Strid och skapande

I nya numret av Icon Magazine har jag ett stort porträtt av Håkan Lans. Han är en av vår tids största innovatörer, en pionjär i persondatorutvecklingen och uppfinnare av navigeringssystemet STDMA som är världsstandard i flyg- och båttrafiken. Hans karriär har kantats av intriger, maktspel och märkliga incidenter. Sedan 20 år tillbaka sitter han fast, intrasslad i tvister med stora företag och advokater. För bilderna står eminente Calle Stoltz. Köp och läs!

I förra numret hade jag ett reportage om svenska spelutvecklaren Dice och deras kolossala arbete med krigsspelet Battlefield 3, som är helt avgörande för studions framtid. Den finns nu att läsa på webben.

Appar och troll i svampskogen

Svampskogen är inte vad den brukade vara.

Den ligger hundra meter hemifrån och luktar gott, av höst och multnande löv. För tvååriga dottern är den fortfarande vidunderlig. De yviga granarna, de krälande rötterna och så tallkronorna oändligt långt däruppe så man måste lägga huvudet alldeles rakt bakåt.

- Nej! Det luktar inte gott! Det luktar äckligt!

Okej då. Vi traskar på. Gps:en säger att kantarellstället ligger en bit bort, mot sydost. Vi studerar vitmossa och… heter det stjärnmossa? Ja, säger Google i min mobil. Jag passar på att bildgoogla ”narrkantarell”, för säkerhets skull.

Vi traskar på. Pratar om kottar och barr. Fotar en konstig stubbe med mobilkameran. Kan det bo troll där under?

Oj, troll är inget att skämta om. Det är ett känsligt ämne efter alla de där Bamse-tidningarna. Mungipor sjunker och en underläpp börjar darra.

- Vi kan gå hem nu? gnyr hon, knappt hörbart, som förlamad i sina små stövlar. Tårfyllda ögon kikar ängsligt omkring sig.

Det slår mig vilket eländigt upplyst liv jag lever. Det är den tråkiga vuxenheten. Det är den tråkiga vetenskapen. Det är vad den tyske sociologen Max Weber en gång döpte till avförtrollningen – när magi, fantasier och storögd tro får ge vika för förnuftet. Världen reducerad till en lång serie förutsägbarheter. Avförtrollningen är upplysningens baksida, och med nätets hjälp griper den omkring sig värre än någonsin. Tänk när skogen var så mäktig att den kunde få en att skaka.

Naturväsen var det förstås länge sedan vi slutade tro på i vuxen ålder. Men för tio år sedan fick skogen i alla fall vara skogen medan vi vistades i den. Svampars och mossors namn fick vi kolla upp när vi kommit hem. Nu finns det ingenstans att gömma sig för Wikipedia och Wordfeud. Vilse? Google Maps. Tveksam kantarell? Har en app för sådant. Troll? Jo, de finns, men bara på nätforum.

Jag har förstås mig själv att skylla för att jag betraktar mobilen som ett av mina viktigaste organ, lika omöjlig att lämna hemma som sköldkörteln. Jag har ju sådan outsinlig nytta av den. Å andra sidan är just nyttotänkandet avförtrollningens bästa vän. Och kanske klarar jag mig utan att på momangen veta vad mossor heter. För det är onekligen så att storskogen känns lite futtig nu när lingonris och rotvältor har fullödig 3G-täckning.

- Pappa, jag är rädd för skogen, medger dottern när vi kommit hem.

Lyckost. Själv är jag rädd att jag inte riktigt varit i skogen, utan snarare på internet. Men så på kvällen hittar jag en fästing i knävecket.

Alltid något.

[Krönikan publicerades i Svenska Dagbladet 28 oktober.]

Luftslott åt alla

Under seneftermiddagen den 20 juni rämnade marken under Drew Houston. 28-åringen hade vigt de fyra senaste åren åt Dropbox, ett företag han grundat och nu var vd för. Dropbox var inte bara hans jobb, det var hans liv, och nu hade hans värsta mardröm blivit verklighet.

Dropbox produkt är ett program man installerar på sina datorer och sin mobil. Programmet skapar en mapp som är delad mellan alla enheterna, så lägger man en fotosamling i Dropbox-mappen på datorn så dyker den upp i samma mapp på mobilen. Låter det simpelt? Det är det, och det är hemligheten bakom framgången. På fyra år har Dropbox lockat till sig 25 miljoner användare. Utrikesminister Carl Bildt beskriver det som sin favoritapp.

Tillsammans med webbmejl, Google Documents och fotoalbum som Flickr och Picasa är Dropbox en av världens mest populära molntjänster. Molnet, för den delen, är den nya svarta i IT-världen. Amazon, Microsoft, Google och andra teknikjättar har investerat tungt i molnlösningar, och i höst lanserar Apple tjänsten Icloud som ska förbättra synkroniseringen mellan Apple-användares mobiler, pekplattor och datorer. Med andra ord: Har du inte redan din data i molnet så kommer du snart att ha det. Vare sig du vill eller inte.

Det är en vacker bild, molnet. Det svävar viktlöst omkring, utan vanprydande sladdar och floppydiskar, som en allestädes närvarande luktlös gas bestående av ettor och nollor. I själva verket lagras datan förstås inte så elegant, utan i enorma datahallar stående på olika håll i världen, som ser till att vi kan komma åt mejl, musik, film, foton och dokument var vi vill och när vi vill. Det finns bara ett problem: ibland kommer andra åt dem också.

Under våren och sommaren har rapporterna duggat tätt om digitala skärmytslingar där hackargrupper som Anonymous och Lulz Sec attackerat den ena måltavlan efter den andra. Under sommaren har hackarna dragit ner byxorna på stora medieföretag, regeringar, polismyndigheter, säkerhetsföretag, underrättelsetjänster och IT-jättar. Sony, Apple, och CIA är bara några exempel på institutioner som antingen fått sina webbplatser överbelastade och kraschade, eller utsatts för intrång där mejlkorrespondens, dokument och kreditkortsnummer stulits. De mest omskrivna fallen är Sony, där hackarna kom över hundra miljoner användares kontoinformation, och brittiska dagstidningen The Sun där hackarna publicerade en fejkartikel om att tidningens ägare, Rupert Murdoch, hittats död i sitt hem. Många andra hackarangrepp förblir det tyst om. Ofta har nämligen varken hackaren eller den hackade något intresse av att omvärlden får veta.

Drew Houston byggde Dropbox på två grundstenar: enkelhet och säkerhet. Den som anförtror sina filer till en molntjänst måste kunna lita på att ingen annan kommer åt dem, så Dropbox skröt gärna om sin höga säkerhet och kryptering. På senare tid hade kritiker påpekat att krypteringsnycklarna förvarades på ett osäkert sätt, som gjorde att hackare potentiellt kunde komma åt dem. Kritiken sved, men det var varken hackare eller krypteringsnycklar som ledde till katastrofen.

Vad som hände var att en programmerare av misstag stängde av lösenordsskyddet, så under fyra timmar låg alla konton vidöppna för intrång. Inte nog med det. Loggfilerna visade att någon upptäckte luckan och loggade in på ett hundratal konton för att snoka bland filerna. Det var en säkerhetshärdsmälta, och sämsta tänkbara reklam inte bara för Dropbox utan för molntjänster i största allmänhet.

Den sedelärande historian här är att ingenting som är uppkopplat mot internet är säkert. Har du affärshemligheter eller nakenbilder att skydda är det bara att kryptera informationen på din egen hårddisk och förvara den i ett kassaskåp. På allvar. Jag har inte ens tagit upp möjligheterna för olika aktörer (som FRA) att kopiera all information som passerar rikets gränser, eller de ickedigitala moln – åskmoln för att vara exakt – som med oklanderlig känsla för humor mullrade över Irland för ett par veckor sedan och slog ut elförsörjningen till Amazons och Microsofts molntjänster.

Trots alla dessa bekymmer är IT-företagen rörande överens. Vår data ska ut i molnet. Det är en så pass bra affär för dem att det inte är någon idé att sprattla emot. Det har också poänger för oss användare som får fler och fler digitala apparater att hålla reda på, och mer och mer data som vi vill ska finnas på dem alla. Men lita inte på säljsnacket, utan se det som en transaktion: Säkerhet mot bekvämlighet.

Tänk på Anonymous, Lulz Sec och än elakare hackare om du har något att dölja. Tänk på Drew Houston som tvingades plita ihop ett av de mest ödmjuka förlåt-oss-brev som någonsin har skrivits. Tänk, till sist, på Larry Ellison, vd för dataföretaget Oracle, som varit en av de skarpaste kritikerna till den fluffiga hajpen. Vid en konferens för ett par år sedan hade han följande att säga om molnet:

“IT-branschen är den enda industrin som är mer trendkänslig än dammode. Jag kanske är en idiot, men jag har ingen aning om vad folk pratar om. Vad är det? Det är fullständig rappakalja. Det är vansinne. När kommer idiotin att upphöra?”

Det kommer att dröja, den har ju bara börjat. Och idag beskriver sig Oracle som en världsledande leverantör av… molntjänster.

[Krönikan publicerades i första numret av Bonniers nya tidning Icon Magazine.]