Bokens död tar oss tillbaka till medeltiden

Med tryckpressen fick boken en beständighet och auktoritet som gav genklang i samhället i stort. När den tryckta texten i vår tid börjar ersättas av ljud och video frågar sig forskare om även andra idéer från Gutenbergeran kommer att omförhandlas.

I nådens år 1526 grundades Kungliga tryckeriet. Gustav Vasa regerade vid tiden landet och hade förbjudit alla tryckerier utom sina egna. Johannes Gutenberg hade bara ett knappt sekel tidigare uppfunnit tryckpressen och att förfoga över den nya tekniken innebar makt, i form av oöverträffade möjligheter att kommunicera sina idéer. Det här var nämligen en tid då revolutionära religiösa pamfletter trycktes i massupplagor och spreds i Europa; tryckpressens första stora triumf var den protestantiska reformationen.

300 år senare köptes före detta Kungliga tryckeriet av Per Adolf Norstedt. Tryckpressarna blev grunden till Sveriges äldsta ännu verksamma förlag, snart tvåhundraåriga Norstedts. Inte undra på att många kände vinddraget av historiens vingslag när Norstedts förlag för ett par veckor sedan såldes till Storytel, ett företag grundat 2005, helt fokuserat på böcker utan tryck. Slutet på en era – början på en ny.

Lars Ole Sauerberg, professor vid Institutet för kulturvetenskap vid Syddanska universitetet i Odense, har döpt den era som varat i dryga 500 år till Gutenbergparentesen, och de senaste åren har flera forskare vid universitetet arbetat med begreppet. Sauerbergs kollega Tom Pettitt har hjälpt till att göra det känt runtom i världen.

Teorin går ut på att tryckpressens tidevarv har utgjort ett undantagstillstånd efter en lång period dominerad av muntlighet. Nu befinner vi oss vid Gutenbergparentesens slut och tryckpressens dominans ersätts av dels en ny muntlighet tack vare internets möjligheter att dela ljud och bild, dels en ny skriftlighet. Den digitala texten är i jämförelse med bokens permanens mer flytande, ständigt redo att kopieras, redigeras, kommenteras och spridas.

Ser vi oss omkring hittar vi genast tecken på att vi är på väg ut ur Gutenberg-eran. I England och USA står e-boken för ungefär 30 procent av bokförsäljningen. På hemmaplan står ljudboken stark. I sociala medier och meddelandetjänster blir texten flytande, och tyngdpunkten förskjuts alltmer mot bild och video, på textens bekostnad. Även traditionella medier består alltmer av flytande, digitala texter i form av liverapportering, chatt, poddar och tv-inslag, och unga som idag vill göra sig namn inom media kan lika gärna inspireras av framgångsrika Youtubers eller Joakim Lamottes selfievideor på Facebook som av författare och reportageskribenter.

Så långt är teorin om Gutenbergparentesen varken särskilt kontroversiell eller för den delen nydanande. Sedan internet var i sin linda har forskare skrivit om hur surfandet hotar läsningen, och dessförinnan om hur radio och tv stjäl uppmärksamhet från boken.

I artikeln ”Cyberspace renaissance” från 1995 skriver språkforskaren Leah S Marcus om ”desolidifieringen av det tryckta ordet”. Hon menar att digitala texter tar oss ”ut ur ’den tryckta bokens era’ som hade sin början kring 1500 och varade ett halvt millennium”, och många andra forskare har dragit samma slutsats. Men ingen har tidigare varit lika grundlig i sina studier av skiftet som forskarna i Odense – eller tillmätt det så radikala konsekvenser.

Enligt Sauerberg och Pettitt är effekterna av paradigmskiftet monumentala. När boken kom var den något nytt och annorlunda, på tvärs med hur man uppfattat kultur under det muntliga, preparentetiska stadiet. Boken är till sin natur avgränsad, auktoritativ och beständig, och de värdena kom också att reflekteras i en bredare kontext – antingen som en följd av bokens egenskaper eller som en parallell utveckling.

I artikeln ”Before the Gutenberg parenthesis: Elizabethan-American compatibilities” beskriver Pettitt hur kulturproduktionen ser ut före, under och efter parentesen.

Före: Återskapande, kollektivt, kontextuellt, instabilt, traditionellt, uppträdande. Under: Originellt, individuellt, autonomt, stabilt, kanoniskt, verk. Efter: Sampling, remix, lån, manipulering, appropriering, rekontextualisering.

Före parentesen påbjöd den muntliga traditionen återberättande där berättelser redigerades och utvecklades under sin färd genom världen. Enskilda upphovspersoner var svåra att finna, berättelser var kollektiva skapelser under ständig förändring för att behaga en tillfällig, hyperlokal publik.

Men boken förde med sig idéer om den autonoma, individuella upphovspersonen, och om verket som permanent och orubbligt. De tankarna ligger till grund för hela upphovsrätten, som rimligen måste omförhandlas när vi går över till en kultur som återigen utgörs av ständigt muterande verk där vi lånar av varandra och bygger vidare.

Tankarna känns igen från den amerikanske akademikern Lawrence Lessigs resonemang om remixkultur och från piratrörelsens retorik. En av saligen insomnade Piratbyråns före detta förgrundsfigurer, historikern Rasmus Fleischer, är inne på liknande spår i boken ”Det postdigitala manifestet” (2009), där han bland annat skriver om remix- och deltagarkultur samt hur musiken åter blir något som ”äger rum”: ”Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en ’virtuell’ version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. Plötsligt märker vi hur musiken i det postdigitala bär drag från den musik som föregick ljudinspelningens epok.”

I en intervju beskriver Tom Pettitt hur människor före bokens tidevarv såg världen som ett nätverk av kopplingar. De var väl medvetna om hur de passade in i väven, kopplade till överordnade och underordnade, till släkt, vänner och andra i närområdet. Den idén, menar han, korresponderade mot hur man såg på berättelsen, som något ickepermanent, levande och föränderligt i nätverket av berättare/åhörare. Boken avgränsade och band berättelserna, kapslade in dem, manade till enhet och kategorisering, och de tendenserna reflekterades i en förändrad syn på samhället och människan.

Parallellt med bokens segertåg växte sig idén om nationen stark, en avgränsad geografisk enhet med ett i någon mån likartat folk, gärna med gemensamt språk. Många forskare förlägger startpunkten för den moderna nationen till den westfaliska freden 1648, eller strax tidigare.

I samma veva vann även en ny idé om människan mark. Nu förklarades hon som individ, separat från sin omgivning, avgränsad av sin kropp, självständigare än någonsin. Kopplingarna till familj, släkt och samhälle skars loss från själva personen och externaliserades. Med boken följde med andra ord nya idéer om både samhället och individen – idéer som vi nu får anledning att omförhandla när vi träder ut ur parentesen.

Ser man sig om i världen tycks nationalismen vid första anblick knappast vara på tillbakagång, men visst, man kan med lite välvilja och optimism tolka sverigedemokrater, sannfinländare, Front national-anhängare och deras själsfränder som en reaktion – nationalismens dödsryckningar – på en mer övergripande trend mot internationalism och globalisering.

Inte heller syns några tydliga tecken på att individualismen håller på att ersättas av en mer kollektivistisk syn på människan. I artikeln ”The privacy parenthesis. Gutenberg, homo clausus and the networked self” skiljer Tom Pettitt mellan homo clausus – den inkapslade människan – och homo conexus – den sammanlänkade människan. För nutidsmänniskan tar han till ytterligare en etikett: ”the networked self”.

I en bemärkelse är det trivialt att påstå att vi blivit mer sammanlänkade genom telefon, mejl och Facebook. Å andra sidan: synen på individen, familjen och nationen skiljer sig åt i olika kulturer, men i den västerländska och den svenska är individen alltjämt suverän.

Vi är ännu långt ifrån Pettitts framtidsvision: ”inte ett jag med kontakter, utan ett jag bestående av kontakter.” Även liknelsen vid en parentes har ifrågasatts. Enligt Pettitt implicerar parentesen att ”den postparentetiska perioden efter och den preparentetiska perioden före kan ha mer gemensamt än någondera har med den parentetiska fasen däremellan”.

Men det medeltida samhället var starkt hierarkiskt. Boken gjorde kunskap tillgänglig för massorna och hyvlade ner nivåskillnader i samhället. Auktoriteten flyttade därmed ut från samhällskontexten och in i själva objektet – boken med sin tyngd och permanens. På internet saknar källorna den auktoriteten, så användarna tvingas avgöra från fall till fall vilka nättidningar, poddar och Facebookinlägg som verkar trovärdiga.

Samtidigt brukar internet betraktas som en ännu större utmaning mot samhälleliga hierarkier än boken, vilket är bekymmersamt för det danska teoribygget. För att det ska hålla ihop hävdar de att hierarkierna nu gör comeback, men hur den ser ut är oklart.

Sauerberg säger i en intervju att ”nya hierarkier kommer att träda fram. Vi letar efter den där längtan efter auktoritet, behovet av nya orienteringspunkter.” Pettitt är än mindre konkret, men hittar å andra sidan en klatschig formulering på engelska: ”We may be surfing to serfdom; to a digital feudalism.”

Att sätta sig in i teorin om Gutenbergparentesen är ett pusslande med fragment av olika typer: artiklar, intervjuer, inspelningar. Vad betyder den nya tiden för boken? För e-boken? För journalistiken? För Norstedts? För Svenska Dagbladet? För dig som individ? Några tydliga svar gives icke, men väl en rad spännande frågor.

Ännu återstår en del arbete för att teorin ska producera grundade förklaringar av den nätverkande nutidsmänniskan, de postparentetiska hierarkierna och det nya medielandskapet.

Och jag inser att det är att svära i kyrkan, men det vore behändigt om de goda forskarna en dag ville nedlåta sig till att kapsla in sina resonemang i en bok.

Essän publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, 16/7 2016.