Mats Jonsson: ”Här börjar förödelsen”

Det började med ren ilska, över frånvaron av glesbygdspolitik och över orättvisan som drabbat hans hemort Bollstabruk. Men den arga svärtan i serieskaparen Mats Jonssons bok ”Nya Norrland” blev under arbetets gång till en berättelse i gråskalor.

Ogräset tränger upp under fötterna på serieskaparen Mats Jonsson. Han är hemma. Mitt i den lilla tätorten där han växte upp. Bollstabruk, Kramfors kommun, där gräs och sly växer mellan plattorna på centrumtorget. På dess norra sida ligger Coop, på östra sidan Icabutiken som är nedlagd sedan ett år tillbaka. På Café Genomfarten, på södra sidan, driver Kramfors kommun daglig verksamhet i ett vattenskadat tegelhus. Västerut löper traktens livsnerv, Ådalsvägen, där timmerbilarna dundrar förbi med jämna mellanrum.

”Här börjar förödelsen”, sade han för en stund sedan när vi själva åkte längs den vägen, på väg från Kramfors station till Mats Jonssons hemort. Han pekade ut de nedlagda bensinmackarna och affärerna, i några fall småstadsruiner, i andra fall bara tomrum.

Nedläggning. Utflyttning. Det här är det ”Nya Norrland” som titeln i hans nya bok syftar på.

Mats Jonsson började göra serier i fyraårsåldern. Han tog steget från ritblocket till egna fanzine, vidare till Galago, Nöjesguiden, dagstidningar och egna serieböcker. Genombrottet kom 2002 med ”Hey princess”. Titeln norpade han från en Popsicle-låt, och boken skildrar hur ynglingen Mats Jonsson (serierna är konsekvent självbiografiska) från Bollstabruk kommer till Stockholm och försöker finna sig tillrätta i den blomstrande indiescenen, vars centrum var Skånegatans Pet Sounds och Hannas källare.

I hans förra seriebok, ”Mats kamp”, hade indiepopen bytts mot föräldraskap. Men blicken var fortfarande riktad inåt, mot Mats egna upplevelser. Med ”Nya Norrland” undersöker han istället sin hembygd. Nyfikenhet, ilska, vemod och kärlek fyller de enkelt tecknade, svartvita rutorna.

Fram till 90-talet var Bollstabruk en levande, blomstrande bygd. Men efter att Mats Jonsson flyttat hemifrån upptäckte han att varje gång han kom tillbaka var det något nytt hus som tömts, förfallit eller rivits.

– Om vinsterna från skogen hade stannat på orten och i bygden så hade det kanske fått konsekvenser som gjorde att fler ville vara kvar. När det inte finns någon fritidsgård, när skolan funkar dåligt, när man växer upp och känner att här finns inga jobb längre, då blir det ett självförstärkande system där normen är att man flyttar, och här finns ingenting för mig.

Han ser sig om, pekar ut platser från boken.

– De som bor här har ingenting att skämmas för. Det är en hårt arbetande ort med hårt arbetande människor. Men ändå får de hela tiden höra att det som de gör inte är något värt. Det kändes som att man efter hand köpte majoritetssamhällets historia, att det var en loserbygd.

Mats Jonsson har själv haft ett komplicerat förhållande till orten efter sina högstadieår, då han blev mobbad. Men i takt med att trakten började förfalla väcktes hans ömhetskänslor. Och Ådalens tunga, täta natur – som författaren Birger Norman skildrat så fint – har han alltid fortsatt att älska. Blickar man upp mot höjderna ser man hur sommarhimlen möter de mörka, taggiga konturerna av grantoppar, en syn bekant från Mats Jonssons serier.

– När jag började med boken var jag arg, och ilskan var en drivkraft för att komma igång med arbetet. Men ju längre jag kom i arbetet desto mer gick det från svart och vitt mot att bli massor av gråtoner.

Varför var du arg?

– Jag hade i så många år sett förfallet och tyckt att det var sorgligt men ryckt på axlarna åt det. Tänkt att det är tidens gång. Men så fick jag den senkomna insikten att herregud, skogsindustrin finns ju fortfarande kvar, och den gör större vinster än den någonsin har gjort. Det finns ingen naturlag som säger att vinsterna från skogen ska investeras nån annanstans medan orten här förfaller. Det blev startskottet till boken: en känsla av en grundläggande orättvisa som drabbar en plats som jag bryr mig om.

Vad lärde du dig under arbetet?

– Jag tycker fortfarande att det är orättvist att det ser ut som det gör, det är något som måste ses över och förändras. Men när jag pratade med folk i Bollstabruk insåg jag dels att de inte var särskilt arga, dels att de har det bättre än vad jag trodde. Visst, här står de här husen och förfaller, och hälften av invånarna har flyttat. Men de som är kvar har det inte så dåligt, det är inte som att folk sitter och lider. Livet fortgår bara, och det är inte så dramatiskt.

Vi promenerar förbi damfrisören och bingolottobutiken, ner till sågverket. Vattensågen kom till Bollstabruk 1853. Sju år därefter kom ångsågen. Idag ingår det moderna sågverket i SCA-koncernen och producerar en halv miljon kubikmeter timmer per år. Men automatiseringen gör att långt färre arbetar både på sågverket och i skogsbruket. Folkmängden i Bollstabruk har halverats sedan mitten på 1970-talet. Om det handlar Mats Jonsson nya bok. Bland annat. Men trots att stora delar av den nya boken är en skildring av Bollstabruks uppgång och fall är han själv huvudperson, även denna gång.

– Jag ville att boken skulle hänga ihop med mitt självbiografiska projekt, och bli en del av det. Dessutom är det så att journalistik i serieform, med några få undantag, blir jättejättetråkig. Och jag ville komma runt det, säger han.

Mats Jonssons föräldrar firar 48-årig bröllopsdag. Mamma från Arvidsjaur, pappa från Arjeplog. I ett rött trähus med vita knutar (”Jo, man kan växa upp betydligt mindre pittoreskt”) bjuder de på jordgubbstårta och svart kaffe i blåblommiga Mon Amie-muggar. På verandan med utsikt över de skogklädda backarna berättar pappa Rune om sin tid i Laisvallgruvan och resor i Norrbotten. Sen pratar de om barndomen. Mats Jonsson var tidig med att lära sig läsa och skriva, genom Bamse, och han hade ”alldeles för lätt för sig i skolan”.

– Jag kunde nog vara lite överlägsen och arrogant mot andra barn, som jag uppfattade som tröga, medger han.

Men han hittade också intressen som han delade med de andra barnen: hårdrock, serietidningar och krig. Låg- och mellanstadiet var harmoniskt. Men om vi ritar en lyckokurva över Mats Jonssons liv ser vi en tydlig dipp under högstadiet, då attityden bland killarna förändrades. Det rådande mottot var ”Slö, slapp och likgiltig”, så brydde man sig om skolan och samhället betraktades man som en sorts svartfot – en legitim måltavla för mobbning.

I gymnasiet går kurvan uppåt igen. Han fann sig bättre tillrätta, hittade likasinnade, tecknade sina serier, engagerade sig politiskt. Han cyklade Ådalsvägen in till Kramfors för möten med Kommunistisk Ungdom. I föräldrahemmets förråd hänger fortfarande den sovjetiska uniform han brukade ha på sig till vardags. Det politiska engagemanget sitter ännu i, även om kanterna blivit mjukare med tiden.

– Det finaste man kan göra som författare är att medverka till politisk förändring, säger han allvarligt.

Vad är det näst finaste?

– Det näst finaste är att ge människor en känsla av sammanhang, och tröst.

Föräldrarna dukar av och går in. Mats Jonsson lägger in en snus. Inte för att att han tjuvsnusar precis…

– …men man ska inte provocera i onödan.

Han beskriver sig själv utan omsvep som kolossalt konflikträdd, vilket också skildras i serierna där han plikttroget utför sina uppdrag i dysfunktionella föräldrakooperativ och bostadsrättsföreningar, medan han i hemlighet odlar sin misantropi.

– När jag känner att jag blir arg, eller har blivit utsatt för någon sorts oförrätt, så går jag och slipar min yxa i fem år, och sen BANG, så får de igen, i en serie.

”Nya Norrland” är emellertid allt annat än en hämnd på Norrland eller Bollstabruk. Boken är snarast en diskussion om hur ett annat öde skulle vara möjligt för de glesbygdsorter som drabbats av utflyttnings- och nedläggningsblues.

– Det är inte bara en höger- och vänster-fråga. Det är inte som att vänstern de senaste decennierna har gjort särskilt mycket för glesbygden. Jag landar i och för sig alltid i mina käpphästar att höja skatten och införa sex timmars arbetsdag, och när jag på sidan 60 skriver att i hjärtat är jag kommunist, i hjärnan är jag demokratisk socialist, så räcker det kanske för att Erik Helmerson och några andra kommer att kasta min bok i papperskorgen… men om det på tre rutor av tvåtusen framgår att jag är ”avgrundsvänster” så borde det inte göra boken omöjlig att ta till sig.

Han beskriver sin frustration över de politiska beslut som har fått oss att betrakta oss själva som konsumenter och entreprenörer istället för medborgare, som fått oss att överge folkrörelserna för att istället engagera oss i bostadsrättsföreningar vars huvudsyfte är att gynna medlemmarnas ekonomiska intressen. Samtidigt är en röd tråd i Mats Jonsson författarskap friktionen som uppstår när individen försöker infoga sig i kollektiv, från indiepopscenen i Stockholm till familjen, jobbet, föräldrakooperativet och bostadsrättsföreningen.

Är du individualist eller kollektivist?

– Motvillig individualist, måste jag säga… Okej, jag är fruktansvärt mycket individualist. Jag går knappt att ha i möblerade rum. Min samhällsvision är ganska hemsk. Så som jag personligen skulle vilja ha det är att jag betalar en jättehög skatt och sen inte behöver tänka på något annat än mig själv. Att jag köper mig fri från problemet. Jag vill ha en jättestor, jättestark stat och jättestora, jättestarka kommuner som sköter det här, som jag finansierar genom skatt och kan påverka i demokratiska val.

I boken lägger han också fram ett eget glesbygdspolitiskt förslag, om att en liten del av skogs- gruv- och elkraftsbolagens omsättning ska avsättas till projekt i närsamhället. Det skulle vara ett sätt att se till att allt det som produceras i Norrlands glesbygd i någon mån bidrar till att hålla lokalområdet levande.

För en man som beskriver sig själv som ”avgrundsvänster”, med en sovjetuniform hängande i förrådet och en DDR-flagga i det gamla pojkrummet, framstår idén som nästan självutplånande pragmatisk.

Ett mer klassiskt förslag vore att arbetarna skulle äga produktionsmedlen. Då skulle väl vinsterna stanna kvar i närsamhället?

– Det skulle de ju. Men du vet, det kan man inte säga i det här landet. En sån agenda går inte att överhuvudtaget andas om. För då är det ingen som tar en på allvar.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 27/8 2017.