Nu börjar det kalla kriget — om Arktis

En tinande nordpol påverkar inte bara klimatet. När den arktiska isen smälter blottläggs åtråvärda naturtillgångar – och kärnvapen som under decennier har skyddat oss från världskrig. Nu är det många som gör anspråk på makten över Arktis.

Djupt i Norra Ishavet, dolda under Arktis istäcke, ruvar de kärnvapenbestyckade ryska ubåtarna. Sedan kalla krigets början har de fyllt en kritisk funktion i den globala terrorbalansen.

Enligt MAD-doktrinen (mutual assured destruction) kan geopolitisk stabilitet åstadkommas genom att två supermakter har så förödande kärnvapenmissiler riktade mot varandra att ingen vågar använda dem, av fruktan för vedergällningen.

Även om USA i en attack skulle lyckas slå ut Moskva, Sankt Petersburg samt viktiga militärbaser på Kolahalvön och i Sibirien, så skulle man aldrig komma åt ubåtarna i Arktis. I skydd av isen skulle de kunna lobba in sina missiler mot nordamerikanska städer.

– Om isen i Arktis smälter kan de ubåtarna inte längre agera ostört. Det gör att ryssarnas andraslagskapacitet förlorar i trovärdighet. De säkerhetspolitiska konsekvenserna av det är svåra att förutse, konstaterar Niklas Granholm.

Han arbetar som säkerhetspolitisk analytiker i ett oansenligt kontorshus i Kista som inrymmer delar av Totalförsvarets forskningsinstitut. Som FOI:s främste expert på Arktis har han de senaste åren varit med och publicerat studier som ”Arktis och rymden”, ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas” och ”The big three in the Arctic – China’s, Russia’s and the United States strategies for the new Arctic”.

Det enorma havsområdet kring Nordpolen har genom tiderna spelat en undanskymd roll i världspolitiken. Kylan, mörkret och isen har gjort det alltför ogästvänligt för transportrutter och råvaruexloatering, så förutom ubåtar, isbjörnar och polarforskare har ingen brytt sig särskilt mycket om det. Men nu håller klimatet, regionen och den ömtåliga geopolitiska balansen på att förändras.

Nu börjar kampen om Arktis.

De åtta arktiska staterna är Sverige, Norge, Danmark (med Grönland), Island, Kanada, USA, Ryssland och Finland, som samverkar inom ramen för Arktiska rådet. Till de åtta kan Kina läggas, som trots avsaknad av territorium norr om polcirkeln har ett uttalat intresse för regionen, dess frestande naturtillgångar och potentiella farleder.

Om de arktiska länderna skulle beskriva sitt förhållande med en Facebookfras skulle summeringen bli ”It’s complicated”.

– De olika faktorerna som håller på att förändras rör sig i sin egen hastighet och enligt sin egen inre logik. De kan ta ut varandra, eller förstärka varandra. Det är det som gör det så spännande. Förändringarna drivs av klimatförändringen, issmältningen till havs och på land – Arktis håller på att bli en helt ny region att agera i. Det går inte att snacka bort att det är en väldigt kraftig förändring av vårt norra och nordvästra närområde, säger Niklas Granholm.

Det är många som oroar sig för de snabba förändringarna i norr. Förra året kom den stora ”Arctic resilience report”, som bland annat slår fast att Arktis går igenom ”snabb, bitvis turbulent förändring, bortom allt vi tidigare upplevt.”

Bakom rapporten står Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute. Sistnämnda organisation är en världsledande tankesmedja på området miljö- och klimatförändring med kontor i Estland, England, USA, Thailand och Kenya. Men högkvarteret ligger i kontorskomplexet Garnisonen på Östermalm, där ungefär 90 personer arbetar. Vd:n Johan L Kuylenstierna beskriver med den vane föreläsarens entusiasm utvecklingen i Arktis de senaste decennierna.

– Vad vi har sett är en extrem, accelererande avsmältning. Den kan snarast beskrivas som en kollaps. Och vi ser oroväckande feedbackeffekter.

Arktis är fortfarande ett av de mest orörda områden vi har kvar på planeten. Men det påverkas av människans agerande på distans. De vita fläckarna på kartan blir allt mörkare, och successivt fylls de i med ett myller av detaljer. Militärbaser. Farleder för frakt och turism. Potentiella gruvor och oljefält.

Färgförändringen är i sig ett bra exempel på den komplexa växelverkan som präglar Arktis. Vit snö och is reflekterar solstrålning, vilket håller nere temperaturen globalt. När isen smälter blir planetens yta mörkare, och mindre solstrålning reflekteras bort. Därigenom värms jorden upp ytterligare, ännu mer is smälter och den onda spiralen är ett faktum.

Den allmänna uppfattningen i forskarkåren är i dag att hälften av Arktis istäcke försvunnit de senaste 30 åren. Men det har krympt ännu mer på djupet. 75 procent av den totala volymen är borta, och enligt en ny rapport från Arktiska rådet kommer Arktis istäcke sommartid att vara obefintligt 2040. Det är 30 år tidigare än man tidigare uppskattat. Och då ska vi ha i åtanke att forskarna generellt är konservativt lagda.

– Det finns risk att temperaturhöjningen och avsmältningen i Arktis går ännu snabbare än vi kan förutse. Det har den gjort de senaste decennierna, säger Johan L Kuylenstierna.

Sannolikt är det redan för sent att rädda sommarisen i Arktis. Men skräckscenariot innebär långt större förändringar än så.

– Vid en uppvärmning på tio till femton grader har vi i praktiken inte ett Arktis längre. I det läget får vi en snabb avsmältning av Grönlandsisen som innebär fem till sex meters havsnivåhöjning, och då kan även Västantarktis kollapsa. Det innebär tio meter till och tre miljarder människor som är direkt hotade. Vi får helt nya ekosystem och inte bara ett Arktis som är totalt annorlunda, utan en planet som är totalt annorlunda, säger Johan L Kuylenstierna.

På kortare sikt är ubåtarnas isskydd bara ett av många säkerhetspolitiska frågetecken. Ryssland, med den längsta kusten mot Norra Ishavet, är den stat som är mest aktiv i regionen i dag, och som är tydligast i sin arktiska agenda. De senaste åren har landet rustat upp militärt och ritat vidare på planer för att utvinna olja och gas i regionen, att trafikera de farvatten som öppnar sig när isen smälter och att bryta värdefulla mineraler.

USA är mer ambivalent. Arktis har inte varit någon prioriterad fråga under vare sig Obama-administrationen eller nuvarande regim. Donald Trump har visserligen signalerat sitt förakt för klimatpolitiken genom att upphäva sin föregångares beslut om att inte borra i Beauforthavet och Chukchihavet, norr och väster om Alaska – men så länge oljepriset är lågt är det ändå inte värt besväret.

– Det är dyrt och svårt att verka i Arktis. Det är först när man själv besöker området som man inser exakt hur svåra förhållandena faktiskt är. Det är väldigt hårda väderförhållanden och kolsvart sex månader om året. Vet man inte precis vad man håller på med så har man ingenting där att göra, säger Niklas Granholm.

Det hindrar inte att många länder nu utforskar möjligheterna till råvaruutvinning. Ryssland har de senaste åren utfört en rad styrkedemonstrationer i Arktis, inklusive att rusta upp sin ubåtsflotta, bygga en modern militärbas på ögruppen Frans Josefs Land och placera en rysk flagga på havets botten under Nordpolen.

Grönland är något av en joker i leken. Ön är i dag ett självstyrande danskt territorium.

– Men jag tror att det är skilsmässa på gång mellan Grönland och Danmark. Och då är det väldigt osäkert vad som händer, säger Niklas Granholm.

Ett självständigt Grönland skulle ha goda ekonomiska skäl att bryta exempelvis uran, som finns under inlandsisen. Och Kina uppvaktar redan Grönland, med intresse av att bli en framtida investerare och partner. Kineserna flirtar även med Island, som är i starkt behov av att hitta komplement till sina stora exportvaror fisk och aluminium efter den kostsamma finanskraschen. Niklas Granholm:

– Man kan konstatera att Sveriges norra och nordvästra närområde förändras snabbt. Vad händer om Grönland eller Island blir beroende Kina?

Sveriges engagemang i Arktis är naturligt. De delar av vårt land som ligger norr om polcirkeln ligger per definition i Arktis. Vi har därför en plats i Arktiska rådet, och i september fick vi en ny Arktisambassadör. Björn Lyrvall, veterandiplomat och tidigare ambassadör i USA, har nätt och jämt börjat sätta sig in i arbetet genom att besöka representanter för andra arktiska länder och knyta strategiska kontakter. Men en sak är tydlig redan nu.

– Alla är medvetna om att vi står inför helt nya utmaningar, säger han.

Det är en delikat diplomatisk balansgång han ska bemästra. Vad gäller de egna arktiska områdena kan Sverige i princip sköta sig själv. Men i Arktiska rådet vill Sverige, som ibland kallats en ”moralisk supermakt”, värna både miljömässiga och säkerhetspolitiska intressen.

– Vår position från Sveriges sida är att ju mer olja och gas som stannar på havets botten, desto bättre. Samtidigt förnekar vi inte de här ländernas rätt att utvinna den, säger Björn Lyrvall.

Nu är exploatering av Arktis inget som görs i en handvändning. Enligt investmentfirman Guggenheim Parters kostar det i storleksordningen en biljon dollar att bygga den nödvändiga infrastrukturen för att integrera Arktis i världsekonomin. Men det är bara en bråkdel av de värden som tros ligga begravda i regionen.

I Arktis beräknas 30 procent av världens oupptäckta gastillgångar finnas, och 16 procent av oljetillgångarna. Därtill kommer mineraler och metaller – kol, diamanter, platinum, uran, nickel med mera. Och ju varmare det blir i Arktis, desto lättare blir det att exploatera området.

– Även fisken är en värdefull naturresurs, och det är väldigt komplext hur den flyttar sig beroende på vattentemperaturer och strömmar. Det kan bli så att nationer som i dag har bra fiskevatten förlorar det, och andra får det. Men man måste komma ihåg att alla de här tillgångarna är potentiella snarare än verkliga, säger Niklas Granholm.

Vårt norra polområde har länge skyddats av kylan, isen och otillgängligheten. Just nu skyddas det framförallt av det låga oljepriset, som gör att utvinning av gas och olja under svåra förhållanden ännu är relativt olönsam samt att rederier ännu har lite att vinna på att välja rutter genom Arktis.

Men en rad länder står och stampar i farstun, redo att gripa möjligheten så snart oljepriset stiger, eller klimatet blir mildare. Ansökningar om utökade exklusiva ekonomiska zoner i Arktis, enligt regelverket i FN:s havsrättskonvention, har redan lämnats in av Ryssland, Kanada, Danmark, Norge och Island, som en förberedelse för exploatering. Delvis gör man anspråk på samma territorier. Kanske är samarbetsandan i Arktiska rådet på väg mot sitt slut när den frusna och tidigare ekonomiskt ointressanta regionen tinar upp.

Niklas Granholm menar att Sveriges Arktisstrategi är föråldrad, och att vi nu behöver en helt ny, byggd på noggrann analys av de snabba förändringarna. Även Johan L Kuylenstierna konstaterar att regionens betydelse kommer att öka de närmaste åren.

– Det har varit så att det som händer i världen har haft en väldigt stor påverkan på Arktis. Nu håller det på att vända. Mycket snart kommer det som händer i Arktis att i ännu högre utsträckning att påverka världen.

Som ambassadör Björn Lyrvall uttrycker det:

– Det som händer i Arktis stannar inte i Arktis.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 21/10 2017.