Sebbe Staxx. Musiken, brotten, beroendet

När hiphopbandet Kartellen för några år sedan sågades i Kingsize Magazine var Sebastian Staksets, alias Sebbe Staxx, reaktion självklar. Han sökte upp recensenten: ”Din lilla horunge. Kom ner, vi vill prata med dig, fattar du!?”

Episoden återges summariskt i den 29-årige musikerns självbiografi, mellan knarkaffärer, väpnade rån och misshandelsfall.

”På gatan, om du säger att någon är keff, då är det bråk. Så enkelt är det. Och i ärlighetens namn så har jag fortfarande inte släppt det där tänket.”

Med andra ord är det inte utan bävan jag recenserar Staksets självbiografi. Särskilt som den, så långt in, inte är något att hänga i julgranen. Men det är nog ingen fara. Tror jag. I dag är ju Sebastian Stakset frälst.

Vägen dit är lång och bråkig. Det börjar i barndomens mobbning och stök, i de första dåliga valen som snart leder Sebastian Stakset in i en återvändsgränd av kokain och kriminalitet.

Unge Sebbe hör långt ifrån till de mest utsatta i vårt samhälle. Han har föräldrar som bryr sig och lantställe på Gotland. Men han får ingen respekt från sina jämnåriga, han förväxlar ungdomlig vilsenhet med utanförskap och han hungrar efter bekräftelse. Han vill vara någon.

Snatteri är ett sätt att få status, men det är när han skaffar kniv hans öde beseglas. Hot och hugg ger honom smak på våldets makt. Samtidigt förlorar han sig i utanförskapets retorik, bestämmer sig för att gatan, betongen och miljonprogrammen har gjort honom till en gangster som vanliga Svenssons inte kan förstå. Kokainet och fängelsestraffen snärjer honom allt hårdare i de destruktiva tankemönstren.

Första delen av boken är ett haveri. Stakset blandar gangsterromantik med haltande förklaringsmodeller där mobbning, segregering och taskiga poliser anförs som förmildrande omständigheter för att han rånar, sticker ner folk med kniv och dödshotar sin flickvän så att hon inte törs lämna honom.

Stakset sitter på häktet i Huddinge när hans dotter föds. Det är en skam i sig. När han väl kommer ut och är ensam hemma med dottern snortar han kokain hela natten och märker inte att hon ligger och skriker. Botten är nådd.

Där, när Stakset till sist börjar kämpa för sitt och sina barns liv, griper boken äntligen tag.

Behandlingshem hjälper – ett tag. Sedan åter in i mörkret. Igen och igen. Framgångarna med Kartellen har två sidor. Musiken ger nytt fokus, men hiphopvärlden är å andra sidan ingen kurort utformad för folk som vill bli drogfria. En flock asgamar ur kultursfären dras dessutom till Staksets ruttnande liv. Ett dokumentärteam från SVT följer honom i hasorna ett tag, men tröttnar när han inte beter sig illa nog. Fryshuset gör en pjäs med honom och skådespeleriet slungar honom in i gamla vanor igen. Sedan snuvar de honom på inkomsterna. Allt enligt Stakset själv.

När han till sist har bränt alla tänkbara broar besöker han mamman till den livstidsdömde Kartellen-kamraten Kinesen. Hon är pastor, de ber tillsammans och Stakset får en förnimmelse av Gud, som hämtad ur en saga: ”Det var som en renande eld for igenom mig och brände bort all smuts som tyngde min själ.”

Sedan dess har han vacklat fram längs den smala vägen.

Det är en tillrättalagd avslutning, passande för en bok som bara fläckvis tränger bortom flosklerna. Livet är inte så enkelt som att man hastigt blir frälst och god, och så blir livet en dans på rosor. Staksets kamp fortgår. Som rehabiliterad alkoholist, narkoman och våldsbrottsling vet han att han måste fortsätta slita för att hålla mörkret borta. Men nu går i alla fall Jesus vid hans sida. Förhoppningsvis ser han också till att Sebastian Stakset avhåller sig från att attackera arma litteraturkritiker.

 

Sebbe Staxx. Musiken, brotten, beroendet
Författare: Sebastian Stakset, Niklas Malmborg
Genre: Sakprosa
Förlag: Norstedts
254 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 8/4 2015.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *