Amanda Palmer: ”Trasiga idioter gör uppfuckade saker”

Hon är kultartisten som världen fick upp ögonen för när hon kammade hem över en miljon dollar i crowdfunding. I självbiografin “The art of asking”, som nu kommer på svenska, skildrar Amanda Palmer ett liv där hon gjort tillit och kontakt till performancekonst.

Amanda Palmer faller handlöst nerför trappan från övervåningen. Dunkar i trappsteg efter trappsteg. Nu dör jag, tänker hon. Hon är tre år, fallet är hennes tidigaste minne, fastetsat i hjärnan med skarpa konturer av dödsångest.

– Men det var inte det som blev traumat. Jag sprang raka vägen in i köket och berättade för mina föräldrar vad som hade hänt. Jag hade fallit nedför trappan! Och så tittade de på mig. Misstroget. De trodde mig inte!

Idag är hon 40 år, och när hon kom att tänka på minnet som vuxen var det som att hela hennes liv föll på plats. Den desperata längtan efter att bli sedd, hörd och trodd.

– Allt har handlat om det sedan dess. Se mig! Mina erfarenheter är verkliga! Att man blir den sortens person som vill skriva låtar där man vräker ut sina känslor, ställa sig på scen och nå fram till människor – det kommer förstås någonstans ifrån.

Amanda Palmer är många saker. Hon har försörjt sig som levande staty, strippa och glassförsäljare. Idag är hon sångare, låtskrivare, konstnär, författare och internetninja. Framförallt har hon byggt en framgångsrik musikkarriär på egna villkor, i närkontakt med sina fans och i clinch med musikindustrin. 2010 bröt hon med sitt skivbolag och vände sig istället till crowdfundingtjänsten Kickstarter där hon bad fansen om hjälp för att kunna spela in nästa skiva. De gav henne en miljon dollar, det största belopp någon musiker dittills hystat in på crowdfunding.

När vi pratar över Skype befinner hon sig i Essex, hemma hos musikern Imogen Heap. De senaste tre veckorna har Palmer spelat in musik tillsammans med Edward Ka-Spel från kultbandet The Legendary Pink Dots och det hörs på henne att hon är lycklig över att den drömmen nu går i uppfyllelse. I boken “The Art of asking”, som precis kommit i svensk översättning, beskriver Palmer hur hon älskat The Legendary Pink Dots sedan tonåren.

I boken beskriver hon också minnet av fallet nedför trappan och nästan allt annat av betydelse som hänt i hennes liv. Bokens undertitel är “Hur jag lärde mig att släppa oron och be om hjälp”, men det är snarare en utlämnande självbiografi än en en självhjälpsbok.

Varför är konsten att fråga så central?

– Boken föddes ur ett TED-föredrag jag höll 2013, och det kom sig i sin tur av att de ville att jag skulle prata om min Kickstarterkampanj. Det handlade i grunden om mitt förhållande till mina fans. Folk kunde inte begripa varför de gav mig så mycket pengar. Ju mer jag grubblade över det desto tydligare blev det att många inte förstod den livsinställning som jag tog för fullständigt självklar: Vi kan och bör och måste be varandra om saker.

Men varför är det så svårt att göra?

– Vi tror att vi måste vara självständiga och vi är rädda att avvisas, att få nej. Vi behöver acceptans från andra människor lika mycket som vi behöver mat, vatten och luft. Vi bara fungerar så. Hittar man någon som inte gör det så kan jag lova att det är någon som hamnar högt upp på fucked-up-skalan.

Att se Palmer på scen, oavsett om det är på en liten stökig klubb eller hos TED, är att se en människa helt utan insynsskydd. Hon delar inte bara dagligen med sig av sitt liv och sina känslor i sin blogg och på Twitter (där hon har över en miljon följare), hennes innersta tycks flöda rakt ut ur hennes porer. När vi pratar om hennes förflutna snyftar hon högt lika ofta som hon skrattar, och jag kan inte avgöra om det är sinnesrörelse eller hösnuva.

Är det inte svårt att vara så öppen med ditt liv och dina känslor?

– I tjugoårsåldern var jag en fanatisk anhängare av radikal ärlighet. Jag tyckte inte det fanns någon finare än att vara fullständigt ärlig hela tiden. Det var givetvis förödande idiotiskt. Sedan dess har jag pendlat mellan radikal ärlighet och medkänsla. Någonstans däremellan finns ett utrymme där man kan vara uppriktig utan att såra dem man älskar. Ibland är sanningen mer skadlig än nyttig.

Hur hanterade du det när du skrev din bok?

– Det var en prövning. Det fanns svåra sanningar som jag ville lämna därhän för att de skulle göra för mycket skada. Jag hade inte tänkt skriva om min abort, till exempel. Men då höll min man mina fötter över elden och tvingade mig att skriva. “Annars blir det en falsk bild av ett gulligt litet perfekt äktenskap”, sade han.

Tillit, öppenhet och kärlek är centrala teman i boken, och i Amanda Palmers oupphörliga dialog med sina fans. Men det är värden som prövas hårt i tider av terror och intolerans.

– Få mig inte att börja böla över det som händer i USA just nu. Människor som känner sig utstötta vänder sig till extrema former av hat och våld. Man ser det mer och mer, särskilt i mitt hemland. Alla behöver inte älska alla och hålla varandras händer och tro på samma gud och tycka om att ha sex med samma människor, men vi får inte förneka varandras rätt att leva, åt det hållet ligger extrem galenskap.

Hur hanterar du händelser som dem i Orlando?

– Jag… kämpar på. Hur lätt det än verkar att bara låsa dörren och bomma igen fönstren så är det ingen lösning. Jag fick barn i höstas, sedan dess finns instinkten att göra så där. Men som människa har jag nått punkten där sådan här blodsutgjutelse gör mig än mer besluten att öppna dörrarna till mitt liv och mitt hjärta och mitt hem. Det måste finnas en balans, jag vill vara en av människorna som balanserar över världen åt andra hållet.

När Amanda Palmer var 20 år blev hon våldtagen. Det var en så kallad date rape, ett grovt brott och en svår prövning för hennes tillit till sina medmänniskor.

Hur påverkade det dig?

– Vi blir alla kantstötta på vår väg genom livet. Det är bara en gradskillnad mellan vad som hände mig och vad som händer andra. Jag har en oerhört klok vän som är 98 år gammal och överlevde Förintelsen och Warszawas getto. Hon kan berätta i detalj om hur hennes familj och vänner slaktades, ändå har hon en fantastisk, positiv inställning till livet. Hon har ägnat sitt liv åt att läsa och lära och undervisa och älska. Av henne kan man lära sig att man har full kontroll över sin egen inställning.

Har alla det?

– Absolut. Ditt liv kommer inte att vara perfekt. Det finns trasiga idioter i världen och de kommer att göra uppfuckade saker. Ändå kan du välja tillit och kärlek över rädsla och hat. Ingen kan ta det valet ifrån dig, det är det viktigaste du gör i ditt liv. I det valet ryms hela människans frihet.

Intervjun publicerades i Svenska Dagbladet 19/6 2016.