Uttråkning är bästa vapnet mot massförströelse

Den replik jag tycker bäst om att höra ur mina barns munnar klingar av akut livsleda. – Åååh! Jag har inget att göööra! Orden betyder i själva verket ”Får jag låna din Ipad? Snälla snälla? Okej, jag vet att jag inte får, men det är det enda jag kan tänka på. Snälla?”

Om jag lämnar barnen till uttråkningens skärseld kommer jag att få utstå tio minuter av gnäll och gnissel. Men är jag bara tillräckligt kallblodig kommer jämret snart att bytas mot smattrande steg på övervåningen, tjatter, mystiska tystnader, fniss – nyuppfunna lekar systrar emellan.

Som småglin i Skellefteå i slutet av 70-talet lärde jag mig en gång att läsa av ren uttråkning. Därmed blev världen betydligt roligare, men uttråkningen drog ändå in som spridda skurar av utspätt regn. Medieutbudet var nämligen på den tiden ändligt. Fastnade jag på en bänk, väntande på något som aldrig hände, så var den enda underhållningen att tänka tankar om tankar som tänkte tankar om andra tankar.

Internet är det ultimata massförströelsevapnet, ett dödligt hot mot tråkigheten. Den dagen du får en egen mobil behöver du aldrig ha tråkigt igen. Jag har med fasa sett dagens (som alltid) förtappade ungdomar sitta och mata bilder, spel och Youtube-klipp på sina skärmar med tomma blickar och korta avbrott endast för att hinka energidryck. Allt för att upprätthålla ett tillstånd av konstant distraktion. Skulle du till äventyrs ha ett rutinbetonat jobb som lämnar din hjärna understimulerad kan du lita på att någon omtänksam typ täpper till de mentala andningshålen med skrällande reklamradio.

Søren Kierkegaard hävdade att uttråkning var roten till allt ont i världen, men jag tilltalas mer av Walter Benjamins uttråkningsbejakande skrifter. Redan för 80 år sedan fruktade han att städernas modernitet hotade att utrota uttråkningen och lämna oss oförmögna till den mentala avslappning som krävs för att, exempelvis, på djupet tränga in i litteratur.

Färsk forskning från Storbritannien och USA visar dessutom att vi blir mer kreativa av uttråkning. Eller för att hålla oss till empiriskt belagda fakta: en grupp som först utsätts för en trist, repetitiv syssla är bättre än en kontrollgrupp på associationstester samt att uppfinna nya användningsområden för plastmuggar. I dag måste vi aktivt söka uttråkningen för att uppnå den, och ibland även förvägra barnen Netflix-lindring. Ty varje gång jag har dött av uttråkning har jag gjort samma erfarenhet: det är en död som går över, och även om fångenskapen i ett understimulerande limbo i stunden tycks outhärdlig, så öppnar den inte sällan ett rum i skallen där nya tankar får plats för piruetter.

Ibland smyger jag upp på övervåningen för att observera hur systrarna övervunnit tråkigheten. Då upptäcker jag att de små änglarna klippt sönder sina påslakan för att sy dockkläder eller plundrat mitt skrivbord på märkpennor och ritat Lego Chima-legender över alla soffkuddar. Det är kreativitet det. Eller möjligen hämnd. Det kan inte uteslutas att även Kierkegaard var något på spåren.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 1/6 2015.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *