Min mormor och de förnärmade ungdomsboksförfattarna

Minmormor

I förra veckan recenserade jag Fredrik Backmans andra roman, Min mormor hälsar och säger förlåt. Det vore fel att kalla den en uppföljare till En man som heter Ove. Huvudpersonen i Min mormor är lillgammal sjuårig tjej och boken handlar om hur hon lär sig att navigera i en värld som kallar henne annorlunda, med hjälp av visdomarna i dels Wikipedia, dels hennes mormors sagor.

Det är en rolig, underhållande och gripande bok, precis som En man som heter Ove. Fredrik Backmans röst och säregna humor är även den sig lik. Det innebär bland annat att boken är proppfull av underfundiga liknelser. I recensionen skriver jag att det är en utmärkt ungdomsbok men att det blir lite för mycket för en sofistikerad läsare, om än på ett härligt vis.

Just det där om ungdomsböcker har gjort några författare av sådana förnärmade. De påstår att jag tycker att en dålig vuxenbok är en utmärkt ungdomsbok. Så jag får väl lov att bemöta det påståendet: Det är strunt.

För det första är Min mormor inte alls en dålig vuxenbok. Jag vet inte hur de dragit den slutsatsen av recensionen. Men låt oss gå vidare. Jag gissar att det framförallt svider att jag påstår att vuxna läsare är mer sofistikerade än unga. Låt mig förtydliga: Jag menar verkligen inte att unga läsare har låga krav eller saknar förmåga att uppskatta kvalitet. Eller för den delen att det skulle vara en lägre stående sysselsättning att skriva för unga än för vuxna. Men som ung och relativt färsk romanslukare har man andra krav på romaner. Eller, för att inte generalisera för mycket: jag hade i alla fall andra krav på romanerna.

Som ung läsare ville jag gärna att böckerna skulle ta upp ämnen som låg närmare min egen livssituation; jag älskade när språket sprakade av humor, underfundighet och skrivlust; jag kunde känna mig upplyst efter att en författare med patos målat upp ett fint budskap med bred pensel. Idag imponeras jag inte på samma sätt av den breda penseln. Det som kändes som sprillans nya, fantastiska insikter när jag var en ung läsare känns nu i vissa fall uttjatat eller rent av klyschigt. Så där är det förstås även med konst, musik och andra kulturupplevelser. Det krävs mer av subtil finess för att fullt ut tillfredsställa 39-årige Sam än vad det krävdes för 16-årige Sam. Omvänt krävdes det större gester för att imponera på mig som 16-åring.

Min mormor är en bra vuxenbok som jag hade uppskattat ännu mer när jag var yngre. Precis som jag innerligt älskade Liftarens guide till galaxen på högstadiet, men inte gör det på riktigt samma oreserverade sätt när jag läser den idag. Det är ingen diss mot ungdomslitteraturen. Men visst vore det märkligt – och sorgligt – om vi inte var mer sofistikerade läsare efter att ha läst 500 romaner än vad vi var när vi läst 15?

One thought on “Min mormor och de förnärmade ungdomsboksförfattarna

  1. lite väl navelskådande kring din egen förträfflighet som “vuxen” tolkare av en boks innehåll…men du ska ha en eloge för att du reducerar denna känsla som din egen

    många böcker har för mig varit följeslagare från tonåren fram till idag och “lever fortfarande sitt eget liv” idag när jag närmar mig 60

    min 21-åriga dotter skriver just nu på fem romanuppslag och kan inte annat än konstatera att hennes analys av skrivande och författarskap ligger högt över min egen nivå

    visst går det att generalisera åldersmässigt men generaliseringar har väl aldrig varit riktigt lyckade…men tror istället att människor har olika förmåga att tolka och uppleva litteratur…oberoende av ålder…av olika andra anledningar

    Per

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *