#Metoo ställer hela samhället vid skampålen

Kraften i Metoo är större än någon kunde ana. Men handlar det om lynchjustis – eller en rationell reaktion på ett rättssystem som sviker? ”Rättsordningen utgör bara ett av flera gällande normativa system i samhället: moralen är ett annat”, säger rättsfilosofen Patricia Mindus.

De talar om häxprocesser. Skampålar. Lynchmobbar. Facebooktribunaler.

Nej, alla älskar inte #metoo.

Medan kritiker oroar sig för publicitetsskada och förtal har rörelsen samtidigt startat en förändring av ett rättssystem och ett samhälle som varit riggat mot kvinnor som utsatts för övergrepp.

I en perfekt värld skulle vi inte behöva organisationer som Fatta. Vi skulle inte behöva #metoo, #tystnadtagning eller #medvilkenrätt. Vi skulle inte behöva hänga ut brottslingar i sociala medier. I en bara något mer civiliserad värld skulle män och kvinnor kunde samexistera utan att det förra könet envisades med att i tid och otid reducera det senare till kroppar att betrakta, kommentera och ta för sig av.

Men #metoo har än en gång påmint oss om att civilisationens fernissa är tunn.

Internationellt var det Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins decennier av övergrepp som satte bollen i rullning. I Sverige var det journalisten Cissi Wallins Instagram-uthängning av Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen.

På bara några veckor har hundratals programledare, komiker, journalister, jurister, skådespelare, sångare, producenter, chefer med flera hängts ut offentligt, semi-offentligt eller anonymt. Det är en kraftig vågrörelse genom samhället som blandar raseri, rättspatos – och hopp. Hoppet om att män världen över äntligen ska inse att det bor riktiga människor även i kroppar utan snoppar.

Nu är frågan hur vi går vidare.

Emma Moderato är 28 år och pluggar juridik i Uppsala. Sista terminen nu, och hon och hennes vänner känner en viss oro över det framtida arbetslivet.

– Vi vet att juristbranschen är konservativ, att den är hierarkisk, att många som sitter på maktpositioner är män, och att sexuella trakasserier och övergrepp finns överallt i samhället, i alla rum, berättar hon över telefon.

Det tog henne bara några veckor på juristprogrammet innan hon förnam en dammig doft av grabbkonservatism och blev varse en förminskande attityd mot frågor om sexuellt våld och kränkningar. Hon har sett exempel på sexistiska skämt, osmakliga inslag på föreläsningar och utstuderade härskartekniker. Men också ett kompakt ointresse för problematiken kring sexuellt våld och övergrepp.

– Sådant som anses handla om mjuka värden, som jämställdhetsfrågor och kunskap om sexuella övergrepp, ses helt enkelt inte som viktigt för en bra jurist. Det förlöjligas både av klasskamrater och av en del på institutionen. Det är en attityd vi fostras in i snabbt på programmet.

Våren 2014 tog hon, tillsammans med tre vänner, initiativet till föreningen Feministiska juriststudenter i Uppsala. Det var ”väldigt mycket frustration” som låg bakom, sade Emma Moderato då. Sedan dess har hon också blivit styrelseledamot i Fatta, en organisation som arbetar mot sexuellt våld, med samhällsnormer och för en samtyckeslagstiftning.

– Ett sådant här engagemang är ingenting man föds med. Det är någonting man gradvis växer in i för att man märker att det samhälle man växer in i är ett samhälle där kvinnors röster är mindre värda, där män tar sig friheter med våra kroppar, och där skammen för övergreppen hamnar på oss istället för på förövarna, säger hon.

Emma Moderato är också en av de tusentals jurister som skrivit under uppropet #medvilkenrätt som SvD publicerat under veckan. Någon förvåning känner hon inte inför vittnesmålen. Däremot en glädje över att så många kvinnor nu tillsammans uppmärksammar problemen.

– Det är just till rättsväsendet som människor vänder sig när de har blivit utsatta för övergrepp. Det är en förtroendebransch, och visar man att man inte tar de här frågorna på allvar, eller ens jobbar med dem internt så är det klart att det sänker förtroendet för rättsväsendet. Det är farligt, säger hon.

I Sverige utsattes 4,1 procent av kvinnorna mellan 16 och 79 år för sexualbrott under förra året. Det är nästan fyra gånger så många som 2007, och mer än en fördubbling sedan 2014 – allt enligt Nationella trygghetsundersökningen. Värst utsatta är kvinnor mellan 16 och 24 år; i den åldersgruppen utsattes hela 14 procent för sexualbrott under 2016.

Man ska inte dra för stora växlar på variationerna i statistiken. Synen på sexualbrott förändras över tid, och att fler anser sig vara utsatta kan i bästa fall tyda på ökad kunskap om vad sexualbrott är. Anmärkningsvärt är emellertid att medan 181 000 personer uppger att de utsatts för sexualbrott så har bara 20 284 brott anmälts, och endast 1 189 personer har lagförts. Anmälningsgraden är med andra ord fortsatt låg, liksom uppklaringsprocenten. Och inget tyder på att sexualbrotten håller på att försvinna från samhället.

I princip är sexuella övergrepp att betrakta som riskfri brottslighet. Låg uppklaringsprocent, ointresserade poliser och smärtsamma rättsprocesser är ett perfekt recept för att hålla nere anmälningsgraden. Vilket lämnar oss med en stor grupp av brottsoffer som sviks av rättsväsendet.

Med facit på hand ser statistiken ut som en tickande bomb – som nu detonerat med full kraft. Kvinnor som, i många fall, inte litar på att rättsväsendet kan hjälpa dem väljer att själva hänga ut förövare, eller åtminstone berätta sina historier i offentligheten på sina egna villkor.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserats för sitt förnekande av machokulturen i juridikens värld. 2014 skrev hon i organisationens tidning Advokaten:

”Vi får inte stanna vid att odla förlegade föreställningar om att kvinnors problem beror på ‘manliga strukturer’. Sådant är trams.”

Många, inklusive Emma Moderato, tycker att Advokatsamfundet kunde ha gjort mer för att förändra kulturen, men Anne Ramberg menar att organisationen har en ”bra dialog” med byråerna. Medan kritikerna menar att för lite har hänt framhåller Anne Ramberg sin personliga observation att kulturen förändrats mycket till det bättre över de senaste 30 åren.

Det är under alla omständigheter tydligt att uppropet #medvilkenrätt har gjort intryck på henne. Hon tar inte ordet ”strukturer” i sin mun, men när hon ringer mig pratar hon gärna om machokultur och tystnadskultur som måste brytas.

– Det handlar i väldigt hög grad om unga människor som är beroende av män som har makt över deras framtid. Det är många som inte vågar anmäla för att de är rädda för att få sparken, eller själva skäms. Och när de har anmält så har de inte blivit respekterade i hög grad, och tagits på allvar. Det bidrar till att kvinnor inte anmäler, säger Anne Ramberg.

För en lekman låter det onekligen som problematiska strukturer.

– Om man tittar på helheten i de här vittnesmålen så avslöjar de en kultur och en människosyn som är helt oacceptabel i ett samhälle som Sverige, som slår sig för bröstet och kallar sig världens mest jämställda land, fortsätter hon.

Hur ska rättsväsendet hantera detta? Och vilka medel är rimliga att ta till för brottsoffer som inte finner någon hjälp hos rättsväsendet?

Det är möjligt att #metoo-vågen aldrig fått sådan kraft i Sverige utan Cissi Wallins offentliga uthängning av Fredrik Virtanen. Men den taktiken har mött skarp kritik, inte minst från Anne Ramberg.

– Ja, det är jag väldigt kritisk till. Jag tycker att det har gått helt över styr. Vi har domstolar som ska döma när det gäller brottsliga förfaranden. Och vi kan inte återgå till den medeltida skampålen, där man hänger ut människor. För den uthängningen – fel eller rätt – är ofta mycket mer stigmatiserande och skadlig för en individ än vad en dom möjligen skulle vara. Det gäller i synnerhet i fall som rör 15 år gamla händelser, som är preskriberade, och där personen i fråga aldrig kan rentvås. Det tycker jag är väldigt stötande.

Anne Ramberg kan i någon mån förstå att enskilda kvinnor som utsatts för övergrepp och inte fått upprättelse i domstol väljer att gå ut i sociala medier. Men inte att etablerade medier hakar på.

– Om man har blivit utsatt för en våldtäkt, och sen är det ingen som tror en, så måste det vara obeskrivligt förfärligt. Det blir ett dubbelt övergrepp. Men vi lever i en rättsstat, och den bygger på att en åklagare måste kunna styrka ett åtal. Man kan inte sänka beviskraven bara för att det rör sig om ett vidrigt brott. Så prislappen för att leva i en rättsstat är att det går förövare fria på våra gator och torg. Det är väldigt svårt att säga att en person som blivit våldtagen inte ska få säga det. Men den personen får ju då se till att det är sant, ytterst under straffansvar för förtal. Att media å andra sidan namnpublicerar eller driver ett drev så långt att det i slutändan blir oundvikligt med namnpublicering, det tycker jag är oanständigt. Personligen ser jag det som ett publicistiskt övertramp.

Inom medierna tycker emellertid varje enskild redaktion att de har gjort precis rätt. Olika publicister har halat fram begrepp som allmänintresse, konsekvensneutralitet, publicitetsskada eller yttrandefrihet beroende på vilket beslut som ska försvaras. I viss mån har de kritiserat varandra – Aftonbladet har ondgjort sig över att Expressen ägnat den våldtäktsanklagade Aftonbladet-medarbetaren en uppmärksamhet som gränsat till skadeglädje – men hårdast har de etablerade medierna sparkat nedåt: mot sociala medier.

Aftonbladets kolumnist och ställföreträdande ansvariga utgivare Lena Mellin går i en text med rubriken ”Lynchmobben på sociala medier borde lära sig tänka” till hårt angrepp mot uthängningar i sociala medier och ”en Facebooktribunal som fungerar som en folkdomstol”. Kolumnen innehåller egentligen ingenting utöver ett högt tonläge och en total urlakning av begreppet lynchmobb. Till exempel innehåller den inte ett enda konkret exempel på övertramp i sociala medier. Andemeningen är kort och gott att vanligt folk borde lämna skrivande och tyckande åt proffsen – oaktat hur moraliskt komprometterade de synes vara.

Argument som ”Vi kan inte återgå till skampålen” (Anne Ramberg) och ”Det är polisen som utreder, åklagarna som åtalar och domstolarna som dömer” (Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén) missar att världen rymmer mer än juridik.

– Rättsordningen utgör bara ett av flera gällande normativa system i samhället: moralen är ett annat. Ibland sammanfaller kraven från dessa normativa system, men det är inte alltid fallet – annars skulle orättvisa lagar eller orättfärdiga politiker inte finnas, säger rättsfilosofen Patricia Mindus.

Hon är docent vid Uppsala universitet, och undervisar för närvarande i rättsfilosofi och politisk teori i Rom. I en mejlkonversation berättar hon att hon tolkar den senaste tidens hashtag-upprop, som #tystnadtagning och #medvilkenrätt, som skildringar av ”den rättsvidrighet som karaktäriserar den samtida arbetsmarknaden”.

– I de fall där man väljer att namnge någon så påtar man sig ett ansvar som innebär att man riskerar att bli stämd för förtal. Det är ett stort ansvar. De som valt att personligen ta på sig ett sådant stort ansvar för att påtala ett socialt missförhållande bör stödjas, inte motverkas, säger hon.

Både lynchmobben och skampålen ser Patricia Mindus som vilseledande liknelser i sammanhanget. Men just skammen, poängterar hon, kan vara en nyttig känsla, både för förövarna av sexualövergrepp och för samhället i stort, som låtit dem pågå.

– Det är en speciell form av självutvärdering där man känner sig oförmögen till att vara eller bete sig på ett sätt som ligger i linje med de värden man faktiskt förespråkar. Därför är skammen moraliskt sett en mycket viktig känsla: den driver oss till att bli bättre. Med andra ord skulle det vara bra om de manliga förövarna skulle känna skam. Om de inte gör det beror det på att de tycker att de lever upp till sina egna moraliska förväntningar, som då milt uttryckt kan sägas vara mycket låga.

I konflikträdd svensk tradition kan det vara frestande att ensidigt fokusera på strukturella problem. Vi har en relativt hög medvetandegrad om strukturernas makt, och att hänvisa till dem kan vara ett bekvämt sätt att slippa ställa verkliga personer till svars. Pekar man bara indignerat i riktning mot ”alla män” kommer man undan obehaget som är förenat med att fördöma specifika personer – mäktiga män, vilket gör det ännu obegagligare – för sina handlingar. Med andra ord helt i linje med den svenska nationalsporten att släta över personligt ansvar och hellre skylla på systemfel, slå fast att ”vi måste se över våra rutiner” och sedan falla tillbaka i gamla hjulspår.

Journalisten Rebecca Traister försvarar uthängningarna i en välvässad kolumn i onlinemagasinet The Cut:

”Om det inte föreligger en risk för verkliga, kännbara straff, om inte generationer av män fruktar att om de missbrukar sin makt, om de behandlar kvinnor som skit, så kommer de att förlora sina jobb, stigmatiseras, få sina familjer sönderslagna – utan den verkliga, elektriska, otäcka möjligheten: Kommer. Ingenting. Att. Förändras.”

I dessa dagar ser vi verkligen förövare pekas ut. Karriärer, rykten och familjer slås sönder. Män som tidigare ansetts vara orörbara avlägsnas från redaktioner, teaterscener, tv-produktioner och andra arbetsplatser. Redan där förändras tillvaron för deras närmaste medarbetare. Men att förändra samhället är ett svårare arbete.

– En långsiktig lösning kräver förändrade attityder. Att väcka frågan i den offentliga debatten är ett steg i den riktningen, men det kräver också att frågan inte försvinner med dess nyhetsvärde. Bättre lösningar på sikt är till exempel att tackla informella karriärvägar och osäkra arbetsformer där beroendeställningar lätt utnyttjas, säger Patricia Mindus.

Anne Ramberg lägger ansvaret inom juristbranschen på högsta nivå i företagen: vd och styrelse. Bara när frågorna tas på allvar av dem kommer kulturen att förändras. Lagstiftning ser hon som ett slag i luften.

Emma Moderato och Fatta förespråkar å andra sidan förändringar på flera fronter. Arbete med normer kring sexualitet i skolan. En ny samtyckeslag som gör tydligt att aktivt samtycke – inte bara att någon inte gör motstånd – krävs för sexuellt umgänge.

– Historien vittnar om att lagen har normerande verkan. Men lagstiftning i sig löser inte problemet. Pojkar och män måste börja rannsaka sig själva och sitt eget beteende, och bli en del av den positiva förändringen. Sexuellt våld har alldeles för länge setts som en kvinnofråga. Men när 97 procent av förövarna är män är det också män som har ansvaret och makten att sätta stopp för det här, säger hon.

Uthängningar av förövare i sociala medier ser Emma Moderato inte som en konstruktiv väg framåt för samhället.

– Jag förstår de här kvinnorna. Men med det sagt tycker jag att vårt fokus ska ligga på att förändra kulturen, både inom juridiken och i samhället i stort, och att förbättra de system som har misslyckats med att hantera de här frågorna. Det är där vi måste lägga vår kraft och energi. För jag tror ingen av oss vill leva i ett samhälle där sådana här frågor måste hanteras i sociala medier.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 18/11 2017.