Därför älskar vi undergången

Trump. Ryssland. Systemkollaps. IS. Invandring. Rasism. Klimatkris. Trots hoten blir världen alltmer trygg och välmående. Så varför känns det som att undergången rycker allt närmare?

Jimmie Åkesson bär en marinblå uddakavaj med röd näsduk nedpetad i bröstfickan. Solen skiner. Sverigedemokraternas dag i Almedalen har precis börjat och man tänker att han där framme på scenen kanske skulle vara ganska förnöjd. Det är han inte. Förnöjsamhet ingår inte i partiets politiska repertoar.

– Arbetslösheten sjunker och tillväxten ökar, säger han med tillgjort pompös röst. vankar av och an på scenen och vevar stelt med armarna.

– Sysselsättningen ökar. Exporten ökar. Allt är på väg åt rätt håll. Allt är fantastiskt bra.

Så stannar han upp och ansiktet dras ihop i en vantrogen grimas.

– Känns det så?

Under konstpausen som följer skrockar publiken föraktfullt. Skakar sina huvuden.

– Neeej, hojtas det från olika håll.

– Det gör inte riktigt det va? Det känns inte riktigt bra. Det är nånting som liksom skaver. De flesta av oss förstår att Sverige befinner sig vid ett vägskäl. Vi befinner oss i ett historiskt skede där det destruktiva tar mer och mer plats i samhället. En tid där splittring, segregation, polarisering präglar allt mer av vår vardag. Och dessutom en tid där viktiga, vitala samhällsfunktioner, grundläggande delar av välfärden är allvarligt hotade.

Den som följt Sverigedemokraternas retoriska framfart har noterat att partiet ibland ter sig som en domedagssekt. De talar om systemkollaps. Om ett krig för svenska värderingar. Om ett land som hotas av yttre fiender. Vad meningsmotståndare, forskning, eller statistik säger spelar mindre roll. Inga oberoende bedömare menar i juli 2016, när Åkesson håller sitt tal, att Sverige i någon rimlig bemärkelse är allvarligt hotat. Men det kvittar. Det enda som spelar roll är väljarnas känslor. Särskilt känslor av att allt håller på att gå käpprätt åt helvete.

För Sverigedemokraterna är invandrarna – muslimerna i synnerhet – det stora hotet. Men känslan av att slutet är nära är inte förbehållen sverigedemokrater. Andra oroar sig för smältande isberg. Eller dumheten som breder ut sig, symboliserad av Donald Trump. Invandringen. Kina. Senkapitalismen. Vladimir Putin. Rasismen. Västerländsk dekadens. Artificiell intelligens. Är det inte det ena som hotar att ta kål på oss så är det det andra.

Domedagsmentaliteten griper omkring sig, inte bara i Sverige utan även i EU och USA – och för den delen bland jihadister som söker sig till kriget i Syrien för att utkämpa det avgörande slag som de är övertygade om att profeten Muhammed utlovat. Jämfört med det kalla krigets atombombshot är känslan av nära förestående undergång idag betydligt mer pluralistisk, men minst lika påtaglig.

I en opinionsundersökning utförd i juni förra året ställde opinionsinstitutet Novus frågan ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller mest åt fel håll?”

63 procent av respondenterna svarade att landet utvecklas åt fel håll; fler än tre gånger så många som de 19 procent som svarade att landet utvecklas åt rätt håll.

Den dystra synen på framtiden förstärktes när opinionsinstitutet SKOP i början av 2016 ställde frågan ”Tycker du att Sverige utvecklas åt rätt eller fel håll?”.

64,4 procent svarade då att Sverige utvecklas åt fel håll.

När SKOP bröt ner respondenterna i 35 olika kategorier baserade på kön, ålder, yrke, utbildningsnivå och partisympatier visade det sig intressant nog att kvinnor är något mer pessimistiska till samhällsutvecklingen än män (68 procent mot 61). Sverigedemokraternas sympatisörer är mest pessimistiska med 94 procent som menar att Sverige utvecklas i fel riktning. Men det besynnerligaste av allt är att majoriteten av de tillfrågade i samtliga 35 kategorier menar att samhället utvecklas åt fel håll. Dessutom visar båda undersökningarna att framtidstron tydligt försämrats de senaste åren.

Pessimismen hade varit begriplig om gatorna blivit allt osäkrare och om vi i allmänhet hade svårt att få ihop till mat och hyra. Men så är det inte. BNP fortsätter uppåt, och även om oron för pandemisk brottslighet frodas i grannskapsgemenskaper på Facebook så ligger brottsligheten i själva verket på en stabil nivå. Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visar att nära tre fjärdedelar av befolkningen tror att brottsligheten ökar, men också att den föreställningen saknar verklighetsförankring.

I boken ”Progress. Ten reasons to look forward to the future” (2016) går liberale samhällsdebattören och författaren Johan Norberg emot den dystra strömmen, och visar på de imponerande framsteg som lett fram till den förhållandevis trygga och välmående värld vi idag lever i. I augusti summerade han delar av boken i en uppmärksammad artikel i den brittiska tidningen The Spectator med rubriken ”Why can’t we see that we’re living in a golden age?”. Där noterar han att attityden är än mer pessimistisk i England och USA: ”Fler amerikaner tror på astrologi och reinkarnation än på att världen blir bättre.”

Jag träffar Johan Norberg på ett fik i centrala Stockholm och frågar honom varför vi så ivrigt vill tro att världen håller på att braka samman.

– Det där är så himla konstigt, eftersom vi har aldrig någonsin i mänsklighetens historia levt så tryggt, så fritt och så bra som idag. Jag har funderat mycket på det där, säger han.

Över en cappuccino förklarar han att det finns en rent evolutionär förklaring. För att överleva har det genom årtusendena krävts att vi vässat våra föråmgor att identifiera hot. Amygdalan, den så kallade reptilhjärnan, hjälper oss att reagera instinktivt när vi ställs inför olika typer av faror. Den har länge tjänat oss väl. Men den är inte anpassad för en mediesituation där globala massmedier producerar tv, radio, texter och webbflöden 24 timmar om dygnet.

– Jag tror att det ligger bakom den här känslan att allting faller samman överallt. För även om mordfrekevensen har halverats de senaste 30 åren och krigen har blivit färre så är det alltid krig någonstans, och någon bestialisk seriemördare härjar någonstans i världen. Med globala medier kan den värsta mördaren och det värsta kriget toppa nyhetscykeln överallt. Det gör något med oss att vi varje morgon blir påminda om det värsta och mest chockerande som har hänt i världen under natten.

Sociala medier har enligt Norberg ställt till det ytterligare. Dels för att vi tenderar att dela dumheter och hemskheter, dels på grund av deras snabbhet.

– Det är något helt annat att få nyheterna medan de pågår, om det är en militärkupp i Turkiet till exempel. Då befinner vi oss plötsligt mitt i ett skeende där vad som helst kan hända. Vi ser dem som drabbas i den stund det sker och vi hör dem berätta. Det triggar mycket mer rädsla och fight-or-flight-instinkter hos oss, jämfört med om vi hade läst om ett misslyckat kuppförsök i tidningen två dagar senare.

Johan Norberg förnekar inte att världen står inför ett antal verkliga problem, som global uppvärmning och despotiska stater som rustar upp sina vapenarsenaler. Men han menar att det är problem av en typ som vi klarat av att möta tidigare. Den största faran idag, menar han, är vår rädsla.

Politiker har förvisso alltid varnat för att saker blir sämre om deras meningsmotståndare vinner val. Men enligt Norberg har aktörer som Trump i USA, Sverigedemokraterna här hemma och Le Pen-dynastin i Frankrike skruvat upp tonläget till en ny, apokalyptisk nivå som är direkt farlig.

– Om du tittar på Donald Trumps tal så handlar allt om att världen står i brand. Allt är livsfarligt. Men vänd er till mig så kommer jag att ta hand om er. Republikanerna har förtjänat Trump efter den domedagsretorik de kört de senaste åtta åren, i syfte att attrahera en missnöjd vit, manlig arbetarklass. Det har varit enorma överord om hur USA håller på att falla samman, i ett medvetet försök att spela på skräcken och trigga reflexen att nu kastar vi allt överbord och skyddar det lilla som vi har kvar. Det är klart att om väljarna övertygas om det så kommer de inte att acceptera de marginella förändringar som det republikanska etablissemanget vill genomföra. Utan då – hjälp! – då måste vi ha någon som är så galen att han välter allt över ända.

På tröskeln till det amerikanska presidentvalet tycks det stå klart att demokraten Hillary Clinton kommer att besegra Donald Trump, även om Clintons försprång minskat under den senaste veckan. Men det är inte tillräckligt för att ge Norberg sinnesro.

– Det största hotet är de krafter Trump har väckt till liv. Om han inte vinner kommer hans supportrar att vara ännu argare och mer besvikna i framtiden. Vart tar de vägen då? Trump har visat att man nästan kan bli president genom att katalysera intolerans och misstro mellan grupper. Nästa person som väljer samma spår kanske är en mer begåvad politiker med bättre impulskontroll, som inte tafsar på alla kvinnor i närheten. En sådan person skulle kunna vinna, och kanske dessutom vara farligare än Trump.

Rädsla är politisk hårdvaluta. Det är därför Trump, Sverigedemokraterna och även mer moderata politiker spelar på oron för att samhället förfaller om deras motståndare får regera. Rädslans primala, nedärvda kraft påverkar hur vi alla ser på världen, hur politikerna argumenterar och hur medierna rapporterar.

– När jag skrev artikeln för The Spectator så bestämde de snabbt att de ville ha den på omslaget, berättar Johan Norberg.

– Problemet var bara att ingen vill läsa positiva nyheter, så de frågade mig om jag inte kunde hitta någon vinkel som ändå på något sätt sade att utvecklingen var väldigt farlig. Då fick jag lägga till det här att vår rädsla i sig är ett hot.

Norberg är inte ensam om beklaga att vi överskattar hot och problem, och underskattar mänsklighetens verkligt betydelsefulla framsteg. I boken ”Doing good better” (2015) konstaterar den brittiske filosofen William MacAskill att många fortfarande inbillar sig att välgörenhet och biståndsprogram är verkningslösa, trots att sådana insatser under det senaste seklet fullkomligt förändrat situationen i tredje världen, inte bara genom att göra den rikare.

Det allra mest effektiva biståndsprojektet, räknat i antal räddade liv, är antagligen utrotandet av smittkoppor. Sedan sjukdomen utrotades i slutet av 70-talet har bara den enskilda insatsen räddat minst fem gånger fler liv än vi hade kunnat göra genom att stoppa alla krig, terrordåd samt folkmord, och uppnå världsfred.

Men medan vi högtidlighåller årsdagar av allehanda krigshändelser och terrorhandlingar – tja, när firade vi senast utrotningen av smittkoppor?

Problemet är, som Norberg noterar i sin artikel i The Spectator, att när vi inte förmår att se de faktiska framsteg vi gjort så tenderar vi att istället leta efter syndabockar för de problem som förblindar oss.

Författaren och bloggaren Lars Wilderäng hör till dem som slagit mynt av att kittla läsarnas undergångsnerv. I sommar och i höst har en av boksnackisarna – utanför kultursidornas förnäma sfär – varit hans nyss avslutade trilogi ”Stjärnklart”, ”Stjärnfall” och ”Stjärndamm”. Böckerna handlar om hur det svenska samhället bryter samman efter att all elektronik slutar fungera. I bloggen ”Cornucopia?” uppehåller sig Wilderäng gärna vid hotet från Ryssland (hans förra romanserie handlade om att Sverige attackerades av landet) och en stundande finanskrasch.

Jag ringer honom för att höra vad som drar honom och hans läsare till scenarion där samhället bryter samman, och får ett oväntat svar.

– Många har nog lite dåligt samvete över hur bra de har det och vill vältra sig i hur illa det kunde vara. Att läsa fiktion om hur illa det skulle kunna gå är ett sätt att uppskatta det man har.

Samtal om Wilderängs böcker mynnar ofta ut i diskussioner om prepping, det vill säga aktiva förberedelser för en akut samhällskris av något slag. Preppers förbereder sig exempelvis genom att bunkra konserver och ammunition. De investerar i guld för att ha tillgång till säkra betalmedel och riggar upp reservaggregat för att klara strömförsörjningen om elnätet fallerar. När jag frågar Lars Wilderäng om hans egen prepping konstaterar han att folk som bor på landet, som han själv, ofta är preppers i praktiken, oavsett om de ser sig som en del av subkulturen.

– Man eldar med ved, så man har ett års förbrukning för att hålla värmen. Och strömmen går ganska ofta här ute, så man får se till att ha åtgärder för strömavbrott. Jag har olika nivåer av förberedelser för olika saker. Absolut.

I Wilderängs ögon är utvecklingen i Ryssland ett reellt hot, åtminstone mot freden i Sverige och vårt välordnade samhälle.

– Det är någonting som kan ske i närtid och som kan få enorma konsekvenser. I Sverige är vi lite fredsskadade och kan inte riktigt förstå hur svåra konsekvenserna kan bli. Men samtidigt kommer inte ens ett krig att leda till ett permanent sammanbrott för Sverige. Det kommer att innebära enorma förändringar naturligtvis, men det kommer inte att innebära undergång.

Få skeenden i samhället har potential att verkligen innebära fullständig undergång. Men det är just de sakerna som filosofen Nick Bostrom ägnar sina arbetsdagar åt att fundera över. Bostrom, som är född i Helsingborg men har assimilerats i England till den grad att prickarna över ö ramlat bort, leder The Future of Humanity Institute i Oxford, och är en av världens främsta experter på så kallade existentiella risker för mänskligheten.

Bostrom intresserar sig inte för risker av typen ”väntetiden blir förfärligt lång på vårdcentralen” utan av typen ”mänskligheten upphör att existera”. Och han är övertygad om att de stora, allvarliga riskerna för mänskligheten har sitt ursprung i oss själva.

Sedan mitten av 90-talet har Nick Bostrom grunnat över potentialen och riskerna i nya teknologier som artificiell intelligens, nanoteknologi och bioteknik. När han började var det en försvinnande liten nisch inom akademin, som närmast gränsade till science fiction. Men i takt med den tekniska utvecklingen har allt fler inom filosofin och vetenskaperna börjar intressera sig för frågorna, och Bostroms status i fältet cementerades förra året när prestigefulla tidskriften The New Yorker gjorde ett stort reportage om honom.

– Som tur är så är det svårt att utplåna mänskligheten, berättar han över Skype. Bostrom pratar engelska, eftersom det är språket han är van att prata om världens undergång på.

– Under tidigare världskrig har vi helt enkelt inte haft tillräckligt kraftfull teknologi för att kunna utplåna hela mänskligheten. Idag ser det annorlunda ut, men även vid ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle det vara svårt att helt utrota allt mänskligt liv. Sannolikt skulle små rester återstå, som senare kunde föröka sig.

Växthuseffekten avfärdar Bostrom som ett ”väldigt litet hot”, inte för att han är skeptisk till fenomenet utan för att han betraktar risken för att den utplånar mänskligheten som marginell jämfört med de latenta riskerna i den fortsatta utvecklingen av ny teknologi.

– Vi står inför en kritisk tid de närmaste hundra till tvåhundra åren. Då kommer det bland annat att avgöras om vi lyckas bygga generell artificiell intelligens och dra nytta av den, om vi misslyckas helt, eller om vi bygger en artificiell intelligens som vi förlorar kontrollen över. Om allt går väl kan vi bli en art som koloniserar andra solsystem och lever vidare i miljarder år. Om inte… då kommer vi att gå under.

Hur vi ska förebygga riskerna med artificiell intelligens har han inget enkelt recept för. Men han säger tvärsäkert att rädsla och motsättningar i världen – just det som är så många politikers och mediers livsluft – är sådant som orsakar krig och förödelse, med eller utan framtida högteknologi.

– Att gå runt och oroa sig hjälper inte på något sätt. Den som vill minimera riskerna med framtida teknologier gör bäst i att leta vägar att främja fred, tillit och samarbete i världen. Det vet vi behövs för alla framtidens utmaningar.

Utmaningen är med andra ord att sluta vara så pessimistiska, skaka av oss den där rädslan som sluga retoriker vill så i oss, se vad vi faktiskt har åstadkommit så här långt, och bygga vidare på det.

Nick Bostrom, Lars Wilderäng och Johan Norberg är alla överens om att vi idag har det bättre än någonsin tidigare i historien, om man ser till mätbara parametrar som materiellt välstånd, trygghet, utbildning och teknologi. Krig skördar färre och färre offer i en fallande trend sedan andra världskriget medan mordfrekvensen har gått stadigt neråt i hundratals år. 91 procent av världens befolkning har idag tillgång till rent vatten, jämfört med 50 procent i början av 1980-talet, och färre än tio procent av världens befolkning lever idag i extrem fattigdom, för första gången i världshistorien. Genom ihärdig forskning har vi besegrat många av världens farligaste sjukdomar, och sedan 1950-talet har medellivslängden i världen ökat med 23 år.

Med andra ord: allt är på väg åt rätt håll. Allt är fantastiskt bra.

Känns det så?

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 6/11 2016.