Sara B Elfgren: ”Barn petar på andra tills de tappar kontrollen”

”Norra Latin” är en rysare i skolmiljö, där det sociala spelet är lika spännande som spökhistorien. Sara Bergmark Elfgren har blivit Sveriges fantasydrottning genom att blanda vardag och övernaturlighet.

Fuktkall luft. Hösthimlen hänger låg och grå som ett igensatt dammfilter över Drottninggatan. Men ett stenkast från Stockholms paradgata tornar den upp sig: Helgo Zetterwalls byggnad i varm, vaniljgul nyrenässansstil. Läroverket som blev ett konferenscentrum, men vars yttre ännu tycks lova vitterhet och disciplin.

Norra Latin.

– Jag har smugit runt här som en vålnad när jag har jobbat med boken, säger Sara Bergmark Elfgren.

Hon ser sig om i ljusgården som kantas av pelargångar, balustrader och målningar av prins Eugen, Carl Larsson och Bruno Liljefors. Här, i en alternativ historieskrivning där Norra Latin förblivit gymnasieskola, utspelar sig stora delar av hennes nya roman – ett high school-drama präglat av kärlek, skådespel, socialt spel och, givetvis, övernaturligheter.

– Ja. Det är jag som är skolans spöke. Plot twist!

Genombrottet fick hon 2011 med romanen ”Cirkeln”, som hon skrev tillsammans med Mats Strandberg. I den upptäcker ett gäng tjejer i den lilla orten Engelsfors att de är Utvalda, med magiska krafter och ett ofrånkomligt öde: Motvilligt måste de hjälpas åt för att bekämpa världens ondska. Sedan dess har Sara Bergmark Elfgren etablerat sig som en av våra främsta författare i genren fantastik. Det har blivit två uppföljare till ”Cirkeln”, och debutromanen har dessutom förvandlats till film. Hon har också skrivit två bilderböcker samt den episka serieromanen ”Vei – bok 1”, som inspirerats av nordisk mytologi. För radio har hon skapat poddföljetongen ”De dödas röster”, som nominerades till Prix Europa förra året.

Nya boken heter just ”Norra Latin”, och det gamla läroverket har fungerat som inspirationskälla med sin renässansarkitektur, sin konstsamling och sina sägner. Hon har lusläst gamla klassböcker, djupdykit i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv och intervjuat före detta elever. Lärt sig allt om excentriska lärare, om hur området kring skolan förändrats under seklerna, och om barnmumien som inhystes i biologisalen ända in på 2000-talet.

Hon pekar upp mot glastaket.

– På 50-talet var det en kille som klev ut där, som en kul grej, och ramlade igenom, rakt ner i stengolvet. Han var borta från skolan i ett år. Men överlevde. Sedan på 70-talet var det några elever som fick en biologilärare att öppna ett fönster där uppe, och så hade de klippt ut en människas silhuett av papper, som de lade ut på glastaket. Jätteroligt, tyckte de. Men flera av lärarna på skolan hade ju sett den hemska olyckan, så för dem var det inte lika roligt. Det spännande med platsers historia är hur vissa saker lever vidare, andra glöms bort, och vissa historier förvanskas med tiden.

Sara Bergmark Elfgren är full av berättelser, ständigt på jakt efter nya. Hon förlorar sig gärna i analyser av ”Game of thrones” tillkortakommanden, eller briljansen i actionrollspelet ”The witcher 3”. I sitt sommarprat 2012 beskrev hon sig stolt som nörd, i bemärkelsen att hon helhjärtat ger sig hän till genrelitteratur och populärkultur.

Hon visar runt i skolbyggnaden, ute på gården som håller på att torka upp, pekar ut detaljer ur boken.

– Skolan jag beskriver är en elitistisk miljö, där alla har jobbat hårt för att komma in, och vissa hårdare än andra… Sedan får de hela tiden höra att de är utvalda, av alla som sökt så har just de kommit in. Det där kan göra mycket med människor och med en grupp.

Som socialt laboratorium är skolan unik. De flesta av oss blir senare i livet aldrig lika djupt integrerade i en så socialt heterogen grupp som under skolåren. Ihoptrasslade med människor vars intressen och värderingar är oss främmande. Även om skolor är olika, och den svenska skolans egalitära kvaliteter håller på att urholkas – Pisamätningarna visar på ökad segregering och minskad likvärdighet – innehåller själva skolerfarenheten många universella beståndsdelar.

– Alla kan relatera till den miljön, vi har alla utsatts för den. En skola är ett mikrokosmos, men dessutom kan det finnas så himla små världar inuti skolan.

Molntäcket håller på att rivas sönder när vi går till Il Caffè ett par kvarter bort. Ljuset tränger sig på. På fiket misstar en ung barista oss oförklarligt för sina bästa vänner. Med stor inlevelse förklarar han sina många alternativ till komjölk innan vi får varsin kaffe att sörpla på längst in i lokalen.

Var det givet med ett övernaturligt element i boken?

– Ja, jag tror aldrig att jag kommer att skriva en helt realistisk ungdomsbok. Det helt realistiska, utan någon nivå av förhöjning av dramat… Jag går inte igång på det som författare. Det är inte så att jag köper alla mina böcker på Science fiction-bokhandeln, jag kan uppskatta att läsa supertorra, realistiska romaner. Men som författare frågar jag mig: Varför ska jag skriva om jag inte pushar någon gräns någonstans? Det är ju mycket roligare.

Som barn var Sara Bergmark Elfgren väldigt lättskrämd. Fascinerad av det övernaturliga, dragen till det rysliga men samtidigt jätterädd. Hon kunde inte hålla sig från att läsa antologier med spökhistorier, för att sedan ligga sömnlös och paralyserad av rädsla. Ändå kunde hon inte låta bli dem.

– Jag brukade lägga de läskiga böckerna under de snälla böckerna. Nalle Puh fick ligga överst och vakta så att inte de onda krafterna släpptes lös.

Hennes mamma drev en bokhandel och det fanns alltid mycket böcker hemma. Astrid Lindgren och gamla brittiska barnboksförfattare öppnade dörrarna till litteraturen. Edith Nesbit och Beverley Nichols. Andrew Langs serie ”Sagor från hela världen”.

– Jag drogs till historier med fantastiska inslag, jag älskade ”Peter Pan”, till exempel. Det var en stor läsupplevelse. Jag tyckte det var jobbigt med alla de socialrealistiska barnböckerna som skrevs i Sverige på den tiden.

Vad lockar så i det övernaturliga?

– Som barn har man inte ännu greppat hela världen. Det är inte lika uppenbart vad som finns och vad som inte finns. Så även om jag var ganska rationell och förstod att Peter Pan förmodligen inte skulle komma flygande, kunde jag känna att kanske ändå. Det är inte helt hundra procent uteslutet. Den känslan är väldigt häftig, och ibland kan man uppleva den även som vuxen när man läser fantastik. What if… Jag tror ju inte på det övernaturliga, men att skriva om saker som inte finns på ett sätt som gör att de känns verkliga är ju litteraturens stora frihet. Att gå in i människor vi inte är och skapa världar som inte finns.

Viljan att själv skapa de där världarna kom tidigt. Skrivandet var oemotståndligt. Hon fyllde skolans anteckningsböcker med oändliga följetonger, med 13 huvudpersoner och all otyglad skaparkraft som kan rymmas i ett barns huvud. Senare hade hon svårare att våga uttrycka sin ambition att bli författare öppet.

– Nyligen läste jag Per Wästbergs dagböcker. Han blev utgiven när han var 15. Och jag kände igen mig väldigt mycket i det han skrev om längtan efter att berätta – utan jämförelser i övrigt. Att man kan ha så otroligt mycket driv. Man vet precis vad man tycker är bra och vad man vill göra. Men man känner tydligt att man inte har verktygen för att göra det. Det där är otroligt plågsamt. Osäkerheten: Kommer jag någonsin att kunna? Det här som jag känner behöver komma ut, kommer jag att kunna få ut det? Det slog mig, när jag läste Wästberg, att min drivkraft var lika stark när jag var femton som den är nu. Skillnaden är att nu har jag redskap.

Fantasin kunde ingen ta ifrån henne. Även om hon förstod att det ansågs lite konstigt att fortsätta vilja leka efter att man fyllt elva, att man förväntades vända barnsliga fantasier ryggen på tröskeln till tonåren.

– Att växa upp, från mellanstadiet till gymnasiet, handlar så mycket om kontroll. Man går från att vara ett barn som bara är, helt okonstlad och utan koll på det sociala spelet. Sen börjar man mer och mer fundera: Vilken är min position? Ah, jag befinner mig ungefär här på skalan. Och då börjar man reflektera över vad som gör att folk är på olika platser i hierarkin. Vad som krävs för att räknas som cool. ”Ni är så barnsliga”, säger elvaåringar till varandra med drypande förakt i rösten.

De där hierarkierna återkommer Sara Bergmark Elfgren till gång på gång. Även om ”Norra Latin” har rysarens yttre attribut så handlar större delen av boken om gruppdynamiken i en teaterklass och två tjejers försök att navigera i olika skikt av de där hierarkierna – att räknas och höra till. Vilket är precis lika spännande som spökhistorien.

– Mycket av barns elakheter går ut på att peta på andra tills de tappar kontrollen. Konstiga maktspel. Då är det naturligt att man vill skydda sig från att vara annorlunda. Att öppna sig innebär en utsatthet. Och det där fortsätter upp i vuxenvärlden. När man träffar folk som är coola så är det tydligt att man ska vara lite blasé, inte bry sig för mycket. Det här att ge sig hän i en lek eller att gå in i någonting till hundra procent, det är att vara lite konstig. Och det där tog ett tag för mig att återerövra.

Hur gick du tillväga?

– Det hjälpte mycket att jobba med Mats, när vi skrev ”Cirkeln”. Det var väldigt befriande för oss båda, för vi ville lika mycket. När man var liten så träffade man ibland barn som inte ville leka lika mycket som en själv. Man var så här: ”Nu är vi pirater!” De bara: ”Ähh, tror inte det va…” Då kände man sig alltid dum. Så man vill ju hitta de där som säger ”Jaa, nu är vi pirater! Vi är på en stor båt och vi ska hitta en skatt och vi är jagade av en val!”.

Hon skrattar högt åt sitt improviserade scenario.

– Bra story, eller hur! Men jag letar alltid efter folk som vågar vara pirater. Det är sådana personer jag vill jobba med. Jag har haft turen att få göra det, och det har hjälpt mig att släppa loss det där även när jag skriver ensam.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 6/11 2017.