Problemet med nazister

Det sägs att yttrandefriheten hotas om högerextremister inte får ställa ut på Bokmässan. Om nazister inte får agitera i Almedalen. Men stämmer det? Det här är berättelsen om hur hotmejl och mordbränder långsamt urholkar demokratin.

För en utomstående kan turerna kring tidningen Nya Tiders medverkan på bokmässan i Göteborg och Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen framstå som en urartad mediecirkus. Men uppståndelsen bottnar i en genuin konflikt där synen på yttrandefrihet ställs på sin spets. Och i det faktum att dagens högerextremister skickligt balanserar på gränsen mellan legitim opinionsbildning och angrepp på demokratin.

För att förstå problematiken räcker det inte med att förstå lagtexterna om yttrandefrihet. Man måste också förstå hur den kan kväsas i praktiken.

Rydsgård den 17 september 2016.

Pierre Esbjörnsson vaknar med ett ryck. En dov knall ljuder utifrån och han rusar upp ur sängen för att kika ut genom sovrumsfönstret som står på glänt i den ljumma höstnatten.

För bara en liten stund sedan somnade han lugnt med plattan i handen. Som kommunalråd i Skurup i Skåne måste han hålla efter sin mejl så att inboxen inte svämmar över. Debiteringssystemet för elnätet ska uppgraderas – en rejäl investering. En laddstation för elbilar ska uppföras på Stortorget. En handlingsplan mot våld i nära relationer ska antas.

Kommunpolitisk vardag.

Och så knorrar Sverigedemokraterna. Vid förra mötet bråkade de om planerade HVB-hem, nu vill de förbjuda tiggeri i kommunen och har kommit med en interpellation om hur kostnaden för mottagande av ensamkommande barn (det senare ordet har de satt inom citationstecken) påverkar skola och omsorg i Skurup.

Men otäckare krafter än krånglande SD-politiker rör sig i Skurup. Före sommaren klistrade nazister upp anslag utanför sossarnas partihögkvarter. De föreställde en snara hängande i en lyktstolpe, jämte meddelandet ”Reserverad för folkförrädare”. Och så Tyrrunan, en uppåtpekande svart pil inuti en snedställd grön kvadrat – en symbol som användes i Nazityskland, och som nu är tecknet för Nordiska Motståndsrörelsen, NMR.

NMR är en nazistisk kamporganisation som vill införa en nationalsocialistisk stat i de nordiska länderna. Medlet är revolution. De är registrerade som ett politiskt parti i Sverige, och i partiprogrammet hymlar de inte med intentionerna, att ”med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”.

När tidskriften Expo undersökte organisationen 2014 visade det sig att hälften av hundratalet granskade aktivister var dömda för våldsbrott, ungefär lika många för vapenbrott. Det var NMR-aktivister som angrep en antirasistisk demonstration i Kärrtorp 2013, varpå 27 dömdes för våldsamt upplopp.

Kvällen innan Pierre Esbjörnsson väcks ur sin sömn avlider en 28-årig man på Mejlans sjukhus i Helsingfors. Han har slagits ihjäl av NMR-demonstranter vid en manifestation mitt i den finländska huvudstaden. På sin sajt kallar Nordiska motståndsrörelsen mordet ”en disciplinåtgärd”.

Utanför fönstret ser Pierre Esbjörnsson den dunkla trädgården fyllas av tjock rök, och när han springer ut på gården ser han genast var den kommer ifrån. Någon har kastat in en brandbomb i hans Audi som står parkerad så nära garaget att elden hotar att sprida sig vidare till huset, där barnen sover. På garageväggen har de sprejat en välbekant symbol.

Tyrrunan. Kvadraten med en pil inuti. Som pekar uppåt.

Att vara opinionsbildare i Sverige är att vara en måltavla för hat och hot. ”Politikernas trygghetsundersökning”, som Brottsförebyggande rådet genomförde 2015, visade att tre av tio svenska politiker hade utsatts för hot det föregående året. En fjärdedel av de utsatta hade till följd av det också undvikit att engagera sig i vissa frågor. Bland journalister har ungefär lika stor andel blivit utsatta, enligt en undersökning gjord av Svenska Journalistförbundet 2016. Drygt två av tio journalister undviker att rapportera om vissa ämnen på grund av risken att bli utsatt för trakasserier och 16 procent har övervägt att lämna yrket.

I vissa delgrupper är situationen ännu värre: Bland ledarskribenter har 85 procent mottagit hot. 50 procent av de Sverigedemokratiska politiker som deltog i undersökningen hade hotats under 2014. Sverigedemokrater är alltså de värst utsatta politikerna, och hoten mot dem kommer ofta från militanta vänstergrupper som Antifascistisk Aktion. En del av hoten, i alla kategorier, kommer från frifräsande knäppskallar. Men för politiker till vänster och i mitten av det politiska spektrumet, och för journalister, kommer hoten framförallt från högerextremister. Det är därför Nya Tiders medverkan på bokmässan, och Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen, väcker så starka reaktioner.

Det har gått 24 år sedan riksdagspolitikern Rossana Dinamarca (V) för första gången dödshotades för sitt politiska engagemang. Ur högerextremisternas synvinkel är hon så fel man kan bli: invandrare, vänsterpartist, frispråkig feminist. Idag har hon sitt kontor i Skandinaviska kreditaktiebolagets gamla bankpalats, ett stenkast från riksdagshuset. Det är högt i tak, tjusig stuckatur och säkerhetskontroll av flygplatstyp i entréplan.

Lokalerna är inte helt ändamålsenliga för en modern riksdagsledamot i svarta, stentvättade jeans och Dr Martens. Till exempel får man inte sätta upp något på de mjuka väggarna av väv, så istället står Rossana Dinamarcas tavlor lutade mot dem. En är ett fotografi där hon måttar en thaiboxningsspark mot kameran. En annan är en perforerad målskyttetavla som föreställer en silhuett av en människa. Rossana har satt hela magasinet mitt i prick: sex hål rakt i bröstet.

Hon har fått förlita sig på tanken att om hon kan springa tillräckligt snabbt och slå tillräckligt hårt så bestämmer hon över sin egen kropp. Också en sorts trygghet i ett samhälle som inte alltid vill en väl.

När hon blev mordhotad första gången var hon 19 år och det var 90-tal i Trollhättan.

– Moskén brändes ner, det var första gången det hände i Sverige. Strax efter det blev en man med somaliskt ursprung misshandlad av nazister och dog nästan. De två händelserna fick Sverigedemokraterna att känna att Trollhättan var en bra plats att etablera sig på, så de började komma och ha demonstrationer i stan. Jag var en av dem som mobiliserade motståndet.

Hotet kom per telefon, mitt i natten. Och hon tvekade inte att anmäla. Men det skulle dröja 20 år innan hon anmälde ett hot igen. Inte för att hoten avtog, utan för att polisen gjorde det tydligt att de inte brydde sig.

– De sa att nu är du en offentlig person, så då får du räkna med det här. Och med offentlig person menade de då att jag hade förekommit i lokalmedia några gånger. Man känner igen det där från andra typer av brott, att man lägger ansvaret på den som har blivit utsatt. Och effekten blir att man tänker okej, då kanske jag ska ligga lågt. Jag ska inte göra vissa saker, jag ska inte säga vissa saker i vissa frågor.

Har det fått den effekten för dig?

– Absolut. Den tanken kommer hela tiden.

Efter att Sverigedemokraterna kommit in i Riksdagen och Rossana Dinamarca uppmärksammat detta med en t-shirt med texten ”SD = rasister” samt en dispyt med riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), ökade frekvensen på hoten. Och i samband med att SVT:s Uppdrag granskning sände ett program om näthat mot kvinnor 2013 anmälde hon återigen en rad grova sexuella hot.

När Säkerhetspolisen hörde av sig och berättade att de hittat personen som låg bakom dem blev hon närmast chockad. De brydde sig! Och lyckades rent av hitta en man som skickat sina meddelanden från en anonym kontantkortsmobil.

I förhören kom det fram att den 35-årige mannen tidigare dömts för olaga hot och hets mot folkgrupp. Han samlade dessutom på knivar och sympatiserade med Nordiska Motståndsrörelsen, som han i förhör beskrev ”som Sverigedemokraterna, men lite mer”. Rätten tolkade de sexuella hoten som ett artbrott och mannen dömdes till fängelse.

I vår har Rossana Dinamarca mött ännu en hotare i rätten: en medelålders kvinna som ingående beskrivit hur Rossana ska styckas, pålas och sprängas med granat. Till en början avrådde Säkerhetspolisen henne från att anmäla hoten eftersom de kom via sociala medier, där man lätt kan skicka överilade meddelanden. Men till slut fick hon nog och anmälde ändå. Utredningen torde ha varit enkel. Kvinnan har skickat meddelanden från sitt eget konto där hon stoltserar med namn och bild, och till och med checkar in i sitt hem. I förhör har kvinnan uttryckt sympatier med Sverigedemokraterna.

– Jag är 43 år nu, och de hot jag fick mot mig i 20-årsåldern fick inte mig att sluta engagera mig. Men det finns de som är 20 idag och får hot emot sig, och tänker att nej nu lägger jag av. Jag slutar… Det är det som är det allvarliga. När människor blir rädda och inte vågar säga vad de tycker och tänker, då har vi ett jäkligt stort demokratiproblem, säger Rossana Dinamarca.

Hon är skarpt kritisk till att högerextrema Nya Tider ska få ställa ut på Bokmässan i Göteborg i år igen. Tonfallet går upp och ger eftertryck åt ord som ”undfallenhet” och ”naivitet”.

– Jag står nästan varje år i Riksdagens monter där. Och förra året när jag kom dit stod Nya Tider i en monter snett framför oss. Det blir ett obehag, man känner sig inte trygg. Man vet ju inte vilka personerna är som kommer dit för att vara med dem. Så när jag var klar med det jag skulle göra så gick jag därifrån.

Hur skapar man ett samhälle där folk kan uttrycka sina åsikter utan att utsättas för hot?

– Ja du. Vad jag sett efter de här två rättegångarna, jag som fått höra att det aldrig går att lösa den här typen av brott, är att det går uppenbarligen. Lagstödet finns. Och uppenbarligen går det att utreda den här typen av brott. Det handlar om viljan att göra det, och i vissa fall kompetens.

Hon tänker efter.

– Sen handlar det om normaliseringen. Hur media framställer extremisterna. Hur politiska partier anpassar sig. Hur man bjuder in dem till olika sammanhang. Man måste våga sätta ner foten och säga att ni är inte välkomna. Undfallenheten, den är jag verkligt rädd för.

Bidrar bokmässans hållning till normaliseringen?

– Självklart. Självklart gör den det. Och nu ska alltså Nordiska Motståndsrörelsen vara i Almedalen. En militant nazistisk organisation! Kan vi inte bjuda in al-Qaida när vi ändå håller på?

Maria Källsson låter trött. Trött och sorgsen. Hon är vd för Göteborgs bokmässa, och sedan de fattade beslutet att låta den högerextrema tidningen Nya Tider delta även i år har debatten rasat. På ett sätt som Källsson upplever som onyanserat.

Redan förra året blev det diskussion om Nya Tiders medverkan på mässan. Mässan vacklade fram och tillbaka i sin hållning och flera författare och journalister deklarerade sin avsikt att bojkotta mässan om Nya Tider fick återkomma 2017.

Maria Källsson och hennes kollegor bestämde sig för att ta fram en tydlig gränsdragningsprincip för vem som kan vara med på en bokmässa och inte.

– Vi kan inte stänga ute någon på grund av en åsikt vi inte delar. Hos oss finns utställare som representerar många olika strömningar och åsikter, säger hon på telefon från ett tåg någonstans i Sverige.

Vilka är då Nya Tiders åsikter? Själva utger de sig för att vara en nationalistisk publikation som granskar ”makteliten” och rapporterar ”oförvanskade nyheter utan politiskt korrekta skygglappar” ur ”folkets perspektiv”. I praktiken innebär det att de driver en antimuslimsk, invandringsfientlig, ibland antisemitisk agenda, utblandad med mer allmänna nyheter, samtidigt som de oförtröttligt misstänkliggör de partier och medier som inte delar deras verklighetsbild. För detta uppbär de i år 3,4 miljoner kronor i presstöd från svenska skattebetalare.

Chefredaktören Vávra Suk var med och grundade partiet Nationaldemokraterna (2001–2014), en utbrytarfalang ur Sverigedemokraterna som förespråkade etnopluralism, tanken att alla folkgrupper ska bevara sin etniska särart utan att blandas med andra – en positionsförflyttning från den gamla rasistiska idén att vissa folkgrupper är överordnade andra. Partiet ville göra Sverige till en etniskt homogen nation, fri från bland annat invandring, homosexualitet och utländskt ägande.

Under Suks tid i partiet förekom samarbete och idéutbyte med nazistiska grupper i Sverige och utomlands, och partiet demonstrerade öppet tillsammans med nazistiska Svenska Motståndsrörelsen (numera Nordiska Motståndsrörelsen). Till Vávra Suks historia hör också att han 2009 misshandlades av AFA-medlemmar efter att ha delat ut Nationaldemokraternas tidning på Sergels torg; det politiska våldet kommer inte bara från höger.

Nya Tiders vice chefredaktör, Sanna Hill, skrev också tidigare för dåvarande Svenska Motståndsrörelsens sajt, och den som läser Nya Tider idag upptäcker snart att Nordiska Motståndsrörelsen behandlas som en oproblematisk politisk gruppering.

Maria Källsson är inte omedveten om kopplingarna. För att kunna fatta sitt beslut granskade Bokmässan därför Nya Tiders innehåll. Och efter en grundlig genomgång vägde de allt de fann anstötligt i tidningen mot sin ambition att låta allsköns olika åsikter – även sådana som de själva avskyr – komma till tals på mässan. Resultatet blev ett impopulärt beslut: Nya Tider skulle återigen få ställa ut på mässan.

En viktig faktor i överläggningarna var att Bok och Bibliotek enats med en rad internationella bokmässor om en gemensam värdegrund vars tyngdpunkt ligger på yttrandefrihet, mångfald och fri åsiktsbildning.

– Vi är överens om att öppenheten och det fria torget skall värnas, och att lagen utgör den yttersta gränsen. För att bokmässan i Istanbul ska våga tillåta politiska dissidenter att medverka där, så är det viktigt att de kan peka på principer som följs av bokmässor över hela världen. Så även om det låter invecklat är det samma princip som gör att bokmässan i Turkiet bjuder in regeringskritiska röster som gör att vi tillåter Nya Tider att delta, förklarar Maria Källsson.

De som hjälpte Bok och Bibliotek att nagelfara Nya Tider inför årets beslut var stiftelsen Expo. De sitter bara ett par hundra meter från Rossana Dinamarcas kontor i Gamla stan, och deras främsta uppgift är att granska ”den organiserade intoleransen” i Sverige. På en hylla i kontoret står en regnbågsflagga och ovanför ett enkelt vitt konferensbord hänger en discokula. På väggen sitter en förstoring av fotografen David Lagerlöfs bild där vänsteraktivisten Tess Asplund höjer en knuten näve i konfrontation med demonstranter från Nordiska Motståndsrörelsen.

Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo, är klädd i svart skjorta och hornbågade glasögon. Han bjuder på förfärligt automatkaffe och berättar om den högerextrema miljö som spänner från Sverigedemokraterna, via publikationer som Avpixlat och Nya Tider, bort till de militanta nazisterna.

– På sätt och vis är det mycket som skiljer mellan olika grupper. För nazisterna är rasen grunden till allt, medan kulturnationalister hävdar att svenskhet handlar om kultur och identifikation. Nyfascisterna tar sin grund i att den franska revolutionen var av ondo, och luckrade upp traditionerna… Men för gräsrötterna är de där distinktionerna väldigt otydliga. Det är ju sällan de här typerna presenterar sig med finstilta förklaringar, och de förenas allihop i föreställningen om att Sverige är på väg mot avgrunden. Lösningen på det är ett mer homogent samhälle, och man har i slutändan samma fiender: PK-etablissemanget, socialister, liberaler, feminister, journalister och politiker. I den högerextrema berättelsen vill de krafterna förgöra nationen, bland annat genom att släppa in invandrare.

Nya Tider, förklarar han, vill nå ut till alla de högerradikala, SD-anhängarna och dessutom ytterligare en grupp: konspirationisterna – de som är övertygade om att terrorattacker är ”false flag”-aktioner, att läkemedelsbolagen vill oss ont, att medierna styrs av judar, och så vidare.

Förra året gjorde Expo ingen stor sak av Nya Tiders medverkan vid Bokmässan. Men de noterade att tidningens närvaro förde med sig en del ljusskygga element.

– Vår monter på Bokmässan har alltid varit en magnet för politiska tokstollar som vill debattera om judiska sammansvärjningar eller de ”verkliga orsakerna” bakom Estonias förlisning. Men samtidigt… Det var annorlunda förra året. Det var mer sånt. Och det var… jag ska inte säga att det var obehagligt, men det var mer mentalt påfrestande. Och det hade att göra med Nya Tiders medverkan.

Expo gav inget konkret råd till Bokmässan om hur de skulle göra med Nya Tider i år, utan presenterade ett beslutsunderlag baserat på en granskning av tidningen. Vilket ledde till att Nya Tider fick klartecken som utställare. Men snart tillstötte komplikationer.

I mars dök en film upp, där Nya Tiders Sanna Hill medverkade vid NMR-sympatisören Bechir Rabanis hembesök hos två Expressen-medarbetare. Besöken, som stannade vid att duon ringde på dörrarna utan att någon öppnade, var vedergällning för att en Expressen-reporter hade besökt och hängt ut en av personerna bakom det högerextrema projektet Granskning Sverige, som även det gick ut på att trakassera journalister.

I filmen förklarar Bechir Rabani att syftet med hembesök är att skrämma journalister:

”Tänk bara ett besök, vilken panik de får. Tänk om tio, tjugo pers besöker dom dagligen, sju dagar i veckan. Jag lovar jag, dom kommer att tänka om när de ska hänga ut folk. De tror att de är orörbara – att dom inte går att komma åt. Bara gå dit!”

Filmen följdes av en utvidgad författarbojkott mot Bokmässan. Över 200 författare bojkottar nu mässan, däribland många av våra mest namnkunniga som Sara Stridsberg, Johannes Anyuru och Peter Englund.

– Det gör mig väldigt ledsen, säger Maria Källsson.

– Jag tycker att man måste ha lite distans. Det blir så mycket känslor i den här frågan, men i en demokrati måste man vara lite klarsynt. Jag förstår att man vill skriva på mot nazism, det vill jag också göra. Jag fördömer också filmen, men vi måste hålla huvudet lite kallt och resonera nyktert.

Bokmässans bedömning är att filmens innehåll inte utgör något brott, trots att den är stötande, och att det skulle vara kontraproduktivt att göra Nya Tider till martyrer genom att bryta avtalet. Men filmen fick likväl även Daniel Poohl och Expo att bestämma sig för att skippa Bokmässan i år.

– Den går ut på att skrämma journalister. Jag blev förbannad helt enkelt. En bokmässa som inte klarar av att dra en tydlig linje mot det här – det tyder på en blindhet inför vad de här grupperna håller på med, säger Daniel Poohl.

Hot har alltid varit ett viktigt verktyg för odemokratiska krafter som vill förändra samhället. Hoten som äter sig in i medvetandet på Rossana Dinamarca, Pierre Esbjörnsson och en lång, lång rad av svenska journalister och politiker. Det verkligt fina med hot är att de ofta inte ens behöver vara uttalade för att nå önskad effekt.

– Att hota någon är det lättaste som finns, säger Daniel Poohl och anlägger en bister min.

– Jag hoppas att du skriver en bra artikel nu. Och var försiktig. Det vore ju tråkigt om det skulle ske en olycka i tunnelbanan när du åker hem från jobbet. Det vore väldigt tråkigt för dina barn… Mer än så behöver man inte säga. Har jag sagt något som är straffbart? Har jag sagt något som påverkar dig på något sätt?

Daniel Poohl är också kritisk till Säkerhetspolisens hållning att svenska högerextremister inte utgör ett hot mot rikets säkerhet, utan bara mot enskilda individer. (Säpo har tackat nej till medverkan i den här artikeln.)

– Jag kan tycka att den hållningen är för snäv i förhållande till de här gruppernas strategier. Problemet med nazister är att de aktivt underminerar demokratin. Det gör de genom att göra folk rädda, genom att trakassera folk och genom att värva människor till tankar som går på tvärs med våra idéer om vad som är ett gott samhälle. De är ganska få, men det behövs inte särskilt många för att en stor social oro ska spridas. För när de gör något så lämnar det djupa sår i människor.

Skurups kommunfullmäktiges septembersammankomst äger rum en dryg vecka efter attentatet i Rydsgård. Pierre Esbjörnsson är på plats, och mötet inleds med att partikamraten Lena Axelsson uttalar sin avsky för mordbranden som Esbjörnsson utsatts för.

Sedan är man raskt tillbaka i mer prosaiska sakfrågor. Budgetförslag 2017. Fyllnadsval till styrelsen i Skurups Elverk…

Men för Pierre Esbjörnsson är inget som vanligt längre. Han tvingas bära personlarm. Tidvis har familjen skyddat boende.

I december orkar han inte längre, utan avgår som kommunalråd.

– Jag lämnar på grund av hot mot mig och min familj, säger han till SVT Nyheter Skåne.

Pierre Esbjörnsson berättar att attentatet tagit hårt. Det tar tid för hans barn att komma över det, och han vill finnas närvarande för att hjälpa dem.

När jag söker honom för en intervju ber han om att få återkomma efter att hans personskydd utvärderat vad exponeringen kan betyda för hotbilden mot honom. När vi talas vid igen tackar han vänligt men bestämt nej.

– Det är av hänsyn till mina barn. Men jag har inga synpunkter på att du skriver om vad som hänt. Och vad det angreppet innebär för demokratin.

Även för Rossana Dinamarca är barnens erfarenheter av hot och trakasserier svårast att hantera. Barnen känner till delar av vad hon utsatts för. De vet att de inte ska fingra på posten. Och de känner numera även till nazismen. För en tid sedan var de tillsammans på en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, där det dök upp nazistiska motdemonstranter som vecklade ut en banderoll och började gorma. Polisen tog snabbt hand om problemet på platsen, men Rossana Dinamarca blev tvungen att berätta om nazisterna för sin dotter.

– De finns där nu, i hennes tankevärld. När hon tog med en kompis hem från skolan för ett tag sedan, en tjej som är jätteblond, så frågar hon: Mamma, kan du inte berätta om nazisterna? Nazisterna tycker väl inte illa om en sån som Milla?

Rossana Dinamarcas röst blir skrovlig, men blicken förblir orubblig.

– Hon är åtta år. Hjärtat går sönder varje gång jag får höra sånt från mina barn. Nånstans hade jag hoppats att de inte skulle behöva gå igenom det jag själv fick gå igenom som ungdom… Nu får de göra det mycket tidigare än så.

Fotnot: Den 2 juli medverkar nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen vid politikerveckan i Almedalen, vid sidan av det officiella programmet. Den 28 september öppnar högerextrema Nya Tider sin monter på Göteborgs bokmässa.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 15/5 2017.