Arundhati Roy: Kapitalismen – en spökhistoria

Den indiske bonden Sadanandam satte sig på huk på den torra marken och öppnade en kran. Sorgset betraktade han vattnet som forsade ut. Vattnet var inte vatten längre. Det var en klar, giftig vätska som dödade boskap och inte ens dög att vattna grödorna med.

Förra våren besökte jag området Patancheru i mångmiljonstaden Hyderabad. Jag såg med egna ögon hur oheliga allianser av företag, politiker och myndigheter i utvecklingens namn inte bara tar människors levebröd ifrån dem utan även förgiftar deras mark, vatten, boskap och barn. I Sadanandams fall handlar det om närliggande fabriker som producerar billiga läkemedel och dumpar sitt giftiga avfall i öppna bassänger, som med regnen svämmar över och läcker ut i grundvattnet. Men hungern efter utveckling finns – på gott och ont – i hela Indien. När jag läser Arundhati Roys stridsskrift ”Kapitalismen. En spökhistoria” inser jag att det jag såg i Patancheru bara var toppen på ett isberg.

Roy är fortfarande bäst känd som författare till ”De små tingens gud”, en lysande roman om klass, kast och kärlek som vann Bookerpriset 1997. Sedan dess har hon inte skrivit mer skönlitteratur, utan i stället engagerat sig som politisk aktivist i hemlandet och på den internationella arenan. Hon har skrivit en lång rad essäer om ämnen som Kashmirkonflikten, korruptionen i hemlandet och Occupy-rörelsen. Den nya boken, utgiven på engelska 2014 och nu utkommen på svenska, samlar texter om kapitalismens avarter.

Kritiken mot ”ett system som har försökt förvandla alla till zombier och hypnotisera dem till att likställa själlös konsumtionskultur med lycka och självförverkligande” är rasande och ensidig. I Roys ögon är den indiska politiken och mediekulturen – båda allt mer västtillvända och måna om att förvandla Indien till ett modernt och välbärgat land att räkna med – ett hån mot de cirka 80 procent indier som ännu lever på mindre än fem kronor om dagen.

Problemet stannar inte vid att politikerna struntar i de fattiga. Dessutom ger de klartecken för hänsynslös rovdrift på den enda tillgång många har: marken de lever av. Paramilitära trupper sätts in för att röja väg för företagens gruvor, dammbyggen, kärnkraftverk och fabriker. Den vackra Kashmirdalen är i dag världens hårdast militariserade område. I Chhattisgarh har hundratals byar bränts i kampen mot den maoist-stämplade motståndsrörelsen. I delar av landet ger undantagstillstånd militären rätt att döda redan vid brottsmisstanke.

Roys vidräkning med den politiska och ekonomiska eliten i Indien är så svartsynt att jag hade haft svårt att tro på henne om jag inte själv bevittnat desperationen hos dem som först sett sina liv förstöras och sedan sett myndigheterna vända ryggen till. Att några hundra eller några tusen eller någon miljon människor råkar illa ut väger lätt jämfört med den tillväxt som betraktas som absolut nödvändig. Det lokalbefolkningen i områden som Patancheru kallar företagsterrorism, kallar politikerna framsteg.

Boken är som sagt ensidig, i samma mån som politikernas marknadsanpassade propaganda är ensidig. Naturligtvis för utvecklingen även goda saker med sig, men Roy är inte intresserad av att omsorgsfullt väga för och emot. Hon riktar sitt ljus mot det indiska samhällets dunkla skuggor och finner berättelser som ingen blir glad av att höra: Korruptionen i polisen. Maktmissbruket i politiken. Massgravarna i djungeln.

För Roy är kapitalismen en global konspiration mot de fattiga och utsatta, vars syfte är att berika dem som redan har. Genom internationella institutioner och ”filantropiska” stiftelser växlas storföretagens dollar mot politisk makt som formar regeringar och samhällen över hela världen. Det är en skissartad och tendentiös geopolitisk analys. Men samtidigt är hennes bok en ryslig spökhistoria om de dödliga faror som faktiskt lurar i kapitalismens mörka vrår.

 

Kapitalismen – en spökhistoria
Författare: Arundhati Roy
Genre Sakprosa
Övers: Helena Hansson
Förlag: Celanders Förlag, 133 sidor

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 10/5 2016.