En ny berättelse om Sverige

Höst i Sverige 2015. Barn mördas. Flyktingförläggningar brinner.

Det är en svår tid att vara stolt över mänskligheten. När vi ställs inför avgrunden bleknar på ett ögonblick allt det där som pekat i rätt riktning: Kraftsamlingen kring medmänsklighet, viljan att hjälpa dem i världen som inte har trygga hem.

Den som följt flyktingdebatten i dagstidningar och sociala medier har sett två flodvågor torna upp sig parallellt. En av kärlek och medmänsklighet, en av rädsla och hat. För varje “Vi hjälper” ett “Vi klarar inte mer”. För varje “Hela Sverige skramlar” ett “Sverige går under”.

Nu försöker vi förstå. Famlar efter förklaringar. Redan timmar efter morden upplyste medierna oss om att den misstänkte mördaren i Trollhättan gillade tv-spel och hårdrock. Lösryckta detaljer som inte kan fogas ihop till förklaringar. På fredagen gick polisen ut med den mer relevanta uppgiften att morden var rasistiskt motiverade.

Lika lite som hatbrott mot svarta i USA eller homosexuella i Ryssland kan betraktas som enbart ett problem med enskilda våldsverkare, kan rasistiskt motiverade dåd i Sverige förstås utanför en samhällelig kontext. I boken “Lasermannen”, om rasistiske seriemördaren John Ausonius, beskriver journalisten Gellert Tamas skickligt hur samhällsströmningar under 80-tal och tidigt 90-tal präglade gärningsmannens idévärld. Ny demokrati. Sverigedemokraterna. Boken har den talande undertiteln “En berättelse om Sverige”.

Även i dag föreligger en sådan berättelse, en fond för dådet i Trollhättan. En offentlig debatt om flyktinginvandring som rört sig utåt högerkanten, där tonläget hårdnat. “Invandringskritisk” opinionsbildning där det talas om en invandringslavin som slår sönder samhället, skapar “no-go-zoner”, där det svenska samhällets regler sätts ur spel. Det är retorik som föder rädsla. Rädsla föder hat. Hat föder våld. När rumsrena partier och opinionsbildare anammar extremhögerns verklighetsbeskrivning av asylinvandringen som ett hot mot det svenska samhällssystemet ser fascister hur deras fantasier om ett stolt Sverige som knäcks under belägring av muslimer och kulturmarxister legitimeras.

Självklart tar även vårt mest främlingsfientliga riksdagsparti Sverigedemokraterna avstånd från morden i Trollhättan. Men när de under en presskonferens i förra veckan rent ut säger att våra samhällssystem har kollapsat under trycket från flyktinginvandringen, när partiledaren Jimmie Åkesson säger att vi står inför “den största katastrof som det svenska samhället befunnit sig i under modern tid”, är det en apokalyptisk retorik som legitimerar extrema åtgärder. Om Sverige verkligen håller på att gå under blir desperata dåd rationella.

När partiet samtidigt lanserar en ny annonskampanj riktad till flyktingar i Turkiet, Libanon och Jordanien – med uttalat syfte att visa hur otrevligt Sverige är, hur ovälkomna utlänningar är här, och hur svårt de får det om de kommer hit – då använder de reklam i stället för knivar, men de säger samma sak som en barnamördare i nazisthjälm:

Ni är inte välkomna i vårt land.

Hösten 2015 kommer vi att minnas som hösten då den rasistiska terrorn kom till Sverige. Det kan inte hjälpas. Men den kom inte från ingenstans.

Vi kan inte skydda våra barn med murar kring deras skolor. Men vi kan skydda dem genom att dämpa hatets möjligheter att gro, genom att minnas kraften i medmänskliga initiativ för att hjälpa varandra och genom att möta vårt samhälles utmaningar utan rädsla.

Åter igen behöver vi en ny berättelse om Sverige.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 25/10 2015.