Therese Bohman: ”Kulturvärlden är full av ängsliga människor”

Therese Bohman har skrivit sin största, bästa roman hittills. Om hon får säga det själv. Med den befäster hon sin position i en svensk kulturvärld som hon har delade känslor för.

Varför kommer aldrig min bok varför kommer aldrig min bok varför kommer aldrig min bok varför kommer aldrig min bok klättrar på väggarna.

När Therese Bohman twittrar det ovanstående väntar hon fortfarande på att få sin tredje roman, ”Aftonland”, i sin hand. Väntan på boken är, som för alla författare, svår. Och Twitter, där Bohman samlat trettiotusen följare som delar hennes intressen för konst, litteratur och/eller samhällsdebatt, är en naturlig kanal för att ventilera frustrationen.

Tre veckor senare träffas vi, och hon har äntligen fått hem ett första exemplar. Romanen har dessutom hunnit nå ut till några enstaka bokhandlar, så nu väntar hon istället på läsarnas – och kritikernas – reaktioner.

– Det känns ganska lugnt faktiskt, säger hon otippat medan vi promenerar ner från Hornsgatan, där hon bor, till Hornstulls strand, en liten strandremsa vid Liljeholmsbron där bland annat Debaser Strand huserar.

Therese Bohman bär en marinblå, prickig klänning över bara ben i sensommarvärmen. Hon poserar rutinerat vid spegelmosaiken utanför Debaser strand och sedan framför Liljeholmsbrons betongfundament. Hon har äntligen blivit bekväm med författarens dubbla roller, som offentlig person och som egensinnig skapare.

– Jag var nog mer orolig när de tidigare böckerna skulle recenseras. Nu har jag bläddrat i den själv, och det kändes bra. Det finns mycket där i som jag tycker om, den är större, och den har mycket högre densitet. Jag tror faktiskt att jag har blivit bättre på att skriva böcker.

De tidigare böcker Therese Bohman pratar om är ”Den drunknade” (2010) och ”Den andra kvinnan” (2014). Romanerna fick fina recensioner när de kom – den senare nominerades till både Nordiska rådets och Tidningen Vi:s litteraturpris – men nu känner hon att de var för små.

– Min första var bara en pytteliten historia. I den andra var det en liten historia och lite resonemang om saker och ting. Nu är det jättemycket resonemang, och ganska lite handling egentligen.

Vi promenerar upp till Therese Bohmans lilla etta, där uppstoppade djur hälsar välkommen i hallen. Föräldrarna har försett henne med en fasan, en tornfalk och ett rådjurshuvud som utgör en påtaglig återkoppling till uppväxten i Kolmården, ”oändligt långt bort från Stockholms kulturvärld”.

I vardagsrummet, i en liten brun soffa, skriver hon. I ryggen har hon en modest konstsamling, och lyfter hon blicken från sin laptop faller den på en uppfordrande bokhylla mittemot. Tänker gör hon bättre på fötterna, vandrande längs Årstaviken mellan Hornstull och Skanstull.

– Det är så det går till när jag kommer på saker av någon anledning. Jag är ute och går och lyssnar på musik. Då kommer min hjärna igång.

Huvudpersonen i ”Aftonland”, Karolina, är konstprofessor, och hon liknar på många sätt Therese Bohman. Medan hon har sin bas i akademin har Bohman sin i kulturjournalistiken, hon har under många år skrivit litteraturkritik och kulturdebatt åt tidningar som Expressen och Vi. Karolina är precis som Therese uppvuxen i ett litet samhälle, men har blivit en del av Stockholms kulturvärld, på gott och ont.

För Karolina är kulturmänniskorna ”något hon fick stå ut med för att hon tyckte om att läsa och skriva”.

Får huvudpersonen själv stå för det omdömet, eller håller du med?

Therese Bohman skrattar till.

– En dålig dag kan det kännas så, men det finns mycket jag gillar med kulturvärlden också. Kulturfester är roliga!

Vad är mindre kul?

– Den är full av tråkiga och ängsliga människor. Idag finns inga pengar i kulturvärlden, och jag tänker att det gör nånting med stämningen. Jag har förstås en tendens att romantisera hur det var förr i tiden, men man tog nog ut svängarna mer. Nu måste alla vara så garderade hela tiden för att inte falla i onåd hos nån som möjligen skulle kunna ge dem pengar nån gång.

Det är å andra sidan en sfär som utövade en ansenlig lockelse på henne när hon började intressera sig för konst, litteratur och skrivande. Men på den tiden såg hon inga vägar in i den världen.

– Den verkade så fruktansvärt ouppnåelig att det kändes som om det var en helt annan typ av människor som fanns där. Och nu när jag är där så, tja, jag är väldigt svårimponerad nuförtiden. Jag har gått från att ha varit extremt lättimponerad när jag var yngre till att bli väldigt…

Hon rycker på axlarna med blasé min.

Karolina i ”Aftonland” längtade till akademins outtalade löfte om sant intellektuella samtal i universitetskorridorerna. Men när universitetet väl blev hennes arbetsplats upptäckte hon att korridorerna ekade av samma triviala småprat som alla andra arbetsplatser: “vädret, helgen, barnen, tv-serier, matlådornas innehåll”.

Är ditt liv fullt av intellektuella samtal?

– Nej, och egentligen vet jag inte om jag tycker det är så himla kul att prata om sånt. Om jag går på kulturfest vill jag inte prata om djupsinniga saker i nån bok. Men de flesta av mina kompisar gör helt andra saker, och många är ändå väldigt passionerat intresserade av kultur. De är roligare att prata med. Det känns oftast ärligare, de gillar ofta saker på ett mer… ostrategiskt sätt.

Du umgås inte så mycket med människor från kulturvärlden?

– Nej, jag tror det är viktigt att ha ett umgänge som är något helt annat. Jag pratar aldrig med mina kompisar om vad jag har skrivit i tidningen, till exempel. Det är jätteskönt. Men man får ju lite koll på hur kulturvärlden umgås genom sociala medier, och det är verkligen ett kluster, som kan kännas lite…

Incestuöst?

– Precis.

Delar av ”Aftonland” utspelar sig i universitetsmiljö, där en spännande intrig spinns kring en doktorand som snubblat över material om en kvinnlig svensk sekelskifteskonstnär, som skakar om den svenska konsthistorien. Therese Bohman älskar universitetsmiljön, vilket kan tyckas konstigt när man hör henne prata om sina egna studieerfarenheter.

– Jag är så himla dålig på att plugga, slarvig och bara helt lost. Jag förstod inte vad man gjorde på universitetet överhuvudtaget. Just konstvetenskap var i och för sig jättekul att läsa, men det var en förvirrad tid i mitt liv. Det var mycket pluggande bara för att få CSN och ha en inkomst. Men det är något med den där miljön ändå. Min ungdoms favoritroman var Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Filmen ”Wonderboys”, där Michael Douglas spelar en lärare i kreativt skrivande, är underbar. Och så gillade jag ”Döda poeters sällskap” väldigt mycket. Jag vet inte varför universitet är så spännande.

Lärdomen som ska förmedlas genom generationerna? Studenternas naiva framtidsoptimism?

– Ja, plus det där ganska småaktiga på det rent mänskliga planet. Intrigerandet, konkurrensen och karriärismen, tävlingen om vem som ska få forskningsanslag.

Karolina i ”Aftonland” har förvisso doktorerat och blivit professor, men även hon skulle i många avseenden kunna beskrivas som ”helt lost”, famlande efter halmstrån både i arbetet och i privatlivet.

– Hon letar efter någon sorts ärlighet. Jag tänker att jag har skrivit en roman om att leta efter något som känns meningsfullt. Något att tro på. Det har inte gått så bra med hennes kärleksrelationer, och hon säger om konsten att hon inte får samma kickar som hon fick när hon var yngre.

Har du själv upplevt det?

– Javisst, under åren som formade mig, då jag läste skitmycket, skaffade en musiksmak och började kolla på konst, då var allt jättebra. Jag älskade allting, sånt som jag senare tyckte var jättetråkigt tyckte jag var fantastiskt bara för att jag upptäckte att det fanns. Men man kan ju inte leva så, gå runt och få kickar av precis allt, som när man var 17. Jag tycker nog att jag har meningsfulla saker i mitt liv idag, jag saknar inte känslostormarna. Jag kan fortfarande bli upplivad av att se riktigt riktigt bra konst, eller läsa något riktigt riktigt bra. Det händer inte jätteofta, men det behöver det kanske inte göra heller.

De mest pålitliga kickarna från litteraturen får hon av sitt eget skrivande och under de där promenaderna längs Årstaviken, då hon fantiserar ihop romangestalter till nya romaner.

– ”Aftonland” påbörjade jag medan jag höll på att skriva färdigt den förra boken, för jag blir så äckligt trött på mig själv i slutarbetet med en roman. Jag blir trött på mitt eget språk och mina egna tankar, att älta samma gamla saker i samma gamla hjärna. Uäh. Så jag var sugen på att skriva något annat och skrev av ren lust, utan tanke på vad som skulle bli av det. Det är så jäkla roligt att påbörja en roman, att hitta på allt är det roligaste jag vet. Men det blir inte alltid som man tänkt från början. Länge tänkte jag att det här skulle bli en trivsam roman i universitetsmiljö. Lite småputtrig och kanske lite skojig. Nu tycker jag fortfarande att jag har skrivit en ganska rolig bok, men det blev jäkligt mörk också.

Therese Bohman sträcker sig efter boken som ligger på soffbordet mellan oss, med sobert, dunkelt omslag och en poetisk titel norpad från Pär Lagerkvists sista diktsamling.

– Det kändes som ett skönt avslut att få hem den: Nu är det klart med den här boken. Men det är en så skum grej att ha suttit med en bok så länge och varit helt själv med skrivandet, och sen hundra vändor med redaktörer och korr… Och så plötsligt ska alla andra få se den. Det är konstigt att något som man är så trött på själv kan vara alldeles nytt för andra.

Porträttet publicerades i Svenska Dagbladet 28/8 2016.