Spelsidan: Call of Duty Black Ops

Idag på spelsidan i SvD: Recension av Call of Duty Black Ops – den mest svartsynta och brutala krigsskildringen hittills i spelmediet?

Hallå, det är ju bara ett spel!

Idag har jag en krönika i SvD om synen på spelmediet, apropå Tobias Bjarnebys krönika Spel är spel, inte finkultur i Aftonbladet.

Den här diskussionen har pågått under lång tid, men den tog fart ordentligt vid förra årets Game Developers Conference. Journalisten Heather Chaplin hade fått i uppdrag att hålla ett anförande, och det blev ett brandtal där hon beskyllde de samlade spelutvecklarna för att vara förvuxna tonåringar som saknade förmåga att förverkliga spelmediets potential och skapa konst med samma verkshöjd som den främsta filmen och litteraturen.

En av dem som blev särskilt förargade var den förvuxne tonåringen David Jaffe, bäst känd som skapare av det barnsliga machovåldspelet God of war med uppföljare. Jaffe har en blogg som toppas av en bild på en jättefarlig clown och hans machohjälte Kratos, från God of War. I bloggen skriver Jaffe fuck ofta så att läsarna ska förstå att han är cool och badass.

David Jaffe kände sig nödgad att försvara sin rätt att frossa i våld och könsstereotyper, så han avreagerade sig i ett inlägg som var tvärilsket och genomkorkat. Han inledde med att gnälla om hur journalisterna inte förstår spelutvecklarna:

It’s like they never stop to consider that perhaps many of us game developers don’t want what THEY want.

Maybe some of us LIKE games that don’t want to be art.
Maybe some of us would rather be the Jerry Bruckheimer of games than gaming’s Orson Wells.
Maybe some of us LIKE portraying women in a more comic booky way (the same way- by the way- that the vast majority of male game characters are portrayed).
Maybe some of us don’t want to load our games down with political and philosophical discourse.

På något sätt misslyckades alltså David Jaffe med att inse att det var precis den här attityden som Heather Chaplin ville sätta fingret på, en attityd som genomsyrar alldeles för stora delar av spelbranschen, och som föranledde hennes kommentarer om omogna spelutvecklare.

Givetvis fick David Jaffe en massa medhåll från en massa manliga kolleger och fans, och i förra veckan plockade meriterade spelskribenten Tobias Bjarneby upp David Jaffes fackla och hyllade hans blogginlägg som “kanske det mest klarsynta jag läst i ämnet”.

Jag är av en annan åsikt dårå. Jag blir galen på folk som tycker att spelkritik ska hålla sig till spelmekanik och konsumentinformation, och blunda för spelens estetiska, etiska och politiska dimensioner. Jag blir galen på folk som tycker att man aldrig kan kräva mer av spel annat än att de ska vara roliga. Och jag tycker synd om folk som hellre vill vara Jerry Bruckheimer än Orson Welles.

Spelmediet har en fantastisk bredd. Spannet från Tetris till Red Dead Redemption är betydligt större än spannet mellan Helan och Halvan och Krzysztof Kieślowskis Den blå filmen. Det rymmer väldigt många olika typer av uttryck. Självklart kan spel vara finkultur, om man nu vill använda ett så diffust begrepp. Jag har spelat flera spel som kvalar in bara i år. Spel som Heavy Rain och Sleep is Death visar hur spel på olika sätt kan vara fängslande interaktiva berättelser. Red Dead Redemption och The Sims 3 utforskar på olika sätt hur människan förslavas av inre drifter och yttre omständigheter. Och så vidare. Men de progressiva spelskaparna är i försvinnande liten minoritet. Därför behöver spelmediet alltjämt mer av Heather Chaplins passion och mindre av David Jaffes reaktionära hack n’ slash-mentalitet.