”Bildning är ett nödvärn mot förtryck”

– Man tänker att bildning är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! säger kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Tillsammans med Per Svensson har han nu skrivit boken ”Bildningen på barrikaderna”.

Få oljud får mig att fingra på nycklarna till vapenskåpet lika reflexmässigt som ordet ”bildning”.

Inte nog med att begreppet är sladdrigt som en sönderregnad papperstidning; när det kommer fladdrande över middagsbordet kan man vara säker på att någon snart kommer att harkla sig, putta upp glasögonen längs näsryggen samt kungöra vilken kultur som ingår i bildningen och vilken som är lägre stående.

Missförstå mig inte, jag älskar bildning. Det gör vi väl alla? Men jag är tveksam till begreppets funktionalitet. Det uppträder så ofta som ett tillhygge som patricier slår i huvudet på plebejer.

När den tyske kulturjournalisten Thomas Steinfeld skrev om ämnet här i Svenska Dagbladet (”13 missuppfattningar om bildning” och ”Tre ord som är motsatsen till bildning”) fick vi svart på vitt att ämnet engagerar, och allt sedan dess har det valsats runt i tryckpressarna. Bokförlaget Atlas gav under förra året ut antologin ”Bildning – då, nu, sen”, och i sommar kom Carl-Göran Ekerwalds ”Om bildning: tio dagböckers vittnesbörd” på Karneval förlag. I dagarna släpps dessutom boken ”Bildningen på barrikaderna” på Weyler förlag, skriven av Thomas Steinfeld tillsammans med Per Svensson, kulturjournalist vid Sydsvenska Dagbladet.

En regnig eftermiddag dricker jag kaffe med Per Svensson och frågar honom varifrån intresset för bildning kommer.

– Det kommer sig av att det finns så lite av den i dag. Vi saknar den. Det är därför vi är så intresserade av den.

Men om begreppet är så missförstått, ska vi verkligen klamra oss fast vid det?

– Ja, det är absolut viktigt att hålla fast vid det, säger han och ger mig en sträng blick.

– Det som skiljer människan från djuren är strävan efter att vidga världen och förändra sig själv. Det är för mig själva definitionen av mänsklighet: att vilja bli bildad. Om man ger upp bildningsbegreppet så ger man upp det som ytterst konstituerar oss som människor. Därför är det extremt viktigt, inte minst i dag. För med allt gott som finns att säga om samtiden så finns det också grupper som lever i underkastade villkor, som de upplever att de inte kan förändra. De sitter fast. Bildningen står för motsatsen, löftet att det finns en jättelik värld att upptäcka där ute – både fysisk och symbolisk.

För Per Svensson är bildning inte något man har eller inte har. Det är en process, något man inte äger och något som aldrig blir färdigt. Som boktiteln antyder ser han också bildning som omstörtande snarare än konserverande.

– Den har en oerhört radikal, subversiv potential. Det gör att jag är ganska okänslig för anklagelser om att vara elitistisk eller kulturkonservativ. Jag tycker att man gott kan vara lite krävande. För jämför man med statarbarnen i början av förra seklet, eller flickor i Afghanistan som törs gå till skolan fast de riskerar att få syra kastad i ansiktet, då har jag inte så stor förståelse för svenska andraringare som tycker det är jobbigt att de måste läsa en roman.

Per Svensson ser samtidens egocentricitet som en av bildningens huvudfiender. I boken skriver han att det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.” Den tendensen, menar han, måste bekämpas.

Samma tanke ekar Thomas Steinfeld över en skramlig telefonförbindelse när jag når honom i Venedig, där han jobbar som kulturkorrespondent åt Süddeutsche Zeitung. Bildningen, berättar han, är ett sätt att skapa en nödvändig kritisk distans till samtiden och till det egna jaget.

Genom klassisk litteratur?

– Det handlar inte om att man ska läsa en massa klassiker bara för att man ska läsa klassiker. Över huvud taget inte. Men i ett samhälle måste det finnas gemensamma referenspunkter, som man kan samlas kring och samtala om, för att förstå varandra. Annars faller samhället isär. Dessutom finns det mycket kunskap i den litteratur vi kallar för klassiker, som hela tiden glöms bort. För att ta ett exempel: När du en gång verkligen har läst Flauberts ”Madame Bovary” så har du inga som helst illusioner kvar om den romantiska kärleken. Men ändå frodas dessa illusioner i vårt samhälle, med allt större kraft. I dag är det nästintill omöjligt att säga att kärlek är ett sätt att bedra sig själv och andra. Fastän det är så.

Det svenska bildningsbegreppet är unikt, menar Thomas Steinfeld, även om det ursprungligen kommer från tyskans Bildung. Längtan efter bildning har han däremot sett på många håll i världen, inte minst när han under några år i slutet av 80-talet undervisade i litteraturhistoria vid ett universitet i Montreal, i Quebec i Kanada.

– Ingenstans har det varit lättare att undervisa i litteraturhistoria än där. De franskspråkiga kanadensarna utgjorde en liten minoritet i Nordamerika, och de franskspråkiga i Quebec var den gamla underklassen. Eller under underklassen, de lägsta som kunde finnas. Men när de började intressera sig för litteratur så var det på allvar. De ville upp i samhället, bildning var deras medel och både de själva och deras samhälle förändrades under den processen. Jag har inte varit med om något samhälle som tagit bildning på så stort allvar som Quebec under 80-talet.

I Sverige 2017 lever onekligen intresset för bildning, men kanske är det, som Per Svensson säger, ett tecken på att själva bildningens avsaknad. Thomas Steinfeld har i alla fall noterat att tonen ofta är nedlåtande när man talar om bildning här och nu. Kanske har han också genomskådat min impuls att fingra på vapenskåpsnycklarna.

– Bildning antas vara förgäves. Man tänker att det är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! Bildning är rörelse. Förändring. Bildning är ingen fritidssysselsättning, det är nödvärn, i en elementär mening, mot vanmakt och förtryck.

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 9/9 2017.