Därför suger mediebranschen på alla sätt

Just nu pågår en avprofessionalisering av journalistiken som skadar kvaliteten och urholkar demokratin. Det är ett sätt att summera en vecka som gått i mediekrisens tecken. Sveriges Television har i veckan sänt flera inslag om kulturtidskrifternas eländiga situation. Tidningarna går på knäna ekonomiskt och tvingas betala sina skribenter skamarvoden. I bästa fall. I värsta fall betalar de ingenting alls.

Problematiken är inte isolerad till kulturtidskrifterna. I torsdags publicerade Journalistförbundet en rapport om den bistra situationen för fackförbundets frilansmedlemmar. Undersökningen visar att arvodena sjunkit till nivåer där förskräckande mängder frilansjournalister i dag lever på socialbidragsnivå. De allra flesta får ut mindre pengar i månaden än anställda journalister med lägstalön. Med andra ord, när tidningar gör sig av med anställda (var fjärde har fått gå från svenska redaktioner de senaste tio åren) för att i stället förlita sig på frilansar innebär det i praktiken lönedumpning.

På konferensrumsspråk talar man om nödvändiga effektiviseringar. På ren svenska säger man som Nöjesguidens chefredaktör Jenny Nordlander, vid en paneldebatt med anledning av Journalistförbundets rapport:

– Det handlar om att branschen suger just nu, på alla sätt. Vi har inga pengar till någonting, liksom.

Mediekrisveckans huvudnummer var annars medieutredningens delbetänkande som i torsdags lämnades över till kulturministern. Utredaren Anette Novaks skrift är 350 sidor gedigen, bitvis deprimerande nulägesanalys. Bland mycket annat påpekas konsekvenserna av branschens utarmning: forskning visar att kvaliteten på svensk journalistik sjunkit de senaste åren. Utredningen skissar också upp flera tänkbara framtidsscenarion där klassisk, professionell journalistik radikalt marginaliserats.

Syftet med medieutredningen är att hitta nya mediepolitiska verktyg som bland annat ska ersätta presstödet. De ska givetvis vara plattformsneutrala och anpassade för ett nytt och snabbrörligt medielandskap, vilket är en stor utmaning. De skarpa förslagen väntar till slutbetänkandet, men en passage jag hoppas på debatt kring är Novaks antydan om att det behövs ett journalistiskt kvalitetskriterium för att avgöra vem som är berättigad till offentligt stöd. Det torde innebära att vi på utredningens slutsträcka kan se fram mot ett omsorgsfullt nystande i vad journalistisk kvalitet är och vilka värden mediepolitiken ska främja.

Räcker det att journalistik är oberoende, sanningssökande och grundlig för att den ska kvalitetsstämplas? Måste den också verka i demokratisk eller rent av folkbildande anda? Kan journalistik som sponsras av kommersiella intressen betecknas som oberoende? Och inte minst: Får vi kvalitet från publikationer som shoppar journalistik till extrapris från frilansar nära socialbidragsnivå?

Vi befinner oss i en negativ spiral. Det är bara att erkänna att Jenny Nordlander har rätt, mediebranschen suger. Men tack och lov har även Anette Novak rätt när hon i utredningsbetänkandet avslutningsvis konstaterar: “De digitala möjligheterna öppnar dörrar som hittills i historien varit stängda, potentialen att denna utveckling stärker demokratin är enorm.”

För att dra nytta av den potentialen är det naturligtvis viktigt att klura ut nya digitala tjänster och smarta affärsmodeller. Men det är minst lika viktigt att hålla diskussionen levande om vad som är kvalitativ journalistik, och om förutsättningarna som krävs för att sådan ska kunna produceras.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 6/11 2015.