Eklund/Schulman: Tid. Livet är inte kronologiskt

En eftermiddag när Alex Schulman kom hem från skolan upptäckte han att hunden Timmy hade lämnat efter sig en pöl på golvet. Schulman tog tag i Timmy, vände honom uppochned, och torkade upp kisset från parketten med hundens rygg. Sedan slog han jycken och stängde in honom i en garderob. Allt enligt bekännelserna i nya boken ”Tid”, där de poddande, showande och författande medieentreprenörerna Alex Schulman och Sigge Eklund i all anspråkslöshet försöker ”ta kontroll över tiden”.

Anekdoten om Timmy är talande. Tar vi den för sann är den ett varsel om den sadistiska bloggmobbning som senare ska lägga grunden för den vuxne Schulmans ryktbarhet. Tar vi den för falsk demonstrerar den hans benägenhet att manipulera berättelser, känslor och människor, för att nå dit han vill.

Boken består av ett par dussin kåserier om barndom, föräldraskap, arv och minne. Vartannat är skrivet av Schulman, vartannat av Eklund. ”Det är inte bara så att vi kan forma vår framtid”, skriver Schulman i första kapitlet. ”Vi kan forma vårt förflutna.”

Det är lätt att förstå varför han intalar sig det. Han har varit mästerlig i navigeringen av mediebranschen och gjort karriär genom att till en början peka finger och håna folk, för att med tiden ompositionera sitt varumärke och med sentimentala böcker om sina närstående smyga sig närmare kulturens finrum.

Men trots den skenbart självutlämnande tonen i ”Tid”, där han alltså kan tillstå grymma djurplågerier, låtsas han som om den kalkylerat elake bloggmobbar-Alex aldrig har funnits. I Schulmans egen historieskrivning är han ett offer, oälskad, ömkansvärd, i ofas med den grymma världen. Han förmår inte att se sig själv som förövare och tyrann, vilket han av många människor, i många år, upplevts som.

På Schulmans pluskonto sätter vi att han är en språkligt orädd skribent som tecknar barndomsminnen som skeva, levande scener darrande av neurotisk detaljrikedom. På minuskontot sätter vi att de alltför ofta utmynnar i en allmän känsla av ungdomlig tafatthet i rakt nedstigande led från ”Berts bekännelser”.

Sigge Eklund är en mer harmlös, konventionell författarsjäl som grubblar kring arv, föräldraskap och tidens gång. Ibland nosar han sig fram till något intressant, ibland fastnar han i någon fruktlös tankegång, som att vi bara är i fas med livet just när den kronologiska åldern sammanfaller med vår själs oföränderliga ålder.

En mer passande boktitel hade varit ”Arv. Vi ältar våra faderskomplex (ett varv till)”. Eklund och Schulman delar övertygelsen att de blivit som de blivit på grund av sina föräldrar, särskilt fäderna, och de skyggar för att själva ta ansvar för sin utveckling. Inte sällan längtar de tillbaka till barndomen då de hade en varm, vuxen hand att hålla i. Det är således frestande att avfärda boken som två privilegierade mediemäns klagan över att de kunde ha varit ännu lite mer älskade. Men det vore att göra det lite för lätt för sig.

Hur framgångsrik karriär man än må ha kan man naturligtvis ha problem värda att gräva i, och både Alex och Sigge verkar ha genuina behov av att rota i barndomar där de upplever att de inte blivit sedda och villkorslöst älskade. Därför är det rörande att se hur fint de refererar till varandras kapitel i vänliga, intertextuella ryggdunkningar. Där, tänker jag, finns deras nyckel till framgång. Två begåvade men ängsligt kärlekstörstande kulturmän som tar stöd mot varandra, som gång på gång klappar varandra på axeln i ömsint samförstånd:

”Du är bra du, Sigge.”

”Du också, Alex.”

Somliga fnyser åt den sortens kamaraderi. Jag tycker det är fint. Må fler vilsna själar finna varandra, lyfta varandra och gråta på varandras axlar – även om det blir medioker litteratur av det.

 

Tid. Livet är inte kronologiskt
Författare: Alex Schulman och Sigge Eklund
Genre: Sakprosa
Förlag: Bookmark, 315 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 30/9 2015.