Anonymous har höjt insatserna på nätet

Islamiska staten, Researchgruppen, Nordkorea, USA – trubbelmakarna i Anonymous har fått konkurrens av en rad aktörer som nu använder digitala vapen i kampen för olika agendor. Hacktivismen blir allt djärvare, mer politisk och mer utbredd.

”Vi kommer att jaga er, sänka era sajter, konton, epost… och avslöja er. Från och med nu finns ingen säker plats för er online. Ni kommer att behandlas som ett virus och vi är botemedlet.”

Den datorgenererade rösten i videoklippet ackompanjeras av de röda konturerna av en Guy Fawkes-mask mot svart bakgrund och gröna siffror som flimrar förbi vertikalt över skärmen. Det ser ut som en klyscha från en Hollywoodfilm om hackande.

”Vi äger internet,” fortsätter rösten som utger sig för att tala för hacktivismrörelsen Anonymous.

Måltavlan för manifestet, som förra veckan publicerades på Youtube, är Islamiska staten. De utsågs till Anonymous nya fiende nummer ett efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo, och videoklippet är en uppföljning av krigsförklaringen någon vecka tidigare. Det åtföljs dessutom av en lista på flera hundra användarkonton i sociala medier, som påstås ha tillhört IS-sympatisörer och som Anonymous nu säger sig ha stängt eller gjort oåtkomliga, och klippet avslutas med den traditionsenliga, vagt hotfulla hälsningen.

”We are Anonymous. We are legion. We do not forgive, we do not forget. Expect us.”

Anonymous har tidigare gett sig på allt från Scientologikyrkan till it-säkerhetsföretag, modejättar, finansinstitut och drogkarteller. De är med andra ord inte ovana att möta hårt motstånd. Det här är emellertid första gången de startar öppet cyberkrig mot en grupp som kallblodigt dödar sina meningsmotståndare. Den här gången är det, som det formulerades i en fyndig Dagens Nyheter-rubrik, ”Nördarna mot mördarna”.

Så, när grundades Anonymous? Vem är dess ledare? Det där är kuggfrågor. Anonymous är mer organism än organisation. I boken ”Hacker, hoaxer, whistleblower, spy” (Verso) skildrar antropologen Gabriella Coleman rörelsens ursprung, utveckling, medlemmar och bevekelsegrunder. Den springer ur diskussionsforumet 4chan, där inlägg skrivna av användare som inte uppgav något namn eller smeknamn fick avsändaren ”anonymous”. Tanken om ett kollektiv av ansiktslösa nätinvånare slog rot och snart började beteckningen aktivt användas av 4chan-användare som slog sig ihop för att hitta på hyss.

En av de första aktionerna som uppmärksammades i massmedier var räden mot Habbo Hotel 2004. Habbo var en digital gemenskap där ungdomar kunde bygga egna rum i ett virtuellt hotell och umgås med de andra gästernas pixliga små avatarer. 4chans forumdeltagare rekryterade mängder av deltagare till en manifestation där identiska avatarer samlades kring hotellets pool och blockerade den för Habbos användare. Bassängen var stängd, upprepade de gång på gång, ”på grund av haveri och aids”.

Syftet? Förklaringen är inte djupare än att de gjorde det på pin kiv. Eller i Anonymous egen jargong, ”for the lulz”. Från den tramsiga begynnelsen i vad de själva kallat för ”ultracoordinated motherfuckery” har gruppen utvecklats mot medveten politisk aktivism. Kampanjen Chanology riktade sig mot Scientologkyrkan, därefter följde en rad mer eller mindre politiska aktioner. I en aktion muckade Anonymus med den mexikanska drogkartellen Zetas, i nästa hackade de en baptistkyrkas webbplats för att sedan rikta sina vapen mot lyxvarumärket Louis Vuitton. Fanns det en röd tråd i deras härjande var det kampen för yttrandefrihet.

Under en period för några år sedan tycktes Anonymous vara synonymt med hacktivism. Medan Wikileaks var den radikala rösten för yttrandefrihet och medborgerlig insyn i maktapparater världen över var Anonymous de smågalna hacktivisterna med liknande värderingar men mer uppenbart anarkistiska tendenser. Tillsammans satte de två grupperna hacktivismen på kartan.

I dag är kartan förändrad. Wikileaks har i allt väsentligt lämnat scenen och Anonymous är nu långt ifrån ensamma om att ägna sig åt hacktivism. De var för den delen inte heller först. Så länge det har funnits hackare har det funnits hackare med politiska idéer.

Termen hacktivism myntades 1996 av en medlem i hackargruppen Cult of the Dead Cow, som bland annat bistått dissidenter i länder som Kina och Iran med kunskap om kryptografi och hur man kringgår nätcensur. Ett ännu tidigare exempel på fenomenet är Wank-masken. Akronymen Wank stod för ”Worms against nuclear killers”, och 1989 infiltrerade masken nätverken hos Nasa och den amerikanska energimyndigheten.

Hacktivism har sedan dess tagit sig många former. Denial of service-attacken är det mest frekventa (och kanske mest kontroversiella) vapnet, där en webbplats eller tjänst på nätet svämmas över av så många samtidiga förfrågningar att den dukar under. Men hacktivister arbetar också mer konstruktivt, som under den arabiska vårens uppror då sociala medier spelade en viktig roll för organisatörerna och hacktivister i många länder, däribland Sverige, hjälpte dissidenter i Egypten och Tunisien att komma runt de lokala myndigheternas nätblockader.

Insatserna har successivt höjts, och i takt med att det blivit tydligt att verklig förändring kan åstadkommas via nätet har också aktörerna som ägnar sig åt hacktivism blivit fler.

Islamiska staten, som hamnat i Anonymous skottglugg, hör till dem som ser den digitala arenan som en del av sitt slagfält. De sprider propaganda och rekryterar nya kombattanter på internet, och i januari demonstrerade de sin vilja att även attackera motståndare på nätet när hackare under namnet Cyberkalifatet tog över Twitter- och Youtubekonton tillhörande den amerikanska militären.

Även mer fredliga grupper som den svenska Researchgruppen, nu aktuell med avslöjanden om näthat i Aftonbladet, kan förstås som hacktivister. I botten finns där en politisk drivkraft att exponera högerextremister, och verktygen som används är digitala. Ett annat aktuellt exempel på hacktivism, där möjligen en stat var inblandad, är angreppet mot Sony Pictures i december. Hackare tog sig in i deras system och läckte sedan företagshemligheter i syfte att tvinga Sony att inte visa ”The interview”, en komedi om ett planerat lönnmord på Nordkoreas ledare Kim Jong-un.

För underrättelsetjänster världen över, besatta som de är av informationsflöden, har internet blivit en enormt viktig arena, och deras ambitionsnivå är hög. Gång på gång har de uttryckt att de vill ha kontroll på exakt allt som händer på nätet. Militärmakter har dessutom insett att nätet kan användas för direkt krigföring. Ett exempel är datorviruset Stuxnet, enligt samstämmiga källor skapat av USA och Israel, som 2009 saboterade en iransk anrikningsanläggning för uran ämnat för landets kärnvapenprogram.

Det är ett ofrånkomligt faktum att ju mer uppkopplad vår värld blir desto större blir hackares möjligheter att angripa vitala delar av samhällskroppen. Gabriella Coleman vittnar också i sin bok om att vad myndigheter främst är intresserade av när hon träffar dem är huruvida Anonymous har förmåga att slå ut elnätet.

Kampen mot IS kan ses som det slutliga beviset för att Anonymous vuxit ifrån trollandet och nu betraktar sig som en kraft som kämpar för ett högre syfte. Men det är också uppenbart att Anonymous den här gången utkämpar ett krig de inte kan vinna. Åtminstone inte på egen hand.

IS är en motståndare som möjligen kan störas, men knappast besegras med digitala aktioner. Ett avstängt Twitterkonto är, rent krasst, en futtig hämnd på någon som massakrerar journalister och halshugger sina fiender. Anonymous kan fortfarande åstadkomma kaos, förstörelse eller för den delen mer uppbyggliga saker när de får mängder av hackare och aktivister att sluta upp bakom ett gemensamt mål. Men de kan inte göra mycket åt situationen på marken i Libyen när IS lägger nya territorier under sig.

Kaxigheten finns kvar, ”Vi äger internet” är ett typiskt uttryck för den grandiosa, teatrala ådra som byggt Anonymous berömmelse. Men sanningen är att Anonymous roll i den globala hacktivismen blir alltmer perifer när alla möjliga organisationer, från stater till terrorister till människorättsorganisationer, inser att digitala verktyg i dag är lika nödvändiga instrument som traditionell diplomati, lobbying och civil olydnad.

Under årens lopp har Anonymous skakats av en rad schismer. Det hör till i ett decentraliserat nätverk där vem som helst kan säga sig tala för Anonymous. Inte alla som ser sig som ”anons” stödjer alla aktioner i Anonymous namn, men den som kan argumentera för sin sak övertygande nog kan också trovärdigt verka i kollektivets namn.

Medan Julian Assange gjorde Wikileaks sårbart genom att binda organisationen hårt till sin egen person har Anonymous hållit fast vid anonymiteten och mottot ”we are legion” (”vi är otaliga”). Det är inte bara ett smart sätt att skapa en aura av mystik runt rörelsen, det är också en försäkring mot att Anonymous ska utplånas på grund av en enskild aktivists snedsteg. För sådana har onekligen förekommit.

En av Anonymous mer kända, avanonymiserade medlemmar är Jake Davis, mer känd som Topiary. I juli 2011 skrev han på Twitter: ”Ni kan inte arrestera en idé.” Lustigt nog arresterades han själv bara ett par dagar senare för denial of service-attacker mot brittiska myndigheter.

Ändå måste man ge honom rätt. Vid sidan om den obestridliga känslan för spektakel och mediedramaturgi är bristen på organisation, hierarki och auktoriteter Anonymous främsta styrka. Varken massarresteringar eller vedergällningsattacker från IS är allvarliga hot mot Anonymous. Inte så länge idén om en anonym massa som med digitala vapen slåss för yttrandefrihet ännu lever.

Ty så länge det finns en Guy Fawkes-mask kvar i världen kan någon, vem som helst, när som helst, välja att sätta den på sig.

Essän publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, 17/2 2015

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *