Ryan Gattis: Sex dagar

11 113 bränder. 10 904 gripna. 2 383 skadade. 60 döda. Värden för över en miljard dollar förstörda. Det finns många sätt att beskriva upploppen i Los Angeles 1992.

Frikännandet av poliserna som fångats på film då de misshandlade Rodney King, en oskyldig svart man, var en tändande gnista i den krutdurk som är den splittrade staden Los Angeles. Änglarnas stad är inte bara geografiskt vidsträckt utan även svårt segregerad och genomsyrad av rädsla för områden och människor utanför den egna bubblan, oavsett om det råkar vara burgna Beverly Hills eller gängklickar i socialt utsatta områden.

”Sex dagar” utspelar sig främst i området Lynwood och utgörs av 17 olika röster – gängmedlemmar, droghandlare, tacoförsäljare, sjuksköterskor, brandmän, hemlösa – som ur sitt perspektiv lägger fram de sex dagarnas händelseförlopp. Lynwood, som domineras av latinamerikanska invandrare och deras ättlingar, befann sig utanför kaosets epicentrum. Under upploppen tömdes området därför på poliser, och även reportrarna var upptagna på andra håll. En lucka uppstår, vilket sätter igång de skeenden Gattis beskriver. I romanen skildrar han en våldskedja som eskalerar för varje dag som går, en polyfonisk symfoni av våld och gängkultur med drag av både datorspelet ”Grand theft auto” och tv-serien ”The wire”.

Som vit författare från Colorado hade Ryan Gattis sparsamt med egen livserfarenhet att ösa ur. I intervjuer har han berättat att han själv i sin ungdom blev misshandlad till den grad att kirurger var tvungna att rekonstruera hans ansikte. Den erfarenheten tar sig i texten uttryck genom att varje våldsskildring får plågsamma, realistiska konsekvenser. På kroppar, på människor och på samhället. Våldets brutalitet skildras närgånget, inifrån, med en lugn saklighet som får varje knäckt ben att knaka även i min egen kropp.

För att lära sig om livet i gängens inflytelsesfär tillbringade Gattis två och ett halvt år i Los Angeles som en del av gatukonstkollektivet Uglar. Han upptäckte till sin förvåning att många gamla gängmedlemmar gärna pratade om sina erfarenheter, och började lägga ett pussel av personer och berättelser som han sedan förankrade med djupdykningar i dokumentation om kravallerna från tv, tidningar och fackböcker.

Här och där väver Gattis in sociologiska reflektioner om gängvåld och vapeninnehav i Los Angeles i texten. Han lyckas nästan fålla in det så snyggt att sömmarna inte märks, men bara nästan, det skaver fortfarande lite här och där. Det gör också språket på sina håll. Att fånga latinogängens amerikanska dialekter med en lagom mix av realism och läslighet är en svår uppgift till att börja med. Att dessutom få dem att klinga rent i en svensk översättning är i princip ogörligt. Det nitiska researcharbetet ger å andra sidan utdelning i form av miljöer och beteendeskildringar som får helheten att kännas autentisk.

Gattis avhåller sig från politiska resonemang och enkla lösningar på utanförskapsproblematiken, han nöjer sig med att måla den med en expressionistisk intensitet som gör det svårt för oss att titta bort. I en passage funderar en brandman över allt han ser i sitt yrke: ”Det finns ett annat USA dolt bakom den bild vi visar upp för omvärlden, och det är bara en liten grupp människor som faktiskt får se det. En del av oss sitter fast i det från födseln eller av geografiska skäl, men resten av oss jobbar bara här. Läkare, sjuksköterskor, brandmän, poliser – vi känner till det. Vi ser det. Vi förhandlar med döden på vår arbetsplats för det ingår i jobbet. Vi ser dess olika lager, orättvisan i det, oundvikligheten. Men vi ger oss in i striden, fast den redan är förlorad.”

”Sex dagar” är en skakande roman om människorna och drivkrafterna i den där skuggvärlden, som ibland spiller ut i ljuset och skrämmer slag på medelklassen. Det är skickligt, rafflande, obehagligt och – viktigast av allt – medkännande.

Sex dagar. En roman om upploppen i Los Angeles 1992
Författare: Ryan Gattis
Genre: Prosa
Övers: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 419 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 10/11 2015.