Så kan Facebook sluka internet – och journalistiken

Debatten om nätneutralitet handlar inte bara om konkurrensen på internet. Den handlar om framtiden för journalistiken och informationssamhället.

I källaren i en kontorsbyggnad på Manhattan har Facebook smusslat undan medarbetarna som utför det ljusskyggaste jobbet på företaget. Medarbetarna de helst inte vill att vi ska känna till.

Journalisterna.

Nätpublikationen Gizmodo avslöjade i veckan att Facebook har ungefär ett dussin, som jobbar med modulen ”Trending topics”, en ruta med populära nyheter som ännu inte kommit till Sverige. Scoopet har fått högertyckare att rasa mot att Facebookmurvlarna nedprioriterat konservativa nyheter, trots att intresset för dem varit stort. I de sociala mediernas värld är intresse nämligen liktydigt med klick, inte allmänintresse, som är en komponent i professionell nyhetsvärdering och syftar på information som läsare behöver för att orientera sig i världen och samhället.

Om intresse regerade i den publicistiska världen skulle alla nyheter vara nakenchocker, rasistiska vandringssägner, okända bilder på kungen och förkastliga uttalanden av Donald Trump. Därför är det naturligt att kompetenta journalister gör andra värderingar.

Men det säger en del om medielandskapet 2016 att traditionell nyhetsvärdering uppfattas som suspekt, och att världens tyngsta globala medieaktör ogärna vill att vi ska veta att de har journalister anställda. I enlighet med tidsandan är de i och för sig inte anställda i ordets rätta bemärkelse, de är underentreprenörer vars produktion noga mäts och klockas så att de kan sparkas ut så snart de inte spottar ut 20 artiklar om dagen.

Allt det här ska vi ha i bakhuvudet i den aktuella diskussionen om nätneutralitet, principen om att internetoperatörer inte ska särbehandla datatrafik från vissa tjänster. Facebook är ingen stor anhängare av den ordningen. Med projektet Internet.org ger de mobilanvändare i utvecklingsländer gratis tillgång till en liten del av internet – bland annat den egna tjänsten. I samarbete med Telia erbjuder de gratis datatrafik (så kallad zero rating eller nolltaxa) till Facebook medan kunderna får betala för att surfa in på exempelvis SvD.se och andra svenska mediesajter.

Lägg därtill företagets idoga arbete för att bli en publikationskanal som förvandlar tidningarnas journalistik till ”instant articles” som kan läsas direkt hos Facebook, och tendensen är tydlig: Mark Zuckerbergs nätimperium arbetar systematiskt mot sitt slutmål, att bli synonymt med internet. Ju mer innehåll de föser in i sitt digitala hägn, desto färre blir anledningarna för användare att välja betalinternet över gratisinternet (läs: Facebook & co). Och alla tecken tyder på att ju mer makt de roffar åt sig från traditionella medier desto sämre är det för journalistiken.

Häromdagen lunchade jag med en luttrad redaktör som var mitt uppe i nya sparpaket och redaktionsdecimeringar. Hen såg mörkt på framtiden, skakade på huvudet över sin cannelloni och frågade sig om journalistyrket över huvud taget kommer att existera om några år. Om allt som återstår kommer att vara ”branded content”. Ett dystopiskt framtidsscenario är att kommunikatörer och pr-människor bombar sociala medier med sina budskap, contentslavar i Facebooks källare sammanställer artiklar ur bruset och algoritmer spyr ut det mest klickvänliga som nyheter. Traditionella medier har eliminerats ur ekvationen. Vi behöver inte hamna där, men om vi ska undvika det behövs insikt i vartåt det barkar och tydliga politiska mål för hur internet ska fungera.

I slutet av april drev EU igenom ett nytt regelverk för nätneutralitet. Det borde vara goda nyheter, men blev snarare ett tecken på hur valhänt lagstiftarna hanterar frågan. Regelverket är nämligen fullt av kryphål, bland annat för oskicket med nolltaxa. Här hade politikerna intentionen att försvara nätets mångfald, men fumlade bort den i halvmesyrer.

Fortsätter de på det viset kommer internets framtid i stället att avgöras av stora it-företag som ser information som en handelsvara de vill ha monopol på, och journalistik som en smutsig hemlighet.

Gud bevare oss.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 18/5 2016.