Lillebror ser dig-samhället har ett högt pris

Vi har alla mörker i oss. Det är bra att påminna sig om när man står där och pekar finger.

För några veckor sedan skrev jag på Under strecket om hur Facebook gjort livet till en scen (25/9). Sedan dess har vi på nyhetsplats serverats flera bevis på hur det teknikdrivna lillebror ser dig-fenomenet breder ut sig i vårt samhälle.

En SD-politiker kritiserades nyligen för att hon mejlat en rasistisk vits till sin sambo för fem år sedan. En annan, partiets finanspolitiska talesman, har filmats på en fest när han uppsluppet berättar att han arbetat som slaktare tillsammans med tyska nazister som roat sig med att sparka på fårkadaver och vråla ”Die Juden!”. Samtidigt har en inspelning uppdagats där den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump för elva år sedan skrävlade om hur han i kraft av sin stjärnstatus har rätt att grabba tag i kvinnors underliv.

Det är inte synd om de här politikerna för att deras vidriga beteende avslöjas. Men fallen vittnar om hur övervakningssamhället griper omkring sig och förvandlar allt fler privata situationer till offentliga. Carina Herrstedt, Oscar Sjöstedt och Donald Trump uppfattade alla att de uttryckte något i ett privat sammanhang, men tack vare riksdagens mejlarkiv, en mobilkamera och en mikrofon har deras ord läckt ut, varvid de också ställts till svars för dem i offentligheten.

Det är befriande när hyckleri avslöjas. Men i förlängningen blir priset högt om vi börjar kräva att precis allt i livet ska hålla för offentlig granskning. Hur många politiker, eller människor, skulle se ut som änglar om vi granskade allt de över huvud taget yttrat de senaste tio åren, oaktat promillehalt och sammanhang, och ryckte deras mest oöverlagda, elaka, provocerande ord ur deras privata kontext?

Att vara människa är att ha fula saker i sig. Fördomar, egoism, rädslor, hat. I judendomen talar man om yetzer hara, människans onda böjelse, och samma insikt har gjorts i andra religioner, i psykologin, i världslitteraturen och i neurovetenskapen. Att vara en god människa är inte att vara magiskt fri från mörker, utan att resa sig över det och hålla hårt i förnuftet och kärleken. Även de som brinner för tolerans och medmänsklighet har stunder då det groteska, elaka eller skadeglada skiner igenom.

Om lillebror-ser-dig-samhället kräver att allt privat blir offentligt finns i slutändan bara en vinnare: de som inte har något att dölja. Men tro inte att det är genomheliga kristdemokrater eller hedersknyffliga socialdemokrater. De är också människor. De som inte har något att dölja är de som valt att torgföra sina allra lägsta instinkter, att göra rädslan, hatet och fördomarna till sin politik.

Den som klamrar sig fast vid medmänskligheten, trots det egna mörkret, kommer alltid att vara sårbar om de skamliga, fula tankarna avslöjas. Men mörkret kan aldrig skada den som gjort det till sin värdegrund.

 

Kolumnen publicerades i Svenska Dagbladet den 2/11 2016.