Hennes liv inspirerade till ”Solsidan” och ”Bonusfamiljen”

Clara Herngrens barndom på Solsidan inspirerade maken Felix när han skapade tv-serien som nu blir långfilm. Och hennes tv-serie ”Bonusfamiljen” är i sin tur inspirerad av deras parterapi och kamp för att få familjelivet att fungera.

Det är sjukt högt faktiskt. Himlen breder ut sig ovanför oss, grå och mjuk. Det är det svarta vattnet tolv meter ner som ser ut att vilja slå sönder alla ben i våra kroppar.

Här uppifrån ser vi Lill-Babs gamla hus. Observatoriet. Den pampiga Grünewaldvillan i rostrött trä under ärggrönt koppartak. Skogen som täcker Älgö och Korsholmen. Vattnet som kallas för Saltsäcken och leder ut i skärgården via Ingaröfjärden.

– Det där kallade vi för Kärleksudden, säger Clara Herngren och pekar. Där har man hängt en hel del…

– Vad gjorde man där då?

– Hahaha, gissa!

Hon har hängt här också, i Torben Gruts gamla träbyggnad med omklädningsrum och hopptorn. Saltsjöbadens friluftsbad. Mest på damernas förstås, ett stenkast österut. Men en gång – en gång fick hon komma in på herrarnas för att hoppa från det allra högsta tornet.

Clara Herngren är uppvuxen på Solsidan, en mycket välmående del av Saltsjöbaden som är en särskilt välmående del av Nacka kommun som i sin tur är en synnerligen välmående del av världen i stort. För den breda allmänheten är Solsidan bäst känd från maken Felix Herngrens tv-serie ”Solsidan”.

– Jag kommer ihåg när Felix sa: Det är ett så himla bra namn. ”Solsidan”! Jag bara: Ehh, serien behöver väl inte heta Solsidan? Jo, jo, sa han, det är precis det som den måste heta. Jag hade lite panik över det i början, men jag tror inte att någon har lidit av det, säger hon när vi rullar genom området på väg till hennes barndomshem.

Det var i och för sig den där episoden när vänstergrupperingen Allt åt alla ordnade ”Överklassafari” till Solsidan och lokalinvånare kastade ägg på bussen. Den ledde till att Fredde och Mickan i serien fick lov att byta hus. Och när vi letar efter vägskylten som hälsar välkommen till Solsidan upptäcker vi att någon stulit den. Men värre än så tycks lokalinvånarnas lidande för konsten inte ha varit.

Själv har jag har varit på Solsidan en enda gång tidigare, strax efter att tv-seriens första säsong visats. Då besökte jag en finansman som hade köpt Sveriges dyraste villa. En enda bil i hans garage var dyrare än mitt eget hus. Frun i huset sprang runt i tenniskjol medan hemhjälpen lastade tvättmaskinen. Jacuzzin på baksidan hade lyfts på plats med helikopter. Det hela framstod som en karbonkopia på karaktärerna Fredde och Mickan Schiller i tv-serien.

När jag frågar om Clara Herngren själv känner igen tv-karaktärerna från verklighetens Solsidan nekar hon.

– Men å andra sidan, många av mina kompisar här ute säger att det gör de verkligen. Det är klart att det finns Fredde och Mickan-typer här. Men för mig handlar det mer om personlighetstyper än en Solsidan-kultur.

Clara Herngrens familj var inte förmögen, de bodde i ett hus som gått i arv från hennes farföräldrar, som kallades för sockerbiten för att det var enkelt, kubiskt och vitt. Föräldrarna bor kvar än idag, hennes pappa har bott där sedan han var fem år gammal.

– Men man ser en tydlig skillnad här idag jämfört med hur det var när jag växte upp. Nu är de flesta villorna ombyggda och tillbyggda.

Förskolan där hennes mamma jobbade ligger en liten bit bort. Badsjön som Clara Herngren simmade tvärs över för att fly en snuskgubbe. Butiken där hon jobbade extra och blev rånad under pistolhot.

– Det var ett ganska brutalt rån. De var så nervösa. Vi hade redan räknat kassan så vi hade bara småpengar och de var stressade över det. Sen hoppade de in i en bil, och den ena rånaren råkar sätta sig på revolvern. Skjuter den andra rånaren i höften. Så de måste åka in till sjukhuset, och så åker de fast.

Längst ut mot Älgö till fanns en rik hippie som tagit surfbrädan till Sverige och lät barnen nyttja hans pool och tennisplan. Snett över gatan bodde ”Grevinnan”, en fruktad dam som en nyårsafton kidnappade Clara Herngrens bror.

– Det var några barn som smällde smällare utanför hennes hus. Sen kommer det ut en kille. Jag vet inte om det var hennes älskare eller son, men han hugger tag i min brorsa, släpar in honom i huset och låser dörren. Vi springer tillbaka till vår nyårsfest och jag gråter och gråter, och får med min pappa upp till Grevinnan. Men när han ringer på så öppnar ingen. Så pappa hämtar sina verktyg och slår sönder en glasruta för att ta sig in. Ja, ni fattar. Otroligt dramatiskt. Det var full kalabalik efteråt, min brorsa var ju livrädd. Sen skickade de en räkning till pappa, som han betalade såklart.

Hon säger att hon inte går omkring och letar efter scener till sina manus till vardags. Men det är tydligt att berättelserna ackumuleras någonstans där i bakhuvudet, välpaketerade och sorterade, tillgängliga vid behov.

Till tv-serien ”Solsidan” och filmen med samma namn som har premiär i veckan, har Clara Herngrens delaktighet begränsat sig till rollen som inofficiell inspirationskälla och bollplank för maken Felix. Serien ”Bonusfamiljen” är hon själv medskapare till, den har sitt ursprung i dels hennes erfarenhet av att leva i en bonusfamilj, dels hennes fascination för det mänskliga samspelet.

– Det där började redan som liten, när vi skulle leka och jag kunde upptäcka att de där kompisarna som jag tyckte så mycket om, de funkade inte alls ihop. Så jag sa: När du pratar med henne, kan du inte tänka på att inte säga de här sakerna, för då blir hon ledsen på dig. Och när du pratar med henne, alltså… Hon är jättegullig och du är också jättebra, men ni måste liksom…

I arbetet med ”Bonusfamiljen” har utgångspunkten varit den motsatta.

– När vi skapade karaktärerna frågade vi oss: Hur blir det som jobbigast? Hur får vi den största kontrasten och de bästa historierna? Men sen får ju personerna liv. Och när man sitter där och jobbar så fövandlas man till personerna som man berättar om, och vi kan bli ohyggligt osams i manusgruppen.

Tv-karriären kom egentligen igång av en slump. Clara Herngren ville bli psykolog, men för att komma in på den utbildningen krävdes fem års arbetslivserfarenhet. Således tog hon en praktik på ett produktionsbolag, och det ena ledde till det andra. Hon pluggade så småningom också kognitiv beteendeterapi, med inriktning mot parterapi, men känner inget behov av att kvittera ut en legitimation.

– Det har varit otroligt bra inspiration att se hur det ser ut när det är svårt i en relation. Hur människor agerar och reagerar. Men jag kan ju inte säga att jag vill ha folk i terapi för att få inspiration för att skriva tv-serier, det lockar ju inga klienter.

Balansgången mellan relationsdrama, vardagsmisär och igenkänningshumor blev en stor framgång när första säsongen av ”Bonusfamiljen” gick på SVT. Serien har sålts till flera länder och för några veckor sedan var Clara i USA för att träffa produktionsbolaget som köpt rättigheterna där.

– Det var jättekul eftersom de var så positiva till serien, men också lite knäckande eftersom det visade sig att de bara har 22-minuters-slottar, så avsnitten blir bara hälften så långa som i den svenska versionen. Då krävs ett helt annat tempo och en annan förhöjning. En annan humor. Man måste skruva upp roligheterna och trycka till konflikterna ännu mer.

Risken är att det blir en helt annan serie. Om det blir någon alls.

– De låter så positiva hela tiden där borta. När man har träffat dem tänker man att oj, det kommer att hända imorgon! Men så är det ju inte. ”Solsidan”-rättigheterna köpte de för en massa år sedan, men det har faktiskt inte blivit någonting ännu.

I januari har säsong två under alla omständigheter premiär på SVT, och just nu pågår manusarbetet för säsong tre. De har kommit så långt att Clara Herngren börjat tvivla på en bärande del av storyn.

– Utan att säga för mycket så… Det får inte bli för tungt, det måste finnas det här lätta, roliga också. Det blir gärna så att man hamnar i ganska tuffa situationer. Då måste man tänka efter: Hur kommer det här att kännas?

Det är å andra sidan en viktig del av serien att det får kännas. Ordentligt. Samtliga i manusgruppen lever i bonusfamiljer, har sett förhållanden krascha, spira och krascha igen. När Clara och Felix blev tillsammans bröt de båda upp från befintliga relationer, vilket inte var lätt. Men även det tunga bidrar till lagret av erfarenheter som sedan kan förädlas till scener och berättelser. Alla i manusgruppen har dessutom gått i parterapi, något som Clara Herngren rekommenderar, även om det inte alltid löser alla problem.

– När Felix och jag varit tillsammans i ett och ett halvt år så kom vi till en punkt då vi behövde hantera olika saker. Då gick vi i parterapi. Och Felix gjorde väl mer eller mindre slut med mig i den där parterapin. Det var vissa grejer som vi bara – vi kunde inte kompromissa om dem. Vi såg att: nej, om det är så här då kan jag inte vara tillsammans med dig.

Hur hittade ni tillbaka till varandra?

– Det var aldrig kärleken det var fel på. Både han och jag var så jäkla sårade av varandra precis just där och då, men sen hittade vi känslan igen, av att det där var ju inte det viktiga. Det fanns en känsla av att vi passade så otroligt bra ihop. Vi kände att det var värt att kämpa för. Men det var hårt att kämpa för vår kärlek, eftersom det faktiskt bara var han och jag som ville att vi två skulle vara tillsammans. Absolut ingen annan.

Det var en tuff resa att få alla att acceptera ert förhållande?

– Det var väldigt tufft i början. Eftersom vi blev tillsammans på det sättet också, att vi var i relationer som vi lämnade. Det var svårt. Och jag hade så sjukt dåligt samvete för alla människor runt omkring. Våra barn. Våra ex… Tanken fanns i mig: Får man vara så här egoistisk? Idag känner jag att ja, det får man. Som förälder tycker jag att man ska visa sina barn att man står upp för sig själv. Det är en så viktig grej. Många får så dåligt samvete om de inte är perfekta inför sina barn. Men jag har lärt mig av erfarenheten att man måste våga visa sig som man är, med sina fel och brister. För att barnen också ska våga det.

Nu står hon där uppe i hopptornet. Tolvmeters. Hon har hoppat så många gånger i livet. In i saker. Ner i okända vatten. Inget tyder på att hon någonsin kommer att sluta. Men just idag kan hon nöja sig med att blicka ut över sin egen berättelse. Peka på landmärkena.

– Nu fungerar vår bonusfamilj väldigt bra. Vi har varit tillsammans i 15 år, och jag kan knappt komma ihåg hur det var att inte leva så. Men att skriva serien har inneburit att slungas tillbaka i tiden. Och helt ärligt, när vi har gjort vårt yttersta för att förstå våra rollpersoner på djupet så har det ökat min förståelse för Felix och vice versa. Det har varit terapeutiskt för oss att göra det här. Vi har inte pratat så mycket om det, men det känns som att vi har landat. Jag kan se tillbaka nu och tänka på att jag ändå orkade när det var så där jobbigt, och litegrann klappa mig själv på axeln i efterhand. Det var tuffa år. Bra kämpat!

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 1/12 2017.