Therese Uddenfeldt: Gratislunchen

Det har uppstått ett glapp mellan våra ekonomiska fantasier och vår fysiska verklighet. Å ena sidan drömmar om mänskligt arbete, kapital och innovation som drivkraft för den eviga tillväxten. Å andra sidan världens ändliga naturresurser, som förbrukas i våldsamt tempo.

Therese Uddenfeldt skildrar en i grunden fossil ekonomi – vår ekonomi – som inte längre vill kännas vid sina materiella förutsättningar. Och när hon är färdig står vi alla där med våra byxor nere.

Det är frestande att föreställa sig att vi i dagens upplysta, klimatsmarta, informationsdrivna samhälle är på väg att skaka av oss vårt oljemissbruk. Men ser man sig om finns oljan överallt, inte bara som drivmedel i bilar och maskiner. ”Vem tänker på att vi smörjer in oss i olja, klär oss i den, medicinerar oss med den, till och med äter den? Vem skulle påstå att en modern ekonomi drivs av olja och bensin, och inte av kunskap och information?”, skriver Uddenfeldt.

Sanningen är att världen fortfarande förbrukar mer fossilt bränsle för varje år som går; de modesta framstegen med förnybar energi täcker inte ens ökningen i vår totala förbrukning. Hur man än vrider och vänder på det är vårt samhälle, och vår närhistoria av glittrande tillväxt, gravt dopat av oljan. Ju mer och ju billigare energi vi har tillgång till desto mer förbrukar vi, och desto starkare är tillväxten. Det är energi (oavsett om den kommer från arbetare som svettas, solljus, ved eller olja) som får världen att snurra. Och oljan är ett magnifikt energikoncentrat: ”koncentrerad sol”, med Uddenfeldts ord.

Oljan består av plankton och alger som laddats med solenergi och sedan fallit ner till sjöbotten där de packats, lager på lager, i jordens inre. Jorden är ett batteri som på så sätt laddats med kolväten i hundratals miljoner år, och i slutet av 1800-talet började vi tömma batteriet. Snabbt. Ändå är problemet inte att oljan en dag tar slut. Problemet är att upptäckterna av nya fält minskar, och att utvinningen sker till ett allt högre pris. Det är punkten då produktionskurvorna börjar peka nedåt som bekymrar forskarna: ”peak oil”. När den passeras kommer vår globala ekonomi – som vuxit så stark tack vare billig energi – att börja krympa. Effekterna av det hotar att bli dramatiska.

Uddenfeldt har en bakgrund som kulturjournalist, så hon refererar lika självklart till René Descartes, Helena Granström och Erik Gustaf Geijer som till geologiska rapporter. Hon tappar aldrig fokus på de stora perspektiven, inte ens när hon gräver ner sig i föredrag och rapporter, utan växlar ledigt mellan populärvetenskap, kulturhistoria, reportage och debatt. Uddenfeldt har inte bara borrat djupt för att förstå sammanhangen och problematiken. Hon skriver också en spännande, pedagogisk och djupt oroande historia om jordens rikedomar, fysikens orubbliga lagar och människans högmod.

Själv är Uddenfeldt djupt skeptisk till teorier om evig tillväxt. Där ekonomer ser en stark och ”energioberoende” ekonomi ser hon ”en självisk, kortsiktig, rovlysten stöld från framtida generationer”. Det är Uddenfeldt när hon är som beskast. Men det är lätt att förstå de hårda orden när det visar sig att ekonomer hon intervjuar inte bara är skeptiska till att ”peak oil” kommer att påverka oss nämnvärt, utan rentav vägrar acceptera själva konceptet resursbrist.

”Att erkänna peak oil, är att erkänna människans impotens. Att tillstå att allt faktiskt inte är möjligt. Därför gör det så ont att inse något som egentligen är trivialt: ändliga resurser sinar”, skriver hon.

Det som gör vårt predikament till en tvättäkta tragedi är att vi inte kan ersätta oljan. De ”gröna” alternativen är lika ohållbara för jorden, så länge vi fortsätter att öka vår energiförbrukning. Vår framtid är enligt Uddenfeldt återhållsamhet. Medvetenhet om att varje flygresa idag innebär en flygresa som inte kan göras i framtiden. Det är ett synsätt som ger upphov till en rad brännande politiska frågor. Om jordens fossila resurser är ändliga, vem har rätt att förbruka dem, frågar hon sig. ”Och inte minst – för att göra vad? Massproducera plastdinosaurier till Happy meal-kartonger eller tillverka plastslangar och blodpåsar till den neonatala sjukvården?”

Det är ingen vacker syn när man drar ner byxorna på oljesamhället. Vi är alla medskyldiga till de glupande, kortsiktiga excesserna, och till den allmänna oviljan att inse vart kurvorna pekar. Just därför är ”Gratislunchen” mer än en imponerande reportagebok – den är nödvändig läsning för den som vill möta planetens och mänsklighetens utmaningar med öppna ögon.

 

Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut
Författare: Therese Uddenfeldt
Genre: Sakprosa
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 322 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 20/4 2016.