Bilden på Aylan fick alla att springa på samma boll

Sorgen var en karatespark i magen. Anda tappades. Ögon tårades. Det var den andra september och på Värmdöbussen grät jag tyst över bilden i mitt Twitterflöde, där en treårig kropp spolats upp som drivved på en turkisk strand.

Nilufer Demirs bild på Aylan Kurdi drabbade inom loppet av ett par dagar miljontals människor världen över på liknande sätt. Bilden satte igång en flodvåg av medkänsla, viljan att hjälpa svämmade över i sociala medier, pengar skänktes och gräsrotsinitiativ drogs igång för att hjälpa flyktingar. Men i nyhetsmedierna började saker genast gå över styr.

Expressen följde upp sin starka förstasidespublicering av bilden med en klumpig redogörelse för Stefan Löfvens reaktion och närbilder på Margot Wallströms tårar. Dagens Nyheter trappade upp engagemanget genom att samla hundra kändisar, från Avicii till Hédi Fried, i ett upprop för medmänsklighet. Public service storsatsade på rapportering om flyktingsituationen och Omni, nyhetsappen med mottot “Alla nyheter. Alla perspektiv” vigde hela sitt veckobrev åt flyktingkrisen, som om inget annat skett i världen. Alla sprang på samma boll.

Många har jämfört med hur bilden på napalmbrända Phan Thị Kim Phúc förändrade debatten om Vietnamkriget. Så även Jerker Karlsson, doktorand i etik vid Lunds universitet, som under rubriken “Bilderna sätter vår moraliska kompass ur spel” på SvD Brännpunkt kritiserat hur “bildernas emotionella effekt cyniskt utnyttjas i ett effektsökeri som suggererar en i viss mån missriktad indignation”.

Även Karlssons indignation framstår dock som missriktad. Bilden på Alan Kurdi förmedlar tragiken i syriernas situation med större kraft än tusentals faktaspäckade artiklar, och min moraliska kompass var tveklöst mer defekt när jag satt på bussen och funderade på att renovera hela köket för att få plats med ett nytt kylskåp än när jag plötsligt letade efter UNHCR:s bankgironummer. Bilden är inte problemet utan monomanin i dess kölvatten. För någonstans i mediernas tävling om att ryta med störst auktoritet om flyktingfrågan förorenades åtminstone mitt autonoma engagemang av känslan av tvångsmatning samt insikten att andra viktiga skeenden hamnar i medieskugga när nyhetsvärderingen än en gång kantrar, bara åt ett nytt håll.

Metros senaste opinionsmätning visar att flyktingfrågan nu är allra viktigast för svenska väljare, framför jobb, skola och sjukvård. Inte konstigt, med tanke på medieutrymmet som frågan ägnas. Men i både Metros och Novus undersökningar, gjorda efter bildpubliceringen, fortsätter Sverigedemokraterna, med sin restriktiva flyktingpolitik, att växa.

Visst kan en stark bild förändra världen. Men det är lätt att missbedöma effekterna av ett massivt medierace mot ett och samma mål, hur vällovligt det än är. Risken är inte bara att folk blir avtrubbade utan att förtroendet för nyhetsförmedlingens saklighet skadas. Novus undersökning innehåller nämligen en beklämmande förklaring till att opinionen inte vänt:

Sverigedemokraternas sympatisörer litar helt enkelt inte längre på massmedierna.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 21/9 2015.