Hanne Kjöller: En svensk tiger

Något är ruttet i den svenska polisen. Det märks på den unkna lukten som pyser ut med jämna mellanrum. Det märks på poliskommunikatören som mörkar pedofilimisstankar och varnar medarbetare för att utnyttja meddelarfriheten. Det märks på mörkningen av polisinsatser på asylboenden och sexövergrepp på festivaler, som sedan förbyts i spekulativa utspel. Och inte blir det ett dugg bättre av den febrila pr-aktiviteten med polisens hundratals kommunikatörer och miljonarvoderade reklambyråer.

Man skulle kunna tro att polisen gått in i en kris i samband med den stora omorganisationen, att allt blir bra igen så snart den satt sig. Men dessvärre tyder mycket på att det här är normalläget. Hanne Kjöllers ”En svensk tiger” visar på en poliskultur präglad av maktfullkomliga chefer, korrupta informella praktiker, tystnadskultur och, framför allt, en kompakt ovilja att ta in kritik och förbättra verksamheten.

Hanne Kjöller är till vardags en ideologiskt driven ledarskribent på Dagens Nyheter. För dem som inte läser DN är hon antagligen bäst känd för fiaskot med hennes förra bok, ”En halv sanning är också en lögn”, som beklagligt nog var bemängd med just halvsanningar och sakfel. För att beveka skeptiska läsare är ”En svensk tiger” försedd med omfångsrik notapparat, och de inblandade polischeferna är namngivna, så de har all möjlighet att bemöta eventuella felaktigheter offentligt.

Boken beskriver nio fall där engagerade poliser, som pekat på brister i verksamheten, trakasserats och stötts ut. Ett av de mest anmärkningsvärda fallen är polisen och forskaren Stefan Holgersson som bedrivit högrelevant forskning om polisens arbete. Han har i flera studier tagit fram data som är ovärderliga för en organisation som vill utvecklas, men eftersom den inte varit särskilt smickrande har hans chefer motarbetat och trakasserat honom.

Kjöller har haft ett öga på polisen under många år, och sett en kultur där visselblåsare och vanliga poliser som råkar vara engagerade nog att försöka förbättra verksamheten isoleras och bestraffas. Metoderna är utstuderade. Den obekväme kan fråntas sitt tjänstevapen och skickas till psykologen. I något fall hittar man oförklarligt en tom karta narkotikaklassat läkemedel. I andra sätter man igång omfattande internutredningar mot obekväm personal, inte för att man misstänker oegentligheter utan för att man hoppas hitta något – vad som helst – som kan bli grund för avsked eller omplacering. Ofta skapar man helt enkelt ett så fientligt klimat genom skvaller och utfrysning att vederbörande inte orkar vara kvar.

Vittnesmålen i boken är förfärande; i flera fall är flera chefer involverade i kränkande eller rent av kriminella aktiviteter, men sitter än idag kvar på höga poster. Samtidigt ska man komma ihåg att den svenska polisen är en stor organisation, och boken ger ingen tydlig kvantitativ bild av hur utbredda problemen är. Kanske finns det polisregioner där allt fungerar oklanderligt. Men Hanne Kjöllers grundliga arbete visar att det ingalunda är fråga om enskilda incidenter utan om strukturella problem på flera håll i organisationen.

Dessvärre är polisens problem inte begränsade till usel personalpolitik. Brottsbekämpningen går av svårförklarliga anledningar allt sämre. Som Hanne Kjöller kärnfullt summerar läget i bokens inledning: ”Antalet poliser har aldrig varit fler. Resurserna aldrig större. Andelen uppklarade brott aldrig färre.” På något märkligt sätt tycks polisen bli mindre effektiv ju mer resurser den får.

Just nu står polisen inför stora utmaningar, med rasistiska våldsverkare som attackerar oskyldiga på öppna gator, asylboenden som utsätts för attentat, eskalerande mängder utvisningsärenden att verkställa och tusentals barn som kommer till Sverige utan föräldrar, utan klar bild av sin framtid och ibland med svåra trauman som enda bagage. Vårt samhälle är kort sagt i ett läge då vi är helt beroende av en lyhörd, lärande och resultatinriktad polismakt. En polismakt vi kan lita på. Oroande nog gör Kjöller klart att vi inte har en sådan.

 

En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån
Författare: Hanne Kjöller
Genre: Sakprosa
Förlag: Fri Tanke, 301 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 3/2 2016.