Bokmässefejden ställer goda krafter mot varandra

Bojkott, tystnadskultur och usel stämning. Hur nervöst kan ett kulturetablissemang bli? Högerextrema Nya Tiders medverkan på Bokmässan har ställt Kultursveriges goda krafter mot varandra.

Det hela börjar som saker och ting börjar nu för tiden. Med en Facebooktråd.

”Vem har kontaktuppgifter till Ngugi wa Thiong’o och Arundhati Roy? Det slog mig att de 1) ska fronta en bokmässa som många av deras kollegor strejkar ifrån 2) är marxister och därmed sannolikt positivt inställda till fenomenet strejk.”

Utöver sin Augustprisnominerade poesi är Athena Farrokhzad känd som socialistisk opinionsbildare och revolutionär Sommarpratare. Den 3 juni 2017 förklarar hon krig mot Bokmässan i Göteborg.

I Facebooktråden får hon förslag på vad hon kan skriva till den indiska Bookerprisvinnaren Arundhati Roy och den kenyanske Nobelpriskandidaten Ngũgĩ wa Thiong’o: ”Kära kamrater, bokmässan ni har blivit inbjudna till har muterat till ett pr-jippo för nazistsektionen inom den svenska alternativhögern.”

Men appellen som Athena Farrokhzad skickar till Bokmässans tyngsta internationella gäster, är mjukare i tonen:

”Bokmässans ledning har bestämt att, trots ihärdiga protester, tillåta tidningen Nya tider, en högerextrem publikation med rasistisk agenda kopplad till den nynazistiska rörelsen i Sverige, att delta som en utställare bland andra … Jag skriver för att be dig att ställa in din medverkan vid mässan, som ett ställningstagande mot normaliseringen av fascism och som en solidaritetshandling gentemot dina svenska kollegor.”

Ngũgĩ wa Thiong’o låter sig övertygas, och bestämmer sig för att stanna hemma. Arundhati Roy svarar i Dagens Nyheter att hon tror på ”det fria ordet och det oförskräckta lyssnandet”. Hon vill inte låta högerextremisterna kapa mässan, utan kommer att delta.

Nej, det börjar inte med en Facebooktråd, det börjar långt tidigare. Det börjar med en debattartikel. Det börjar med ett upprop. Det börjar med en bokmässa. Det börjar med en högerextrem tidning. Ingen vet någonsin hur någonting börjar.

Men nu är det september 2017, och i ankdammen som utgör den svenska kulturoffentligheten uppstår andnöd så fort man nämner ordet ”Bokmässan”.

I akt och mening att skriva den här artikeln kontaktar jag dussintals journalister, författare, översättare, aktivister och förlagsmänniskor. De svävar på målet, stakar sig. Ber om källskydd. En namnkunnig kulturskribent erkänner att hen inte vågat publicera de texter hen skrivit om mässan. Det är alldeles för infekterat förklarar hen, och ber i nästa andetag om att få vara anonym i artikeln.

En författare svarar med en skräckslagen emoji när jag nämner Bokmässan, och hänvisar till en kollega. En annan berättar att hen inte längre vågar prata om Bokmässan med en av sina vänner som också är författare. Ytterligare en berättar om författare som inte längre hälsar när de träffas, på grund av deras nyfunna meningsskiljaktigheter. Inte vad gäller nazism eller högerextremism, märk väl, utan om huruvida bojkott av Bokmässan är det bästa sättet att bekämpa den.

Det är hjärtknipande att se hur nervösa alla dessa välmenande människor blir när Bokmässan förs på tal. De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra.

Redan förra hösten väckte Nya Tiders medverkan på Bokmässan ont blod. Bokmässans ledning vacklade fram och tillbaka. Tidningen skulle tillåtas, tidningen skulle inte tillåtas, och så skulle tidningen tillåtas igen. Författaren Lisa Bjurwald (numera också redaktör för Författarförbundets tidning) tappade tålamodet och startade ett upprop, där över 2 000 skrev under för att kräva en nazistfri mässa 2017.

Ett rimligt krav, onekligen. Men när Mässan lät stiftelsen Expo granska Nya Tiders innehåll på jakt efter nazism och hets mot folkgrupp kammade Expo noll. Nya Tider må vara en publikation med högerextrem världsbild och nazianstrukna redaktionsmedlemmar, men tidningen vet var yttrandefrihetslagstiftningens gränser går och balanserar på rätt sida om dem. Mässans linje har därför varit konsekvent det här året: I yttrandefrihetens namn är Nya Tider välkomna.

Så protesterna fortsätter. I maj skriver över 200 författare i Dagens Nyheter att de bojkottar mässan, för att ”högerextrema krafter närvarar”, och arbetet för att bygga upp en alternativ mässa – Scener & samtal – påbörjas, under Göteborgs Litteraturhus tak. Även ETC ordnar alternativ mässa på Heden i Göteborg, under namnet Bokmassan.

Från Göteborgs Litteraturhus sida pratar man om ett parallellt program, ett komplement till Bokmässan. Men mer radikala aktörer nöjer sig inte med att skapa ett alternativ. Athena Farrokhzad vill att Nya Tider ska stå där helt ensamma på Bokmässan, med SD-svansen som enda publik. Och Göteborgs Antifascistiska Front är en annan aktör som engagerar sig både i bojkotten och för att mobilisera en motdemonstration när Nordiska motståndsrörelsen tågar genom staden i samband med mässan.

Enligt poliskällor delar GAF medlemmar med Antifascistisk aktion (AFA), en grupp som 2009 misshandlade Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk efter att han delat ut flygblad för Nationaldemokraterna i Stockholm. Nu kontaktar även de utländska Bokmässedeltagare för att värva dem till bojkotten, med ett brev som jämställer Nya Tider med våldsverkarna i Nordiska motståndsrörelsen.

Jag kontaktar Athena Farrokhzad för att få veta mer om hur bojkotten organiseras, men hon säger att hon inte har tid att prata. Göteborgs Antifascistiska Front lovar först att svara, men ledningen kan inte komma överens, så de ändrar sig. Lisa Bjurwald, som en gång startade bojkotten, säger sig inte heller ha tid att prata, men gör per mejl klart att hon inte är inblandad i uppmaningarna till internationella gäster att utebli från Bokmässan.

Vi har med andra ord en situation där en mängd kulturprofiler inte törs uttala sig offentligt om bojkotten, och där initiativtagarna själva inte vill tala med journalister. Det är inte ett helt övertygande försvar av det fria ordet.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, även Augustprisad författare, hör emellertid inte till dem som duckar. Hon njuter av debatten, men är besviken på att den står och stampar på samma ställe som förra året.

– Det är svårt att diskutera med några som har bestämt sig för att bojkotta. För när de bojkottar så bojkottar de också själva idédebatten. Det är ledsamt, för det här är viktiga frågor. Och roliga frågor! Yttrandefrihet är bland det roligaste man kan hålla på med, säger hon över telefon.

Hon säger att den svenska författarkåren är nästan kvävande överens, alla står – egentligen – på samma sida.

– Det finns inte en enda författare som håller på med en sverigedemokratisk diskursanalys eller petar på de här stora politiska konfliktlinjerna. Den svenska författarkåren är uttalat antifascistisk och antirasistisk, den är uttalat på den goda sidan. Det som river upp himmel och jord är att man har olika strategier, helt enkelt. Det finns de som tycker att man inte ska ta debatten, och så finns det de som tycker att yttrandefriheten måste försvaras. Jag är inte rädd för någon som tycker annorlunda.

Åsa Linderborg har själv rört upp känslor med sina artiklar om bojkotten. Under rubriken ”Ordet är fritt – förklara er” namnger hon en rad bojkottivrare och avkräver dem en förklaring, vilket har lett till att folk känt sig påhoppade, och att frilansmedarbetare lämnat Aftonbladet.

– Det är som en krigszon. Och det som gör att det här gör ont är att vi egentligen står på samma barrikad. Vi har en så homogen författarkår, det finns inga konflikter. Så den blir jättestressad när det kommer en tidning med presstöd [Nya Tider], som har 20 procent av väljarna i ryggen, och säger: Vi tänker annorlunda, vi tänker inte som ni. Det uppfattas som ett attentat, säger Åsa Linderborg.

Författarförbundets ordförande, Gunnar Ardelius, är en av dem som nämns i Åsa Linderborgs artikel. Han vill helst göra intervjun skriftligt, men går så småningom med på att prata lite i telefon om han får läsa frågorna i förväg. Själv har han gjort ställningstagandet att inte delta på mässan, men Författarförbundet har valt motsatt linje.

– Vi har diskuterat fram och tillbaka, och det är stundtals väldigt starka åsikter. Men det finns ingen konsensus. Så förbundet kommer att vara på plats, för att stötta våra medlemmar som väljer att gå dit. Men det är många medlemmar som bojkottar också, som kommer att närvara vid samtalen som pågår runt omkring mässan. Vi kommer att finnas där också.

Han konstaterar att Bokmässan är ett viktigt evenemang för många författare. Det är därför det blir så känsligt och polariserat. Men han vill också se bristen på konsensus kring Bokmässan som något positivt.

– Som intellektuell varelse måste man själv ta ställning. Man måste tänka igenom de här frågorna, och det kan väcka många känslor.

Men hotet från höger är mer än en intellektuell övning. Nya Tiders monter kommer kanske inte att vara farofylld, men den 30 september demonstrerar Nordiska motståndsrörelsen utanför mässan. Det är bara ett år sedan deras anhang slog ihjäl en åskådare vid en demonstration i Helsingfors. Och med vänsterautonoma grupper i motdemonstrationen är risken för våldsamma sammanstötningar uppenbar.

Frågan som är så känslig är i slutändan exakt var ett demokratiskt samhälle bör sätta ner foten och säga hit, men inte längre.

I somras uttryckte tolv europeiska kulturinstitut sin oro i de termerna i ett brev till mässan. Arpad Sölter, chef för Goethe-institutets programavdelning, var en av undertecknarna.

– Monstret har släppts lös. Och monstret har många namn. Inte bara Nya Tider, säger han över telefon på engelska.

Som tysk är han extra känslig för antidemokratiska krafters framfart, säger han, och han berättar att han kontaktats av författare och förlag som undrar vad som pågår, samt av bojkottivrare och av dess motståndare. Någon bojkott står han inte bakom, Goetheinstitutet medverkar på mässan, men han önskar att de inte behövde dela golv med Nya Tider. Som förklaring citerar han filosofen Karl Poppers bok ”Det öppna samhället och dess fiender”, först publicerad 1945:

– Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.

Det är september 2017. Högerextremister ställer ut på Bokmässan från och med torsdag. På lördag demonstrerar upp mot tusen nazister på Göteborgs gator. Polisen låter dem hållas, men hotar med fängelse för att de inte ska marschera fram i perfekta, uniformerade, taktfasta led.

Under tiden är det hopplöst att få intellektuella antirasister att ens stappla fram i samma riktning.

Ingen vet någonsin hur någonting börjar. Men vi vet att sådana historier inte brukar sluta lyckligt.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 25/9 2017.