”Man blir inte av med krig, man bär det med sig”

De stridande flickorna sätter fjärilsstickers på sina kalasjnikovs. Författaren Mustafa Can, aktuell med pjäsen ”Frontens gryningsfärg”, samtalar med politikern och före detta Peshmerga-soldaten Amineh Kakabaveh om ett krig som också finns i vårt land.

Två av kvinnorna har dött sedan han först träffade dem.

Han sänker rösten. Sluter ögonen.

– För en av dem var det ett fruktansvärt öde. Våldtäkter. Hennes kropp släpades efter en jeep tills det var inget kvar.

Mustafa Can har under reportageresor till Syrien och Turkiet sett kriget på nära håll. Tagit in dess berättelser. Det var under de resorna han mötte de fyra kvinnorna som han skildrar i SvD-reportaget ”Kvinnorna som besegrade IS” från 2015. Och som nu kommit att bli huvudpersoner i pjäsen ”Frontens gryningsfärg” som i december går upp på Stadsteatern. Men uppsättningen är inte en skildring av slagen om Kobane eller Mosul eller Raqqa, det är en existentialistisk skildring av Kriget med stort K – filtrerad genom kvinnliga soldaters öden.

Amineh Kakabaveh är en sådan kvinna. Som 13-åring tog hon själv värvning i den väpnade kurdiska styrkan Peshmerga, men efter att ha sett nära vänner lemlästas och dödas kom hon som flykting till Sverige, 19 år gammal. Idag är hon riksdagsledamot för Vänsterpartiet och författare till boken ”Amineh – inte större än en kalasjnikov”.

Amineh Kakabaveh: Mina drömmar om frihet började när jag var sex år. Då var världsbilden den lilla byn. Vi som levde i en diktatur visste inte ens vad som har hände i andra delar av Kurdistan. Men för min egen del räckte det att jag såg förtrycket mot kurder och mot oss i området. För mig handlade det om att inte behöva se mamma och mormor lida. Att inte behöva se alla flickor bli bortgifta. Att inte se regimens män komma och… För varenda kvinna i Peshmerga var kampen inte bara mot barbariet, det var också mot moskéerna, mot patriarkatet, mot det egna. För oss kvinnor blir kriget så närgånget. Om man skulle bli tillfångatagen var man inte rädd att bli mördad, man var rädd att bli våldtagen. Därför hade vi alla extra kulor, en kula kvar, och jag skulle hellre döda mig själv än att hamna i klorna på någon fiende.

Mustafa Can: De bär den fortfarande, den där sista kulan.

AK: I mitt midjebälte hade jag lite olja för att göra ren kalasjnikoven om det regnade, och så den kulan. Det var helt normalt för oss. Du ska inte dra skam över någon genom att bli våldtagen. För det var så i den islam som Iran följde att för att en tjej som är oskuld ska hamna i helvetet så ska man våldta henne innan man dödar henne. Så har de gjort mot många jag känner i min hemtrakt som blev tagna. Så vi hade höga krav på oss själva. Vi skulle kämpa dubbelt så hårt.

MC: De är helt hängivna de här unga tjejerna, somliga hade inte hållit vapen i hand innan de såg IS. De bara: ”Jag tar vapen i min hand. Jag ska fan i mig försvara min rätt.” Och det är inte bara riktat mot IS utan det är riktat mot deras egna pappor, farbröder, bröder, morfar, farfar. Det är inte bara krig mot historiens mest uttalat kvinnohatande terrorarmé, det är ett krig mot det egna samhällets patriarkala lagar.

Det var självklart att huvudpersonerna skulle vara kvinnor?

MC: Ja. När man skildrar krig så reduceras kvinnan oftast till ett objekt: Hon som blir våldtagen eller hon som flyr mot någon främmande horisont med barnen i släptåg. Men jag ville skildra kriget genom kvinnans ögon. Så det pratas om kärlek, tvekan, längtan, hat, vrede. Om någon har avrättat halva din familj inför dina ögon och du ser fienden i ditt sikte – vad gör du med din egen nåd? Jag har inte väjt för det mörka. Men det har varit viktigt att skildra krigets mörker och även dess vardag genom kvinnans ögon. De fyra huvudpersonerna är verkliga människor som jag har träffat. Och när människor lägger sina hjärtan i dina händer, hur förvaltar du det? Det här med att konstnärens frihet ska vara större än den enskilda människan – jag tycker det är en absurd tanke. Pjäsen är bitvis oerhört brutal. Men det finns mycket liv i den också, annars hade det varit outhärdligt. Jag pratade faktiskt med en av kvinnorna häromdagen bara – Julia i pjäsen. Hon frågade hur det går. Och sedan sade hon: ”Du glömmer väl inte att vi är människor också?”

AK: Vem har egentligen skildrat kvinnliga Peshmerga tidigare? På min tid var det ingen som brydde sig så mycket. Vi kvinnor räknades som halvmänniskor, från barnsben sade de i minareten och i texterna att ”du är mindre värd”. I läroböckerna: kvinnan är den som ska hålla tyst. Överallt. När de överhuvudtaget skildrade oss kvinnor var det för att skildra deras egen längtan. Tänk på Khayyām ba-kurdī – alla de stora poeterna i Mellanöstern och Kurdistan – längtan efter frihet går genom kärleken till kvinnan. För den verkliga kärleken, om man gör det de beskriver i sin poesi, blir man mördad. Men vår kamp blev ett startskott för kvinnorna i Mellanöstern och kurdiska kvinnor, att visa vad vi kan, om ni tillåter oss.

MC: Vid fronten är man väldigt noggrann med att inte prata om känslor, om mamma, om pappa, om kärlek. Det var bitvis svårt att få någonting ur de här människorna, de säger: Vi kan inte tillåta våra sinnen att mjukna när fienden är 800 meter bort. Många kunde inte tala om känslor alls. Men jag kunde se dem i deras ansikten och kroppsspråk när jag frågade: ”Hur länge sedan var det ens du pratade med din pappa och mamma?” Jo, fem år sen.

AK: För mig gick det det sex och ett halvt.

MC: Ja. Nu har man mobil på ett annat sätt, man kan prata. Men nej, det är inte bra. Vi har ett mål och vi kan inte tillåta oss att slappna av för en enda sekund.

AK: Det är sant. Första gången som jag verkligen sjönk i sorg…

Aminehs röst skär sig. Ögonen svämmar över. Snart är rösten en knappt hörbar viskning.

AK: Det blöder i mina ögon alltid… Första gången jag sjönk ner i sorg var när jag kom till Sverige. Och tänkte på min familj.

MC: Det är då man tillåter sig att tänka på…

AK: …allt från barndomen. I Sverige, när jag såg folk äta pizza såg jag min mamma. När jag såg gamla kvinnor med rullator såg jag min mormor. Alla de där åren – de tog alla mina känslor. Det var andra som gick före. Mina närmaste kamrater, de som skyddade mig dag och natt. De försvinner, du ska hämta deras lik och begrava dem. Förstår ni. Hundratals dör, och du kan inte tänka på din familj. Du kan inte tänka på känslor och kärlek. Kärleken till en person finns inte, det blir en kollektiv kärlek. Det som du berättar nu, det är precis vad varenda en av oss har genomlevt. Till och med när våra kamrater mördades kunde vi inte visa svaghet. Vi skulle visa beslutsamhet, Peshmerga är de som möter döden. Det är vad ordet betyder. Jag är en väldigt känslosam människa, jag gråter lika mycket som jag skrattar. Men i Peshmerga fanns ingen plats för den sidan.

Du har beskrivit tiden i Peshmerga som den lyckligaste tiden i ditt liv. Trängde du undan de uppoffringar du gjorde?

AK: Det var tack vare gemenskapen. Den gemensamma kampen. För att vi delade allt. Mitt i all sorg och elände fanns en glädje. För att vi känner varandra, för att vi kämpar tillsammans. Inte för att fylla din egen ficka, inte för girighet, inte för att berika dig. För det gemensamma målet. Du är beredd att dö. Du vet inte vad som händer om en timme. En mina, en bomb, whatever. Jag förlorade så många. Mina närmaste dog varje dag, inför mina ögon och i bitar. Det var så brutalt. Därför bestämde jag också att jag skulle fly till Turkiet.

MC: Så många dör innan de ens har hunnit erfara livet. De kämpar för liv och frihet, men de dör innan de har upplevt friheten. Där är de, 17, 18 år gamla och om en timme kanske de inte existerar. Så för att pjäsen inte ska bli exotiserande och alltför främmande för den medelklasspublik i Stockholms innerstad som går och ser den vill jag ställa de här frågorna: ”Vad skulle du offra livet för? Om någon avrättade hela din familj, hur förlåtande skulle du vara? Vad gör du för att inte blir ett monster?” Men av samma anledning är det också mycket liv i pjäsen, för att livet här ska kunna kännas igen, så att inte avståndet blir för stort. De här människorna finns ju i Sverige idag. Kriget finns mitt ibland oss. Amineh har varit med om det, och många andra har hållit vapen i hand och krigat. Vi ser dem på biblioteken, vi ser dem i tunnelbanan, vi ser dem i snabbköpet. Vi ser bara ett ansikte som kanske ler någon gång, som säger hej. Vad vet vi om dem egentligen?

AK: Jag har mer än 50 kamrater som blev beskjutna när de var i tonåren. De bor i Sverige nu. För två veckor sedan träffade jag några av dem. Mina tårar rann hela tiden och de sa: ”Amineh, varför gråter du?” Jo, för att vi aldrig hann tänka på er. Vi hann aldrig känna efter: Om det var jag som förlorade ett öga. Om det var jag som hade amputerat ett ben. Om det var jag som låg där på marken när kriget rasade… Jag önskar att de här berättelserna kom fram. Men också Sveriges insatser för dem som kommit hit. Det finns så många människor som har en stark kärlek till det här landet som fick dem att leva igen. Jag har minst fem vänner som inte kunde tala när de kom till Sverige. En av dem fick en kula i hjärnan och blev förlamad.

Amineh Kakabaveh kupar ena handen och tittar ner i sin handflata.

AK: Vi såg så här mycket av hans hjärna utanför skallen när han opererades – inte ens av en doktor. Men han fick tillbaka talförmågan i Sverige. Det finns så mycket grymheter i kriget inser man när man nu är i lugn och ro i Sverige… Jag bara kokar av blod och tårar, också för att jag har dåligt samvete. För att jag är hel. Förstår ni?

Du tvekade om du skulle skriva din bok ”Amineh – inte större än en kalasjnikov”.

AK: Jag tyckte att det finns så många andra som har viktigare berättelser.

Vad fick dig att ta steget?

AK: Det var tack vare andra. Man skäms ju för att berätta vem man var. Jag var riksdagsledamot i åtta år innan någon visste. Det var först förra året som min bok kom. Ingen var heller så intresserad av vad jag har gjort. Och ibland var man tveksam. En av mina kamrater i ledningen sade: ”Tänk om det här kommer ut till medier, att du var Peshmerga…” Jag sade: ”Det var ju min stolthet.” Inte på grund av vapnet. På grund av det jag har gjort. Mullorna i Kurdistan lät oss komma till moskéerna utan slöja, för till och med de var stolta. Varför skulle inte Svensson vara glad för att jag har varit med i Peshmerga?

MC: En sak jag har tänkt på, jag vet inte om du vill ta det här off the record, men du har… du har dödat människor..?

AK: Nej.

MC: Du har aldrig gjort det?

AK: Nej.

MC: Det där… där föll han. Det har aldrig hänt dig?

AK: Nej. Jag har hamnat i krig tre gånger, men det var i bakhåll. Jag hade en äldre bror som också var med i Peshmerga, och om du var under 18 år skulle du inte skickas medvetet till krig. Om det dessutom var flera i en bataljon från samma familj… när de skickade min bror och de äldre till fronten så grät jag en hel dag. Varför skickar ni inte mig till kriget? Duger jag inte? Så jag var inte i frontlinjen, det kan jag lova. Men jag var med i ett team på fem, och de sköt Sara och Hassan. De två dog och tre av oss levde.

MC: Har du ställt dig själv frågan: Om du hade dödat en eller två eller tre människor – vad skulle det göra med dig? Hade du suttit här som du gör idag?

AK: Idag skulle jag tycka att det var fruktansvärt. Men i den faktiska situationen så måste du skydda dina kamrater. Om du var i frontlinjen och de krigar mot dig, det är klart att du dödar för överlevnad. Vad ska man göra? Varför ska man ha en dålig känsla, om det är mot barbariet? Men det är inte lätt. Jag blev vegetarian efter att Sara och Hassan hade dödats. Jag sa: ”Jag ska aldrig mer äta kött. Aldrig. Samma lukt. Samma död.” Det blev så starkt… Både djur och människa är varelser, den ena pratar, inte den andra, men båda har känslor. Jag är lyckligt lottad att jag inte själv behövde döda. Säkerligen lever man med mycket trauman från det. Jag drömde själv om krig i åtta, nio år, varje natt. Fortfarande ibland drömmer jag.

MC: Man blir inte av med krig. Man bär det med sig.

AK: Och vad är människovärdet i krig? Ingenting. Min mamma kom till Sverige 1996, hon sa: Katterna och hundarna har mer värde i Sverige än någon människa överhuvudtaget i de länderna. Det är faktiskt sant.

MC: Tack och lov att man kan leva i ett samhälle där man kan älska djur så himla mycket.

AK: Ja, har man respekt för djur kan man ha respekt för människor.

Men det fanns livsglädje i kriget?

MC: Ja, man inser att de här soldaterna… Fan, det här är barn. De sätter fjärilsstickers på sina kalasjnikovs. De tänker: Åhhh, vilken vacker fjäril! Vilka fina färger! Den ska jag ha på min kalasjnikov! Kontrasten blir så absurd. Och sedan ser man att någon har sådana Hello Kitty-strumpor på sig som min dotter har. Vi såg en del döda människor, kranier som låg öppna, det påverkas man inte så hemskt mycket av, men när man går runt i ruinerna och ser ett par barnskor, ett ritblock, en ryggsäck, en docka – då tänker man: ”Vem var det som höll i den här dockan sista gången?” Det är därför jag tycker det är så viktigt att pjäsen också innehåller en vardag som publiken kan känna igen. Annars blir det ett ogenomträngligt filter. Några krigar mot några andra någon annanstans. Det känns så himla långt borta. Hur kan jag lägga kriget i knäet på dem så att det blir obehagligt? Jo, alla har ett förhållande till ett par Hello Kitty-strumpor. Alla har ett förhållande till mat och till längtan efter att få tvätta av sig när man känner sig smutsig och bara vill ligga i ett badkar.

AK: Ja, allt du beskriver kommer jag ihåg. Det var inte något konstigt. Jag levde med min kalasjnikov. Det var min kudde, för då skulle jag vakna om någon försökte ta den ifrån mig medan jag sov. Sedan är man ett kollektiv, och tankarna är kollektiva. I Mellanöstern överhuvudtaget, men särskilt i krig och Peshmerga. Du är väldigt sällan själv och tänker. Du vet, tanken på att man själv skulle skjuta någon… Det finns inte utrymme för den. Man är inte ensam, man tänker inte ensam, man äter inte ensam, man sover inte ensam, man krigar inte ensam.

MC: En röst, ett vapen, en människa, en kamp.

AK: Det är mycket vi. Så är det också med hederskulturen, det är väldigt kollektivt. Här i Sverige är det tvärtom individualistiskt. Därför får vi också problem när socialarbetare och systemet möter människor från andra delar av världen där man är ett kollektiv. Det är så svårt att bryta igenom koderna och nå fram till någon. För de tänker: min smuts tvättar jag hemma, mina problem tillhör bara oss som känner varandra, vi berättar inte för någon annan.

Du som jobbar med integrationsfrågor: Hur viktigt är det att de här erfarenheterna skildras i konsten så att vi andra kan närma oss dem?

AK: De här berättelserna är väldigt, väldigt viktiga. För vi kommer från samhällen där individen inte har någon betydelse, och särskilt inte kvinnorna. Ingen bryr sig om dig, det finns så många andra. Jag nästan bad om ursäkt för att jag skrev min bok, eftersom det finns så många andra som har varit i krig. Men så tänkte jag nej, någon måste berätta. Och det är många unga som tycker att min berättelse är viktig, eftersom föräldrarna till Peshmerga-barn inte vågar berätta. Så det är inte bara för Svenssons, medelklassen, det är viktigt att berättelserna blir film och teater och kommer till skolorna och till förorterna. Det ger styrka på många sätt. För krig är hemskt, det är klart. Men genom det här kriget har kvinnor också blivit synliggjorda, de har blivit en röst för den kurdiska befrielsekampen.

MC: Man skriver inte en bok eller pjäs och tänker att okej, när ni har läst den eller sett den så är det över. Man hoppas att den ska inbjuda till fortsatta samtal. Att när jag har lämnat det så fortsätter andra, går vidare från de här existentiella frågorna om livet och döden och kärleken och hungern. Vad händer i Syrien? Vad är orsakerna till kriget? Men pjäsen handlar inte om kriget i Kobane eller Kurdistan. Den är också för de kvinnor som har krigat i Nicaragua, i spanska inbördeskriget, i andra världskriget, i Sri Lanka eller var det än är. Vad vet vi om vad kriget gör med människan? Med människorna som kommit hit från krig, och människorna som befinner sig i krig som pågår just nu, medan vi sitter här? Som hon som jag pratade med här om dagen, som är Julia i pjäsen. Jag vet inte. Jag vet inte om hon lever nu.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 24/11 2017.