Carlo Rovelli: Sju korta lektioner i fysik

Det är bra att bli påmind ibland, om att världen – den vi motvilligt vaknar i varje morgon, borstar tänderna, pendlar till jobbet, och har så infernaliskt irriterande pollenallergi i – är ofattbar och svindlande. Vidunderlig.

Carlo Rovelli är en italiensk fysiker, bland annat känd som förespråkare för teorin om loopkvantgravitation, ett tappert försök att binda ihop kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Men i hemlandet har han också gjort sig ett namn som bästsäljande populärvetenskaplig författare.

Hans bok ”Sju korta lektioner i fysik” är precis vad den utger sig för att vara, bara mer sinnesutvidgande än den anspråkslösa titeln antyder. På hundra sidor hinner Rovelli måla upp den allmänna relativitetsteorin, kvantmekaniken, termodynamiken och annat smått och gott. Givetvis inte med någon större detaljrikedom, men med tillräckligt skickliga penseldrag för att vi ska kunna häpna över tingens ordning. Det är en berömvärd ordekonomi, särskilt njutbar för alla som tröttnat på populärvetenskaplig prosa i den amerikanska skolan där få idéer anses för banala för att kavlas ut till 350 sidor.

Krökta rum, kosmos struktur, elementarpartiklarna och värmens betydelse för tidens gång är några av ämnena Rovelli behandlar med en stringens som gör dem begripliga även för oss som glömt mycket av gymnasiefysiken. Annat är mer svårgreppat. Hur ska man till exempel förstå ”rumkvanta” – små korn av en miljarddels miljarddels atomkärnas storlek, som inte breder ut sig i sin yttepyttiga storlek i rummet, utan tillsammans utgör själva rummet? Det är intressant att bli varse att teorin om ”rumatomer” existerar, men små korn utan rumslig utsträckning – i vilken bemärkelse är de korn, och vad betyder det att de är små?

Även när Rovelli inte lyckas förklara uttömmande så ingjuter han åtminstone fascination, och han tillåter sig också själv att förundras över världen och över människans vetgirighet. Men även om han är optimistisk vad gäller våra förutsättningar att lära oss mer om världen och våra egna medvetanden så är han pessimistisk angående mänsklighetens framtidsutsikter.

”Jag tror inte att vårt släkte kommer att bestå länge till … Vi tillhör en art av kortlivade släkten. Våra kusiner är redan alla utplånade. Och vi åsamkar skada.” Snart, skriver han, kommer vi att bli det första ”släkte som medvetet måste se sitt eget slut komma”.

Någon stor tragedi handlar det emellertid inte om, inte i evighetens perspektiv. ”I det ofantliga havet av galaxer och stjärnor är vi ett försvinnande litet avlägset hörn; bland de oändliga arabeskerna av former som utgör det verkliga, är vi bara en krumelur bland många andra.”

I reda siffror är var och en av oss blott en av sju miljarder människor på jorden. Jorden är blott en liten planet i ett stort solsystem. Solsystemet är blott ett av hundratals miljarder solsystem i galaxen. Galaxen är blott en av hundratals miljarder galaxer i det universum vi kan observera.

Många menar att vi skulle bli galna av ångest om vi på djupet insåg vår obetydlighet i det kosmiska perspektivet. Men jag vet inte det. Rovelli har fått mig att grunna över människans litenhet mer än jag gjort på länge, och ju mer jag betänker den desto mindre anledning ser jag att frukta det eviga svarta före oss, efter oss, runtomkring oss. Om våra liv är nästan omätbara små glimtar av ljus i mörkret verkar det som vansinne att inte fira vår osannolika existens här och nu i varenda gnistrande minut.

 

Sju korta lektioner i fysik
Författare: Carlo Rovelli
Genre: Sakprosa
Översättning: Gustav Sjöberg
Förlag: Norstedts, 102 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 14/4 2016.