident evil-filmen, vilket resulterade i artikeln Tv-spel som film ekonomisk fullträff.

Årets julklapp från Madlab

För er som undrar vad jag vill ha i julklapp så har jag bara en önskan i år: lampan Bacterioptica från Madlab. Kan vara smart att beställa redan nu.

Piratrörelsen som försvann

Idag har jag ett reportage i Svenska Dagbladet om folkrörelsen som försvann. För ett och ett halvt år sedan var piratrörelsen en ursinnig maskin, med FRA-lag, Ipred-lag och Pirate Bay-dom som bränsle. När hovrättsförhandlingarna i Pirate Bay-målet börjar på tisdag finns bara fragment kvar av den rörelsen och debatten. Jag försöker teckna en bild av vad som hänt, med kommentarer från Unni Drougge, Rasmus Fleischer, Anna Troberg och Per Strömbäck.

Trots att det är en förhållandevis lång artikel känns det som att jag egentligen bara skummat på ytan. Det finns mycket kvar att diskutera om tvistemål, medierapportering, valrörelse, Antipiratbyråns aktiviteter, och så vidare. Så kör hårt – det verkar redan vara livat i artikelns kommentartråd! Den djupintresserade rekommenderas också att läsa antologin Efter The Pirate Bay som gräver i olika riktningar för att se var den digitala politiken och retoriken landat.

En brasklapp kan vara på sin plats: En av rubrikerna på SvD-webben är “Så knäcktes Pirate Bay”. Det är inte riktigt vad artikeln handlar om; jag har inte ens pratat med de fyra som ska infinna sig i hovrätten på tisdag. Artikeln handlar om piratrörelsen i bredare bemärkelse. Piratbyrån som lagts ner, The Pirate Bay som förlorat sin ideologiska strålglans, och ett piratparti som kämpar på med ett stöd som räknas i promille.

Jakten på karma-highscore gör världen bättre

I dagens SvD har jag en krönika om hur välgörenheten flyttar in i sociala medier. Crowdrise är ett exempel på en sajt som gör givandet till behjärtansvärda ändamål till en social tävling med röstande, highscorelistor, kändisglans och annat lullull.

Sociala nätverk där man är öppen med sitt givande kan göra mycket för välgörenhetskulturen. De kan förhoppningsvis hjälpa oss att övervinna vad Jonah Lehrer kallar “the identifiable victim bias” – tendensen att underskatta stora katastrofer där vi inte har enstaka, identifierbara offer som pockar på vår uppmärksamhet. Eller nej, det kan de förmodligen inte alls. Men de kan hjälpa oss att tillsammans begripa var pengar verkligen behövs, att göra katastrofer begripliga på ett mänskligt plan och därmed aktivera vår empati.

Visst, förenar vi välgörenhet med narcissism och tävlingsinstinkt så grumlar vi de rena, altruistiska motiven i det anonyma givandet. Men behövande jordbävnings- och översvämningsoffer är normalt mindre intresserade av varför folk skänker pengar till nödhjälp och återuppbyggnad, och mer intresserade av att vi gör det. Vi svenskar är dokumenterat dåliga på att skänka pengar annat än via skattefinansierat bistånd. Sämst är rika människor. Om vi börjar skänka mer pengar bara för att imponera på polarna, eller för att det ger oss dopaminframkallade måbrarus så är det inget fel i det. Det är win win.

Spelsidan: Playstation Move

Idag recenserar jag Playstation Move i SvD, samt en trio spel som utnyttjar Sonys nya rörelsebaserade kontroll. Hårdvaran imponerar, Move är bra mycket snabbare och precisare än Wii, även med Motion Plus. Spelen är inte vanvettigt upphetsande så här långt men det blir spännande att se hur spelutvecklare – däribland svenska Coldwood – kommer att utnyttja tekniken framöver.

Heavy Rain: Move Edition landade i brevlådan här om dagen. Kan funka. Men det är förstås spel som utvecklats med Move i åtanke från första början som har chans att bli riktigt bra.

Chatroulette är porr baklänges

Jonas Andersson, redaktör för boken Efter The Pirate Bay tillsammans med Pelle Snickars, skrev igår en understreckare i SvD om den fascinerande, snuskiga och skrämmande sajten Chatroulette. Poängen med sajten är videochatt där man slumpmässigt tussas ihop med anonyma främlingar, vilket förutsägbart nog innebär att sisådär var fjärde chattpartner är en ensam man som pillar på sig själv.

I våras skrev jag en krönika om Chatroulette som jag vill lyfta fram igen, inte minst för att jag så sällan har godtagbara skäl att inleda en text med något så uppmärksamhetssökande som “Gillar du penisar?” Jag vill också berömma mig själv för iakttagelsen att Chatroulette är en sorts omvänd pornografi – vad man skådar på sajten är till stora delar precis vad internets alla nakna kvinnor skulle få se om de kunde blicka ut från bildskärmarna.

Jag vill nästan råda dig att testa Chatroulette, bara för att det är så kittlande; precis som fallskärmshoppning känns det skitfarligt men är i själva verket fullständigt säkert. Ingen vet vem du är och Next-knappen tar omedelbart bort sånt du inte vill se.

Men det ligger förvisso något i signaturen Marias kommentar till Anderssons text:

Personligen är jag övertygad om att det bästa man kan göra som människa är att inte delta i detta.

Spelsidan: Amnesia, Metroid: Other M m.fl.

Frictional Games är en liten ettrig spelstudio baserad i Helsingborg. De är fem anställda, de jobbar från sina hem, de tillber Cthulhu och de har tänkt revolutionera spelmediet.

Jag intervjuade precis en av Frictional Games grundare, designern Thomas Grip, för en artikel i SvD. Han sade bland annat:

När man sätter sig med ett spel tänker många automatiskt ”Vad ska jag göra för att vinna?” Men man sätter sig ju inte med en bok och tänker ”Hur kommer jag snabbast till sista sidan?” Det är ordet ”spel” som vilseleder. Egentligen borde det heta ”interaktiv upplevelse”. Men det är förstås svårt att byta ut ett så invant ord. Istället får vi försöka utbilda folk i vad spel kan innebära. Vi vill att spelaren ska tänka ”Hur gör jag för att leva mig in i det här spelet och uppleva så mycket som möjligt?”

På dagens spelsida recenserar Tove Bengtsson Frictional Games nya makabritet, Amnesia: The Dark Descent. Själv tar jag mig an Kane & Lynch 2: Dog Days, och så sågar jag bittert Metroid: Other M, ty Nintendo har haft den tvivelaktiga smaken att ta in “kompetens” från Team Ninja för att förnedra den klassiska spelhjältinnan Samus Aran. (Länkar när de dyker upp på svd.se)

Uppdatering: Carl-Johan Johansson på Blog ‘em up skriver också om hånet mot Samus Aran, om kritikern Abbie Heppe på G4TV som kritiserade spelet på samma grunder som jag gör, och om allt näthat som sköljt över henne.

(Det dussin Amnesia-bilder jag först fick övermejlade var så mörka att jag var tvungen att be om en ljusare. Då fick jag bilden ovan. Vilket bör säga något om spelets skrällgrälla palett.)

Arkitektur som gör oss korkade

Nya numret av RUM kom till kontoret idag.

Jag har bidragit med krönikan Arkitekturen gör dig korkad där jag ställer frågan varför offentlig arkitektur så sällan diskuteras i termer av hur den påverkar människorna som vistas i byggnaderna. Det finns bra forskning om hur exempelvis takhöjd, ljusinsläpp, former och färger påverkar människor, så varför inte diskutera det när vi funderar över, exempelvis, en tillbyggnad till Stockholms stadsbibliotek, i stället för att fastna i fasader och PR-värden?

På tidningens webbplats finns också ett par krönikor som jag skrev i våras:

Arkitektur för världens undergång

Google Earth-arkitekturen kommer att regera 10-talet

Mac Men

Ken Cosgrove och Harry Crane beundrar en artefakt från framtiden i Rolling Stones superba fotoreportage från Mad Men-inspelningarna. Foto: James Minchin III.

Uppföljare betyder kvalitet i spelvärlden

2010 har så här långt, ungefär halvvägs in, varit ett fantastiskt spelår. Jo vi är bara knappt halvvägs in. Spelsläppsfördelningen är nämligen sned och årets sista månader är en störtflod av nya releaser som hoppas bli bästsäljare i julhandeln.

Det lustiga är att de flesta av de bästa spelen hittills i år är uppföljare. Tvåor, för att vara exakt. Mass Effect 2, Bioshock 2, Starcraft 2, Mafia 2 och så förstås Rockstars gripande, mästerliga westernepos Red Dead Redemption som jag recenserade i våras. Även om ändlösa, stagnerade serier som Call of Duty, Fifa, Halo med flera blir tröttsamma i sitt varumärkesmjölkande ska man inte förakta värdet av en tvåa där utvecklarna får en chans att renodla, förfina och fixa allt det där som de inte blev hundraprocentigt i ettan. Faktum är att många av de bästa spel som har gjorts är uppföljare, vilket är en intressant skillnad mot exempelvis filmen.

Om det fenomenet skriver jag i dagens krönika i SvD.

Spelsidan: Mafia 2, Lost Horizon, Limbo m.m.

Spelsidan i SvD är tillbaka efter sommaruppehåll och idag recenserar jag gangsterromantiserande Mafia 2 och old school-äventyret Lost Horizon medan Tove Bengtsson har spelat Limbo och Lara Croft and the Guardian of Light.

För er som är frälsta på klassiskt peka-och-klicka-pusslande är Lost Horizon obligatoriskt. Om Mafia 2 kan jag bara tillägga att vissa kommer att bli besvikna på att det är så linjärt och fullt av filmsekvenser och medelmåttig action. Och det finns en del att anmärka på när det gäller kvinnosyn/produktplacering (spelet igenom samlar man på Playboytidningar). Men den tidstypiska musiken och atmosfären samt de kärleksfullt tecknade maffiastereotyperna satte sina krokar i mig och jag spelade igenom den cirka tretton timmar långa storyn nästan non-stop.

Nu håller jag fyrtiotalsabstinensen stången med en spotifylista full av swing.

Robotar kan inte värja sig mot reklamen

Vad är fel med bilden nedan?

Det här är en vy från Android-appen “Nyheter och väder”, närmare bestämt fliken Nöjen. Första nyhet? En Volvo. Andra nyhet? Hyllningarna till Sigrid Combüchens “damroman” Spill.

För det första handlar inte en enda rubrik om nöjen. Den första länkar till DN Motor, andra är finkulturnyheter. Men vad som är allvarligare: Spill-texten är inte ens en nyhet. Den är en reklamtext förklädd till nyhet av Aftonbladets nydanande annons/redaktionellt-mixare. Boten som sammanställer nyhetsflödet kan inte se skillnad på reklamartikeln och det redaktionella materialet, och det är inte lätt för läsaren heller. När jag zoomar in på webbsidan för att börja läsa zoomar jag förbi “HELA DEN HÄR ARTIKELN ÄR EN ANNONS”-balken och börjar läsa som om det var en vanlig kulturartikel, för att snart förvånas över den panegyriska tonen.

Aftonbladet bör nog tänka till ännu ett varv om hur deras textreklam ser ut när man länkas in i sajten på olika sätt, på olika plattformar – och hur den lurar nyhetscrawlers som googles. Men framförallt är det här ett fiasko för Google och deras botar, som alltså fortfarande inte klarar det här med nyheter. Kan de inte skilja på finkultur, fulkultur, reklam och en Volvo V60 så föredrar jag att låta köttredaktörer guida mig.