Facebook har gjort hela livet till en scen

Vi har börjat anpassa vårt beteende och våra värderingar i det verkliga livet efter vad som ser bra ut på Facebook, visar ny forskning. På måndag är det tio år sedan Facebook slog upp portarna för allmänheten.

”Okej, stå stilla. Lite ditåt. Upp med hakan. Lite till! Nej, lite mindre. Och le! Vänta… vänta… vänta…”

Du vet den där stela känslan som infinner sig precis före kameraklicket, när man hållit sin snyggpose aningen för länge, akut medveten om vinkeln mot objektivet, dubbelhakan som inte ska synas, pannrynkan som måste hållas stången och den där ansträngda grimasen som förhoppningsvis ska passera som ett leende? Det är ingen rolig känsla. Men den definierar vår samtid.

Sedan Facebook slog upp portarna för allmänheten för tio år sedan har världen förändrats. Inte bara på grund av Facebook utan minst lika mycket på grund av den smarta mobilen. Vi har inte bara avancerade datorer i våra fickor, vi har utmärkta digitalkameror och funktioner för ljudinspelning.

70 procent av svenska internetanvändare använder Facebook och 40 procent Instagram (enligt undersökningen ”Svenskarna och internet 2015”), vilket innebär att allt som händer omkring oss kan dokumenteras och publiceras inom loppet av sekunder.

Sociala medier har öppnat världen för många. De fungerar som socialt smörjmedel för både gamla och nya bekantskaper, och informella kontakter över Facebook eller Twitter kan fungera som inträdesbiljetter till sfärer man har svårt att hitta andra ingångar till. Men den genomlysta, sammankopplade tillvaron ställer oss också inför dilemman angående privatliv och offentlighet.

Bioaktuelle Edward Snowden av­slöjade ett övervakningssamhälle som västerländska underrättelsetjänster byggt upp med program som Prism, Tempora och Xkeyscore. Parallellt med att de systemen vuxit fram har vi själva blivit delaktiga i ett övervakningsnätverk uppbyggt av en dryg miljard sociala medier-användare som dokumenterar och delar våra egna och andras förehavanden, och som därigenom också matar underrättelsetjänsternas system med information.

Forskaren och uppfinnaren Steve Mann har myntat begreppet ”sousveillance”, som kan översättas ”undervakning”. I idealfallet är det övervakning som inte går från överheten och nedåt, utan underifrån och upp – folkets övervakning av makthavarna. Vi har bland annat sett exempel på det när medborgare filmat våldsamma polisinsatser, som när Eric Garner dödades av polis i New York, när Walter Scott sköts i ryggen av polis i North Charleston, när en säkerhetsvakt i Malmö brottade ner en nioårig pojke, och många andra fall.

Vanligare är emellertid att medborgare filmar varandra. Teknologin som skulle ge oss ­möjlighet att bevaka makthavare har i stället gjort oss till varandras övervakare. Och även i fallen då maktmissbruk dokumenterats med mobiltelefoner har det visat sig svårt att få dem att resultera i fällande domar mot våldsverkare i uniform. Än mindre har det resulterat i att makthavare högre upp i hierarkin ställts till ansvar. Ju mer makt man har, desto mindre sårbar är man för allmänhetens allseende kameralinser.

Peer-to-peer-övervakning kallas det när vi vänder mobilkamerorna mot varandra, när vi postar bilder eller tankar online och skannar våra sociala flöden för att se vad som händer i andras liv. Forskare har under flera år kunnat se att vi anpassar våra online-personas efter vår publik. Och eftersom publiken är heterogen – ofta en blandning av familj, släkt, grannar, gamla vänner, arbetskamrater och ytligt bekanta – så projicerar vi gärna en bild av oss själva som tilltalar den minsta gemensamma nämnaren. Det blir en blandning av oskyldiga nöjen som havsbad och restaurangmiddagar samt åsikter och artiklar vi uppfattar som allmänt accepterade i vänkretsen.

Ibland inträffar saker som hotar vår digitala självbild. Det kan få djupt tragiska följder, som när en student vid Rutgers University filmade sin 18-årige rumskamrat när han kysste en annan man och spred filmen i sociala medier. Det slutade med att rumskamraten tog livet av sig, men inte förrän han skickat avskedshälsningen ”Jumping off the gw bridge sorry” – givetvis på Facebook.

Men vanligtvis är konsekvenserna mindre dramatiska. Någon postar en bild där du röker, dricker, håller om någon du inte borde hålla om, eller bara inte ser tillräckligt cool ut. Du avtaggar dig själv eller ber fotografen att ta bort bilden. På forskningsspråk kallas det ”negatively directed impression management”, och det speglar en typ av beteende man tidigare observerat i över­vakningsstudier. Forskare talar om en ”nedkylningseffekt”, där människor anpassar sitt beteende för att skydda sig mot negativ uppmärksamhet.

Vad forskare nu börjat intressera sig för är ­Facebooks effekter utan­för den digitala ­sfären. I juli publicerades artikeln ”The extended ’chilling’ effect of Facebook: The cold reality of ubiquitous social networking” i tidskriften Computers in Human Behavior, skriven av fyra forskare vid universiteten i Bath, Birmingham och Edinburgh. Artikeln bygger på en kvalitativ och en kvantitativ studie av hur Facebookanvändare modifierar sitt beteende offline till följd av medvetenhet om en potentiell publik på Facebook.

Deltagarna i den kvalitativa studien rapporterar bland annat om hur ett Facebook-alarm ringer i huvudet när de ser en kameralins riktad mot dem på en fest. Står de för nära någon de inte ­borde stå så nära så tar de ett steg bort, cigarretten gömmer de bakom ryggen, och så vidare. De beskriver också hur de avstår från att ta bilder, eller att ens ta fram mobilen, för att ingen ska behöva oroa sig för att hamna på Facebook.

I den kvantitativa studien undersöker forskarna hur människors val av aktivitet på en utlovad resa förändras beroende på om de blivit medvetandegjorda om Facebooks existens med en så kallad prime, då forskarna nämner Facebook eller visar skärmdumpar från tjänsten. Föga överraskande visar det sig att ett strippklubbsbesök är mer attraktivt för dem som inte fått en sådan prime, ­medan de som blivit medvetandegjorda om Facebook föredrar en oskyldig nöjespark.

De mest djupgående aspekterna av Facebooks påverkan förmår studien emellertid inte snudda vid. Vi får ingen indikation om hur stor påverkan Facebook har på folks beteende även när tjänsten inte direkt flyter upp i med­vetandet. Den franske filosofen Michel Foucaults insikt i ”Övervakning och straff” (1975) var att människor som befinner sig i en övervakningsapparat av den panoptiska typ som sociala medier förvandlats till, där man hela tiden möjligen övervakas, var att de övervakade kommer att internalisera övervakarnas normer.

Med Facebook ständigt i bakhuvudet internaliserar vi enligt det resonemanget den publikens normer, och vi känner inte ens att vi anpassar vårt beteende efter vad som ser bra ut på Facebook. Det är nämligen grejen med internalisering av normer. Så småningom känns det naturligt att bete sig ”rätt”, som om vi ständigt är iakttagna, poserande för foton som någon möjligen skulle kunna tänkas ta.

Inte bara forskare har förresten uppmärksammat hur Facebook och de smarta mobilerna påverkar oss. San Francisco-baserade företaget Yondr säljer särskilda mobilfodral för att motverka syndromet. Fodralen kan delas ut vid exempelvis konserter. Besökarna stoppar ner sina mobiler i fodralen, och när de går in i lokalen låser sig fodralen, för att öppna sig igen när besökarna lämnar lokalen. Syftet är bland annat att förhindra publiken att spela in framträdanden, men också att skapa en sfär där publiken är närvarande i nuet och dessutom känner sig fri att ge sig hän och leva ut, utan att oroa sig för att ­deras klumpiga danssteg eller hänryckta eufori ska spridas i sociala medier.

Fenomenet borde inte göra någon förvånad. Flera ­studier har visat att om man sätter en människa framför en spegel så kommer hen att bete sig i enlighet med sina egna värderingar. Sätter man hen i stället framför en publik kommer hon att bete sig mer i enlighet med publikens värderingar. Det är också vad som händer här, när Facebooks publik ständigt skymtas i ögonvrån.

Man ska inte överdriva Facebooks ­inverkan på beteenden och värderingar. Vi har sett otaliga exempel på männi­skor som, med sin Facebookprofil som tydlig avsändare, lever rövare i offentliga kommentarfält. Men när forskare tydligt ser att tjänsten förändrar våra beteenden bör vi ställa oss frågan vad vi vinner och vad vi förlorar när vi steg för steg anpassar oss till rådande normer. Det kan ju likna en värdekonservativ dröm att lillebror-ser-dig-samhället tubbar oss att välja nöjesparker framför strippklubbar, sky droger och utom­äktenskapliga äventyr, värna vett och etikett både på nätet och utanför, samt anpassa vår politiska retorik till någon slags allmänt accepterad mittfåra.

Massiv internalisering av rådande normer är inte per definition negativt. Men när stora it-­företag driver den utvecklingen – vägledda av ambitionen att förvandla alla världens människor till kunder, och alla deras yttranden till produkter – då finns det anledning att ta ett steg tillbaka och reflektera över ­huruvida den perfekt anpassade Facebook-användaren också är den perfekta medmänniskan.

Essän publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, 25/9 2016.