Pokémon Go är varken crack eller Jesus

Den polske illustratören Pawel Kuczynski har en kuslig känsla för vår tids skärmskam och teknikskräck. Understundom påminner hans bilder om Tetsuya Ishidas ångestladdade målningar av hur tekniken och samhällsapparaten förminskar människor, även om Kuczynskis bilder hamnar i genren finurliga New Yorker-omslag snarare än fine art.

Med ett av sina senaste alster sätter han fingret rakt på samtidens nervöst bultande halspulsåder:

En ung man med lång, krökt hals stirrar rakt ner i en mobiltelefon. Och på hans böjda nacke – rak i ryggen med blicken i fjärran och fast hand om tyglarna som leder in till bettet i pojkens mun – rider en uttryckslös Pikachu.

Tydligare än så kan man knappast formulera känslan som många erfarit när de sett horder av ungdomar dra omkring med blickarna fästa vid små skärmar, som förvirrad boskap på jakt efter saker som inte finns – känslan av att något är fruktansvärt fel med ”Pokémon Go”.

I Dagens Nyheter (21/8) gör Katarina Bjärvall ett försök att rationalisera det här obehaget med utgångspunkt i boken ”I-minds. How cell phones, computers, gaming, and social media are changing our brains, our behaviour, and the evolution of our species”. Hennes slutsats är att samspelet mellan teknik och verklighet är ett nollsummespel där ”Pokémon Go” parasiterar på omgivningen medan ”verkligheten, och mänskligheten, försvagas”.

Resonemanget ansluter sömlöst till en lång historia av ängslan inför nya teknologier och medier. Att även ”Pokémon Go” genererar sådan är naturligt, trots att spelets främjande av vardagsmotion neutraliserat det välnötta anti-tv-spels-argumentet att ungdomar måste komma ut och röra på sig. Men spelet är något verkligt nytt – ett digitalt fenomen som förändrar vår fysiska verklighet, vår stadsbild, människorna som rör sig omkring oss – och som sådant per automatik oroväckande.

”Pokémon Go” beskrivs ofta som ett praktexempel på augmented reality, förstärkt verklighet. Men framförallt är det historiens mest framgångsrika exempel på spelifiering. För några år sedan hajpades det begreppet hårt, idén var att om alla tråkiga måsten här i livet bara spelifierades så skulle de förvandlas till nöjen. Hatar du att plugga/träna/diska? Någon har garanterat tillverkat en app som förvandlar just ditt mest avskydda vardagsbestyr till ett himla kul spel. Eller i alla fall försökt. Hajpen kring spelifiering har svalnat betänkligt, mycket på grund av att det visade sig vara lättare att saluföra begreppet än att verkligen förvandla nagelklippning, sopsortering och morgonmöten till kittlande äventyr.

Men ”Pokémon Go” har tveklöst lyckats spelifiera promenaden. Somliga friskusar må förneka att den behövde spelifieras till att börja med, men alla som hört en sjuårig flicka ödmjukt be om att få slå av tv:n för att istället gå en lång kvällspromenad i ösregn inser att de guldtäljande spelutvecklarna bakom ”Pokémon Go”, har snickrat ihop ett litet mirakel.

Miraklet bygger på upptäckarglädje, samlingsiver och tillförlitliga signalsubstanskickar. Som Bjärvall noterar är spelutvecklare mästare på att mata sina kunders hjärnor med frekventa belöningar. För varje pokémon du fångar blir du själv mer fången i spelet. Och här finns en relevant kritik mot hela spelifieringsparadigmet: Vill vi verkligen vänja oss ännu mer vid att allt hela tiden ska stimulera vårt belöningscentrum? Vad gör det med vår förmåga att koncentrera oss på saker som inte ger snabba kickar, som att läsa en lång, tråkig bok eller att virka en burkini?

Forskningen har ännu luckor på det området. Men det mest intressanta i debatten är vad den förutsätter om oss människor: Att vi är arma kreatur utan viljekraft, som å ena sidan behöver mobilspel för överhuvudtaget komma ut ur huset, och å andra sidan raglar runt som hjärndöda zombies så snart Pikachu sadlat upp på våra nackar.

Det är inte bara mer forskning den debatten behöver, utan allmän tillnyktring. ”Pokémon Go” är inte crack. Det är inte Jesus heller. Det är ett gulligt spel som får inbitna innesittare och glada motionärer, vuxna och barn, alla möjliga sorter, att rinna ut på gatorna uppspelta och sociala. Klart folk blir bekymrade. Men tills vidare gör vi nog bäst i att bara respektfullt ignorera dem.

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet 29/8 2016.