Smartskallar och jävla idioter — Mensa inifrån

De skulle rädda världen. Nu ryktas det om vilda fester, trollkampanjer och sexuella trakasserier. Sam Sundberg gick med i den slutna IQ-föreningen Mensa för att ta reda på vad Sveriges smartaste egentligen håller på med.

Sommarkvällen är ljummen. Något lindrar den min nervositet. Det är min första medlemsträff med Mensa och innan jag går in på puben Bishops Arms vid Stockholms centralstation dröjer jag en stund på trottoaren utanför och lyssnar in snacket.

– Du vet när man adopterar ett barn. Då får man gå igenom en jävla massa tester.

Den långe mannen i rödlätt skägg och rutig skjorta tar ett sista bloss på sin cigarett och blåser ut röken genom mungipan.

– Tänk om man skulle ha ett sånt test innan man fick ligga med varandra.

Han tittar uppfordrande på sin kompis, släpper fimpen till trottoaren och mosar den under en New Balance-sneaker.

– Då skulle man slippa en jävla massa korkade white trash-barn, det kan jag säga dig.

Sällan har jag fått så starka reaktioner från vänner när jag berättat om ett reportage jag skriver som den här gången. En kollega vrålar rakt ut när jag för ämnet – en förening för folk med ovanligt högt IQ – på tal.

– Ååååhhhh! Jag blir så provocerad av de där!

Andra kan inte sluta pika mig när de får veta att jag gått med i föreningen. När jag räknar fel, eller kämpar i fem minuter för att få loss en väskrem som fastnat i hjulet på min skrivbordsstol, eller fumlar till saker på något annat av de vis jag regelbundet fumlar till saker.

– Hur många Mensamedlemmar krävs det egentligen för att … ?

Tonen är lättsam, men det är intressant att observera hur människor omkring mig justerar sin bild av mig, bara en aning, när de får höra att jag gått med i Mensa.

– Du kommer att hitta dina likar där ska du se, säger min kollega.

– Det kommer att vara  härligt för dig. Äntligen får du vara med folk som inte säger ”x antal”.

Jag har själv förutfattade meningar. Som många andra föreställer jag mig att Mensa är en elitistisk klubb för inbördes beundran. Och rökarna utanför Bishops Arms tycks redan ha besannat mina farhågor, så jag tar diskret rygg på dem när de rör sig inåt bland pubborden.

Mensa är det latinska ordet för just bord. Föreningen bildades i Oxford strax efter andra världskrigets slut, av två jurister. Roland Berrill och sir Lancelot Ware möttes på ett tåg – så lyder skaparmyten – och de ville att föreningen skulle bli ett runt bord där världens smartaste kunde mötas och diskutera viktiga frågor. Målet var att deras intelligens skulle komma allmänheten till gagn genom att de assisterade världens beslutsfattare. Därutöver ville de undersöka om de särskilt begåvades åsikter skilde sig från andras.

Den ambitionen lever kvar på sina håll, men officiellt är organisationens mål idag tre:

1) Att identifiera och främja mänsklig intelligens.

2) Att uppmuntra forskning om intelligens.

3) Att skapa intellektuellt och socialt stimulerande miljöer för sina medlemmar.

Punkt ett handlar om att identifiera särskilt begåvade individer med hjälp av IQ-tester. Oftast sker det genom att människor själva söker upp testtillfällen, men i bland annat Indien åker testledare runt i fattiga byar på landsbygden och testar barn och ungdomar. Intelligensen betraktas som en naturresurs som, om man bara hittar den, kan göra världen bättre. Under punkt ett ryms också arbetet för att hjälpa särskilt begåvade barn att få en stimulerande skolgång, där de får utvecklas i sin egen takt.

Den andra punkten handlar om stipendier och priser som snarare fungerar som marknadsföring av Mensa än som ett omistligt bidrag till världens forskning.

I praktiken faller den huvudsakliga verksamheten under punkt tre. Många Mensamedlemmar (eller mensaner som de kallar sig själva) njuter av umgänge i form av Facebookgrupper, bokcirklar, spelträffar, pubkvällar och föreningssammankomster. Som den uppsluppna årsträffen i Eskilstuna i maj, då polisen larmades – men den återkommer vi till.

Cigarettmännen rör sig inåt i lokalen och sätter sig tillsammans med två glada kompisar som höjer sina ölglas till hälsning. Är det här min nya stam? Kan jag tänka mig att skrocka med de här typerna om att vi borde minimera antalet white trash-ungar? Om de i gengäld har vett att inte använda sig av det där vanskapta uttrycket ”x antal” när de egentligen menar ”ett antal”?

Det var en vårdag 2002 som jag gjorde Mensas test. Jag hade nyligen avslutat mina studier och försökte få igång en karriär som frilansjournalist. Den gick knackigt. Varje nej jag fick på en artikelidé var en litet knivhugg i min framtidstro, så i stället turnerade jag som vikarie på Göteborgs skolor och försökte få högstadieelever att bry sig om grammatik.

En sak hade jag i alla fall att klamra mig fast vid: jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra. Var alltid smartast i skolan – i mina egna ögon om än inte alltid i lärarnas. Jag fick 2.0 på högskoleprovet, kom in på vilken utbildning jag ville, och valde i slutändan mellan journalistprogrammet och att plugga till rymdingenjör i Kiruna (just det: raketforskning). Den regelbundna dosen av bekräftelse fortsatte under universitetsstudierna.

Men sen då? Motgångarna i arbetslivets begynnelse var förbryllande. Vart hade alla välvilliga lärare som berömde mig tagit vägen? Varför brydde sig folk plötsligt inte om att jag var världsbäst?

Mensatestet utlovade ännu en klunk av den där begärliga bekräftelsen. Så jag gick till provlokalen i Majorna, grubblade en stund över en lång rad abstrakta mönster, och fick kort därefter veta att jag hör till den lilla grupp som kvalificerar sig till medlemskap i föreningen. Det var allt jag behövde. Mensamedlemskap var jag inte intresserad av, bara det där pappret som intygade att det var världen det var fel på, inte mig.

Det dröjde 15 år, till maj 2017, innan nyfikenheten tog överhanden och jag ansökte om medlemskap.

Jag glider längre in i puben, förbi baren, och längst bak i lokalen ser jag en mörk pagefrisyr jag känner igen från bilder i tidningarna den senaste tiden: Monika Orski, ordförande i Mensa Sverige och för en bredare krets främst känd för ett Facebookinlägg hon skrev efter att Mensas festande på hotell i Eskilstuna rönt uppmärksamhet i pressen:

”… Jag funderade på att lägga in några haddockska invektiv, men ni som gjort så här i natt är inte värda sådana. Ni är en skam, och förtjänar inga bättre skällsord än ’jävla idioter’ …”

Mensa Sveriges styrelse sitter där vid ett bord, och fler mensaner fyller tre bord till längst in i puben. Tre män på en kvinna ungefär, i varierande åldrar och utstyrslar.

För ett ögonblick kommer nervositeten igen, jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av intelligens i ”Om sommaren”, där han skriver att den intelligente klart och tydligt ser alla sina medmänniskors intellektuella tillkortakommanden, medan de i sin tur inte förstår den intelligentes briljans, helt enkelt för att deras begränsade hjärnor inte förmår att omfatta den. Men Knausgårds Übermensch-fantasi rimmar illa med mina egna erfarenheter, att människor är stora mysterier oavsett intelligensnivå, så jag påminner mig själv om att även Mensamedlemmar ibland är jävla idioter.

Två procent av världens befolkning kvalificerar sig för medlemskap i Mensa. Ett barn på två skolklasser. I Sverige bör det med andra ord finnas ungefär 200 000 personer som skulle kvalificera sig för medlemskap om de gjorde ett IQ-test. När föreningen var ny här var den allmänna inställningen att Mensa Sverige aldrig kunde slå stort, på grund av vår egalitära kultur. Då glömde man emellertid vår starka föreningskultur. Föreningen har växt stadigt de senaste decennierna, och har i dag över 6 500 medlemmar. Den siffran gör Sverige till det land i världen som har flest Mensamedlemmar per capita.

Surret i pubens innersta är intensivt. Gemenskapskänslan går inte att ta miste på, men även en nykomling som jag bjuds in som en blivande vän på meriten att jag har något ovanligt inuti mig som gör att jag delar vissa livserfarenheter med de övriga. En av pubdeltagarna vädrar teorin om att de som söker sig till Mensa är de som är intelligenta, men känner sig lite udda – som inte passar in i samhället riktigt.

Snacket går ungefär som snack brukar gå, bara med något större mod och bredd. Här finns de bullriga männen som dominerar konversationer i ämnen de inte vet särskilt mycket om. Här finns de som tycker att Mensa är en skön gemenskap där de kan vara sig själva. Här finns de som ogillar kulturjournalister för att de är ”supervänster”, de som får något okyskt i blicken när exklusiva suröl diskuteras och de som vill starta en aktieklubb där Mensahjärnor ska försöka överlista marknaden.

Men cigarettmännen som jag tjuvlyssnade på utanför? De visar sig vara en påminnelse om att det finns gott om dryga typer som dricker öl och snackar skit helt utan relation till Mensa.

I det lilla Mensagäng jag hänger med florerar ingen elitism som kommer i närheten av rökarnas jargong. Ett mer påtagligt stråk är ensamheten. Flera beskriver hur de hittat till Mensa efter att barnen flyttat ut, efter att de separerat, efter att de tappat kontakten med gamla vänner eller för att något annat slukhål av ensamhet öppnat sig, varpå de sökt sig till föreningen i hopp om sammanhang och vänskap.

Det finns också de som ser Mensa som ett bra ställe att ragga på. En kvinna beskriver hur hon tvingats blocka 30 Mensamän på Facebook under sitt första år som medlem, och andra vittnar om liknande erfarenheter. Vid förra årets årsmöte beslöt man att utesluta en medlem på grund av upprepade ovälkomna närmanden.

– Det finns ett antal människor i den här föreningen som inte är särskilt socialt begåvade, berättar en av pubbesökarna efter några öl.

Det är inte värre än i andra föreningar, menar de flesta jag talar med. Men jag känner ändå en viss besvikelse över att intelligens inte är ett vaccin mot mansgriseri.

– Å andra sidan, här finns också så många människor som inte bara har en hög IQ utan är vältaliga, empatiska och öppna för olika idéer och synsätt. Det finns en sorts mental… spänst. Man kan hamna i diskussioner här om allt från kvantfysik till politik. Diskussioner man inte har någon annanstans, säger en av mina bordskamrater.

Kvantfysik får jag inte tillfälle att prata den här kvällen. Men visst känner jag den. Öppenheten. Spänsten. Vi pratar om möjliga parlamentariska scenarier efter valet 2018. Public services uppdrag. Schopenhauer. Intelligensbegreppet. Aktieanalys. Mensas roll. Utilitarism.

Sen säger en kille ”x antal” och då går jag hem.

Några dagar senare, på ett kafé ett stenkast från Bishops Arms, träffar jag Mensa Sveriges ordförande, Monika Orski. Hon är korrekt klädd i mörk kostym, med forskande blick och halvleendet hos någon som ”aldrig tvivlat på att min hjärna fungerar ganska bra”. Det har nu gått några veckor sedan hon kallade några av sina medmensaner för idioter.

Årsmötet i Eskilstuna i maj var ovanligt. Inte minst för att det genererade rubriker. Dock var de inte av den sort Monika Orski helst hade önskat sig:

”Mensa-möte slutade i fylleslag – polis tillkallades” (Aftonbladet)

”Efter urspårad fyllefest: Mensas ordförande kallar medlemmar idioter” (Dagens Nyheter)

Vad som i själva verket hände var, enligt samstämmiga källor, att kvällen var olidligt varm och luftkonditioneringen på hotellet där 400 mensaner haft årsmöte var undermålig. Några flyttade därför ut på taket, andra satt i korridoren och pratade. Någon, som för övrigt var nykter, förirrade sig in i ett konferensrum där ett trumset stod, och spelade lite. Anledningen till att polisen kom till platsen var att en vilsen mensan öppnade en larmad dörr. Automatlarmet gick till Securitas, som var upptagna med stadens Pridefirande och därför skickades larmet vidare till polisen.

– På det hela taget var det ju ingen stor nyhet, men enligt principen all reklam är bra reklam så verkar det, så här i efterhand, ha varit bra för oss som förening. För mig som ordförande var det förstås jobbigt just då, men det kan vem som helst räkna ut, säger Monika Orski.

Hon har varit medlem sedan tidigt 90-tal, engagerad på olika nivåer. Hon har sett föreningen gå från embryo till en relativt stor Mensaförening, som gör avtryck även internationellt. Men hon är osäker på vad framgångsreceptet är.

– Folk frågar mig hur vi kommit upp i så bra per capita-siffror i Sverige. Och mitt ärliga svar är: Vi har ingen aning om vad vi gör rätt. Vi bara försöker låta bli att sluta göra det.

”Nytta, nöje, nytta” är orden hon använder för att summera Mensas kärna.

– Nyttan i att man får ett fantastiskt nätverk. Nöjet i de sociala träffarna, och framförallt då det intellektuella nöjet. I Mensa träffar jag människor som jag inte skulle träffa på något annat sätt, som är extremt olika mig i ålder, yrkesval, bostadsort och så vidare. Och så har vi något gemensamt som gör att vi pratar med varandra, och ofta blir det fantastiskt intressanta samtal. Sedan har vi samhällsnyttan också, i Sverige syns den tydligast i form av GCP, vårt program för begåvade barn, men också i Mensapriset där vi försöker lyfta fram positiva insatser.

Gifted Children Program är Mensa Sveriges stolthet, en utåtriktad verksamhet som man faktiskt har lyckats ena sina medlemmar bakom. I grunden rör det sig om informationsverksamhet, som att utbilda skolpersonal i vad särbegåvning är, hur man känner igen särskilt begåvade barn och hur man ger dem den stimulans de behöver. För det som kanske främst förenar svenska Mensamedlemmar är känslan av att som barn ha blivit svikna av skolan och av vuxna som inte förstod deras sätt att tänka.

Elin Hagman är medlem i Mensa sedan tre år. När vi ses över en kaffe berättar hon att hon är knappa 30, och gravt bakfull efter gårdagskvällens utekväll.

– När jag var fyra, fem år snodde jag mina syskons läxor och gjorde dem i smyg. Och fick jättemycket skäll. Jag lärde min fyra år äldre storebror vokalerna. Jag gillade att plugga när jag var liten. Och det gick ganska så bra. Men med åren började jag känna mig trög istället, säger hon.

Hon låg till exempel flera år före i matten under högstadiet, men fick ändå låga betyg för att hon inte gjorde som de andra. Så småningom slutade hon gå till skolan och gjorde bara precis så mycket som krävdes för att få de betyg hon behövde – något hon fick ångra när hon kom till universitetet och insåg att hon helt hade missat att lära sig studiedisciplin.

Det är nu fyra år sedan en vän peppade henne att göra Mensas intagningsprov, och det steget förändrade hennes liv. I dag har Elin Hagman bara en handfull av sina gamla vänner kvar, resten av hennes umgängeskrets är mensaner eller – som hon med en kärleksfull blinkning till årsmötesskandalen kallar dem – ”jävla idioter”.

– När jag gick med hörde jag många som sa att ”åh, det är som att ha kommit hem” och ”alla förstår en”. Jag tänkte ojoj, det här känns lite sekt-aktigt. Men nu förstår jag verkligen. Det känns som att jag har kommit hem. Jag kan snacka med folk och de hänger med och ingen tycker att jag är konstig. Jag kan slappna av och behöver inte låtsas vara som alla andra. Det är jätteskönt.

Elin Hagman hör till dem som omfamnat sin höga IQ som en diagnos, ett syndrom som förklarar många av hennes utmaningar i livet. Hon tycker också att hon har lärt sig att känna igen sina likar.

– Jag kan inte säga exakt om någon är Mensamaterial, men det märks vilka som är 120 och uppåt. Jag läste någonstans att man kan förstå dem som ligger 15 IQ-poäng ifrån en själv, och ligger man då på 135, då kanske man bara förstår folk ner till 120 automatiskt. De som ligger på 100 eller 95… då blir det bara att man inte förstår varandra över huvud taget.

En viktig del av hennes engagemang äger rum i Facebookgrupper. ”Mensaner i Sverige” är en inofficiell tummelplats för föreningsmedlemmar, liksom den mer gränslösa, omodererade ”Firehouse”.

”Mensaner i Sverige” har ungefär 2 300 medlemmar, en dryg tredjedel av de svenska Mensamedlemmarna. Tonen är ganska väluppfostrad och medlemmar delar länkar till artiklar om särbegåvning och artificiell intelligens, dryftar tankenötter och publicerar omröstningar om olika frågor.

Omröstningarna är på sätt och vis ett förverkligande av Mensagrundarnas ambition att undersöka hur högintelligenta människors åsikter skiljer sig från mängdens. Givetvis med brasklappen att medlemmarna i Mensa Sverige utgör ett smalt segment av landets högintelligenta, och att de som är aktiva i ”Mensaner i Sverige” i sin tur utgör en liten del av Mensamedlemmarna.

En dag postar en medlem frågan om rösträtt i allmänna val borde kräva godkänt resultat på ett kunskapstest. Svaret är – inte helt oväntat – ett rungande ja. En annan medlem postar en fråga om vilket parti man skulle rösta på om det var val idag, och får ett svar som kraftigt avviker från aktuella opinionsmätningar: Centerpartiet och Vänsterpartiet får klart flest röster, därefter kommer Moderaterna, följda av Sverigedemokraterna och Piratpartiet. Socialdemokraterna skulle knappt skulle kravla sig över fyraprocentspärren.

En medlem som är missnöjd med utfallet skapar snabbt en ny omröstning på en extern sajt, där vem som helst kan rösta anonymt, med resultatet att Sverigedemokraterna blir största parti. När en mensan postar det resultatet offentligt på sin vägg, med det förmodade uppsåtet att påskina att högintelligenta hejar på Sverigedemokraterna, uppstår panik. Vad ska pressen säga? (Svar: ingenting alls.)

Elin Hagmans favoritgrupp är ”Firehouse” där det mesta är tillåtet. Gruppen myllrar av memes, fräckisar, konversationslekar och allmänt trams. Ibland krockar kulturerna i de båda grupperna, som när en Mensamedlem startar en Facebooktråd där deltagarna får en enkel uppgift: En medlem börjar med att skriva A i en kommentar, nästa ska skriva B och så vidare, tills de skrivit hela alfabetet. Om någon postar något annat än den följande bokstaven så börjar man om. Enkelt? Inte för mensaner. De hinner bara några få bokstäver innan någon av de mer anarkistiskt lagda i gruppen bryter in med bilder på enhörningar och seriefigurer.

– Det är ett känt fenomen att den här föreningen är svår att organisera. Man brukar säga att ”leading mensans is like herding cats”, säger Björn Liljeqvist med ett leende.

Han sitter med laptopen uppfälld framför sig vid ett bord på Dunkin’ Donuts, som för dagen fungerar som hans kontor. Björn Liljeqvist driver konsultföretaget Braingain och föreläser om ämnen som effektivitet, problemlösning och studieteknik. Han talar i långa utläggningar, till synes oupphörligt förtjust över att motionera en hjärna som ”hela tiden identifierar mönster, abstraherar, klassificerar”.

Han har dessutom en hel del erfarenhet av att leda mensaner. I fyra år var han ordförande för Mensa Sverige, och de senaste åren har han engagerat sig internationellt. I sitt ideella uppdrag har han stöttat nya nationella föreningar i länder som Kina, Ryssland och Portugal. Och i våras ställde han upp som kandidat till posten som ordförande för internationella Mensa.

Björn Liljeqvist hade erfarenheten, han hade kampanjen, han hade nomineringar från 27 länder, fler än motkandidaterna hade tillsammans.

– Vi var tre kandidater till ordförandeposten, och alla visste att jag var den starkaste. Jag var Hillary.

Men strax före omröstningen aktualiserades en känslig fråga: tonen i den stora internationella Mensagruppen på Facebook, med drygt 8 000 medlemmar. Nya medlemmar som kom med oskyldiga inspel kunde där råka ut för grova gliringar och påhopp.

– Nivån där är inte värdig oss. Föreningens styrka har varit dess pluralism. Men släpper du fältet helt fritt så kommer skitstövlarna att ta över och styra på sina villkor. En förutsättning för pluralism är att man faktiskt respekterar varandra. Och det har jag märkt att…den åsikten delar inte alla, säger Björn Liljeqvist.

Att vara intelligent och att vara klok är inte samma sak, även om det finns statistisk korrelation mellan de två egenskaperna. Och det tar inte lång stund på en medlemsträff eller i Facebookgrupperna innan man blir varse att det finns människor som, hur hög IQ de än må ha, inte är riktigt kloka.

– I USA…det är en betydande del av medlemmarna där som gillar Donald Trump. De är lika intelligenta som alla andra. Det finns rasister i föreningen, precis som i övriga samhället. Hög IQ medför inte ett visst åsiktspaket, konstaterar Björn Liljeqvist.

Tillsammans med några andra mensaner drev han linjen att den internationella Facebookgrupen borde modereras.

Resultatet blev att de värsta elementen i Facebookgruppen mobiliserade mot Björn Liljeqvist. Så fort han yttrade sig i en tråd hoppade IQ-trollen in och gormade.

– Det fick mig för första gången att känna: Vad är det här för förening jag är med i? Kan jag med mitt samvete i behåll jobba för den här föreningen om det här är nivån som gäller?

I slutändan förlorade han omröstningen, med en halv procents marginal. Den internationella Facebookgruppen har han nu gett upp om, men inte sitt intresse för intelligensens mekanismer. Att prata med Björn Liljeqvist är att översköljas av funderingar om intelligensens grymma lotteri. Det är nämligen så orättvist ordnat att intelligens korrelerar med många aspekter av det goda livet. Oddsen är goda för att den som gör bra ifrån sig på ett IQ-test även är duktig på andra, till synes orelaterade saker, samt har god hälsa och framgångar både socialt och professionellt. I sitt arbete behandlar Björn Liljeqvist intelligens som en komponent av tre i framgångsrikt lärande, tillsammans med studieteknik och attityd, så kallad grit.

För ett antal år sedan diskuterade han just grit med en vän som var lärare, och samtalet gjorde intryck på honom. Själv var han nöjd med att han lärt sig att man inte ska berömma barn för att de är smarta eller duktiga, utan för att de har ansträngt sig. ”Bra jobbat”, snarare än ”Vad duktig du är”.

– Min vän sa att ja, du har en poäng, men tänk så här: Ett barn ritar en fin blomma. Det barnet vill inte höra ”Åh vad duktig du är” och det vill egentligen inte heller höra ”Åh vad du har kämpat bra, rita en blomma till!” Vad barnet vill är att man pratar om blomman. Och det minns jag själv. Jag var intresserad av avancerad fysik redan när jag var ganska liten. Jag ville inte höra att jag var smart eller läste mycket, jag ville prata om kosmos eller om atomer.

De där intelligenta barnen brinner Björn Liljeqvist särskilt för, och att deras begåvning ska upptäckas och tas tillvara. När jag invänder att Mensa lika väl kunde fokusera på de mindre begåvade, som har det nog så tufft i skolan, så är han snabb till replik. Båda behövs.

– Men om man tittar på just oss, så finns det ett segment som vi faktiskt förstår lite bättre. För att vi själva var dem.

Hans argument för de insatserna är inte samhällsnyttan i första hand, utan individerna i sig.

– Vill man prata samhällsnytta, så för all del. De som kommer att uppfinna nya energikällor och nya former för demokrati och allt möjligt – du kommer att hitta dem bland de översta fem procenten, i länder där de översta fem procenten får det stöd som de behöver. En riktigt begåvad människa, med rätt stöd, blir inte bara fem eller tio procent mer högpresterande. Vi snackar om flera hundra eller tusen procent. Så vill man göra en krass ekonomistisk analys, kör hårt, gör den. Jag tycker att det räcker med den mänskliga analysen. De här barnen har rätt att få må bra.

Det har gått 71 år sedan Mensa grundades, med ambitionen att rädda världen. Fortfarande är det i första hand en klubb för… ja om inte inbördes beundran så – som Elin Hagman uttrycker det – inbördes förståelse. Att den växer sig allt större (134 000 medlemmar i över 100 länder) betyder inte nödvändigtvis att det blir lättare att åstadkomma någonting mer än just engagemanget för de översta två procenten.

Strax innan det här reportaget går i tryck hör Elin Hagman av sig. Egentligen heter hon något annat, men efter moget övervägande har hon kommit fram till att hon vill vara anonym. Hon vill framför allt inte att hennes namn ska nämnas i samband med Mensamedlemmarnas Facebookgrupper. De har, som sagt, blivit en viktig del av hennes liv. Ett hem, men ett hem där man inte får bryta familjens hederskodex. Och regeln framför alla andra är att man inte pratar om grupperna med utomstående. Gör man det blir man utslängd. Den risken vill hon inte ta.

Mensa har kanske inte lyckats rädda världen, men föreningen har onekligen förändrat liv, för de medlemmar som där hittar en gemenskap där de inte behöver känna sig som ufon. Eller för den delen som övermänniskor. Som Björn Liljeqvist noterar:

– Ibland behöver man helt enkelt någon som viskar memento mori i ens öra. Det kan Mensa också vara bra för. Det är ett sammanhang där vi inte behöver känna oss avvikande eller ens särskilt intelligenta, där vi får prata om den där blomman vi har ritat. Andra mensaner säger aldrig ”Åh vad smart du är, åh vad duktig du är, åh vad hårt du jobbar”. Du får äntligen prata om den där blomman med någon annan som ser skönheten i den.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 9/7 2017.