Klickokratin – Mediekrisens första offer är sanningen

Det kusligaste med tidningskrisen är att ingen, fortfarande, vet hur vi tar oss ur den eller vad som kommer sedan. Och det är lika bra att avslöja det med en gång: det dussintal tyckare och branschexperter som författaren, journalisten och samhällsdebattören Ulrika Kärnborg intervjuar i ”Klickokratin” vet det inte heller.

Krisens orsaker och symtom är lättare att peka på än botemedlen, och det gör Kärnborg förtjänstfullt. Grundproblemet är att digitaliseringen har gått snabbare än tidningarnas innovationsarbete, och att många beslutsfattare i jakt på nya affärsmodeller förirrat sig in i vad Journalistförbundets ordförande i en intervju torrt kallar ”felaktiga analyser av branschens framtid”. Vikande resultat har sedan behandlats med en modern form av åderlåtning: man har dränerat redaktionerna på journalister.

Klickjournalistiken har ”förändrat allt”, skriver Kärnborg, från rubriksättning och stilistik till arbetsmetoder och etik. I slutändan, menar hon, är det ett hot mot själva demokratin. Även de hon intervjuar är bekymrade; en före detta redigerare menar att man nu stöper om tidningarna till företag ”som låtsas syssla med journalistik, men som inte gör det”.

”Klickokratin” är främst en sammanställning av just mediebranschens sjukdomssymtom: annonstappet, sparpaketen, frysboxarna, textreklamen, listmissbruket, klickomanin. Några konstruktiva förslag ryms också, men de är vaga i konturerna. Digitalt presstöd? Utökad public service? Statligt avlönade kulturkritiker? Att medarbetare och kanske till och med läsare involveras i förändringsprocessen?

Jag hade önskat att Kärnborg var mer på djupet nyfiken på de digitala möjligheterna och vilka vägar framåt som öppnar sig om man ser dem som verktyg istället för hot. Om journalister och ingenjörer slår sina kloka huvuden ihop kan kunskapen som digitala plattformar genererar om läsarbeteenden bli basen för nya journalistiska produkter, som inte bara kittlar läsarnas klickfinger utan ger dem vad de vill ha även i längre perspektiv. Internet har ju inte bara givit oss klickmonster som Gawker, Buzzfeed och Lajkat, utan även journalistiskt ambitiösa sajter som Vox, Pro Publica och The Intercept.

Som summering av svensk journalistiks trångmål är boken adekvat. Men den som är mätt på papperskrisen rekommenderas att gå vidare med mer framåtblickande medierapportering, exempelvis hos Nieman Lab och Columbia Journalism Review. Även om journalistikens framtid är allt annat än kristallklar blir det där tydligt att den tar form i detta nu, och att den inte behöver vara så förtvivlat skrämmande.

 

Klickokratin. Mediekrisens första offer är sanningen
Författare: Ulrika Kärnborg
Genre: Sakprosa
Förlag: Atlas

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 26/8 2015.