L S Hilton: Maestra

”Maestra” är ännu en av de där böckerna som branschen tisslar och tasslar om långt innan de kommit i tryck, och som säljs till femtioelva länder plus Hollywood för fantasisummor. Lisa Hilton hade tidigare gett ut ett antal historiska biografier och romaner som inte gjort något större väsen av sig, men när hon lät sin fantasi löpa fritt slutade det med en porrig och brutal bok som ingen ville ta i med tång – förrän ett förlag gav henne en miljon pund för den.

Boken jämförs ofta med ”50 nyanser av grått”. Det är orättvist. För det första är ”Maestra” snuskigare, för det andra är den mer empatistörd och för det tredje är den mer välskriven. Den är närmare besläktad med Bret Easton Ellis ”American psycho” och Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley än med E.L. James bästsäljare.

Intrigen rör sig kring en konstsvindel som uppdagas av en assistent vid ett av de stora auktionshusen i London. Judith Rashleigh – en ung kvinna med skarpt intellekt, väloljad perineum och försumbara spår av samvete – kastas in i ett äventyr som tvingar henne att resa till Cannes, Rom, Genève och Paris, att mörda en handfull mer eller mindre oskyldiga människor, samt att ligga med ett dussin andra på ambitiösa vis.

Det närmaste Judith kommer en konventionell kärleksrelation är när hon blir kidnappad; i allmänhet betraktar hon människor som medel. Deras inflytande och deras kroppsdelar ser hon nyttan med, inte deras känslor. Så tolkar hon också sina medarbetares relationer i inledningen: ”män var ett nödvändigt ont, något man måste stå ut med för att få tillgång till skor, handväskor och lördagsbesök på japanska restauranger i Knightsbridge”.

Judiths sociopatiska blick på världen är ofta underhållande. Klassmedvetenheten och längtan efter att tränga in i societetens esoteriska labyrint är väl fångad, och utvikningarna om konst (i synnerhet barockkonstnären Artemisia Gentileschi) är intressanta. Det blir ofta tramsigt också, men ett större problem är att jag som läsare snart känner mig lite ensam. Inte så att jag håller Judiths seriemördande emot henne, men berättarens emotionella nolläge gör att det känns som att det inte riktigt finns någon hemma. Det verkar helt enkelt inte stå särskilt mycket på spel oavsett om Judith styckmördar sina medmänniskor eller har frejdiga trekanter med dem.

Å andra sidan hade en högre dos realism gjort boken svåruthärdlig. Om huvudpersonen prompt måste ha ihjäl varannan person hon träffar behöver hon den kavata attityd som Judith ger prov på när hon kommer tillbaka till hotellrummet efter att ha knivat ihjäl en affärsbekant, stulit en målning värd fem miljoner pund och retat upp maffian:

”Gryningen började redan leta sig in genom hotellets fönsterluckor … men man måste tänka på hyn även om man har haft en jobbig dag, så jag drack de två flaskorna med mineralvatten i minibaren och föll ihop på sängen för några timmars välsignad medvetslöshet.”

Avtrubbat, javisst, men det krävs onekligen en viss talang för att skildra ett blodbads efterspel som om det var ett naturligt inslag i Perfect Guide-formatet ”Min helg”.

 

Maestra
Författare L S Hilton
Genre: Prosa
Övers: Hanna Svensson
Förlag: Norstedt, 331 s.

Recensionen publicerades i Svenska Dagbladet 9/7 2016.