Sara Danius: ”Vi har gjort ett fel, ett mycket allvarligt fel”

Svenska Akademien står inför en existentiell kris. ”Det här träffar oss alla i hjärtat”, säger Sara Danius, som nu påbörjar arbetet med att förändra en institution bestående av egensinniga intellektuella, hopsnärjda av urgamla stadgar.

Sara Danius har allas ögon på sig. Horace Engdahls, Peter Englunds, Lars Gyllenstens, Nils von Rosensteins och förstås kung Gustav III:s.

När hon sitter ned vid skrivbordet i ett magnifikt arbetsrum i det gamla börshuset vid Stortorget i Gamla Stan blickar de tidigare ständiga sekreterarna ner mot henne från oljemålningar och byster. Liksom Selma Lagerlöf, den första kvinnan i Svenska Akademien, vars porträtt Sara Danius hängt närmast sin arbetsplats. Gustav III, som 1786 instiftade Akademien och fastslog dess stadgar, svävar som ett skyddshelgon i bakgrunden.

Sara Danius är som brukligt klädd i mörk knytblus och kjol, med svart eyeliner runt ögonen; ett gotiskt undantag i den gustavianska inredningen.

– Vi har gjort ett fel, ett mycket allvarligt fel, säger hon.

Hon suckar tungt. Veckorna före Nobelprisutdelningen har varit en prövning.

Kris. Katastrof. Chock. Tragedi. Det är några av orden som Sveriges främsta språkauktoriteter själva väljer när jag talar med dem om den uppkomna situationen. Utifrån höjs röster om att ledamöter ska avgå eller uteslutas. Akademien har själv tillsatt en utredning som utförs av advokatbyrån Hammarskiöld & Co, och som ska syna varje ledamots relation till en viss kulturprofil, vars starka band till Akademien har satt institutionen i gungning.

– Folk ställer mycket höga krav på Akademien. Det tycker jag är rätt. De ställer höga moraliska krav, intellektuella krav och krav på hederlighet. Hederlighet… Det är ett omodernt ord, men det är ett utmärkt begrepp, säger Sara Danius.

Hon valdes själv in i Akademien för fyra år sedan, efter en internationell karriär som litteraturforskare som lett fram till en professur vid Stockholms universitet. Invalet var en total överraskning, berättar hon, liksom atmosfären som mötte henne: Öppenhet, vänlighet, tillmötesgående – inte minsta antydan till översitteri från veteranerna i församlingen.

I juni 2015 efterträdde hon Peter Englund som ständig sekreterare. Då, säger hon, var hon helt okunnig om den brottslighet som en man med kopplingar till Akademien anklagats för.

Det är lätt att glömma i dessa dagar, men de senaste decennierna har Svenska Akademien gradvis öppnat sig mot samhället. Den har kanske inte klättrat ner från sin piedestal, men åtminstone satt sig på dess kant för att gunga den lite fram och tillbaka med illmarig blick. Ständiga sekreterare som bloggar. Ledamöter som agerar programledare i SVT. Nobelpris till motsträviga rocksångare …

I dag överskuggas allt av de grova övergrepp som Dagens Nyheter avslöjade den 21 november. Reportern Matilda Gustavsson har samlat in vittnesmål från 18 kvinnor om hur ”Kulturprofilen”, en man vid namn Jean-Claude Arnault, med täta kopplingar till Akademien, utsatt dem för allt från tafsande till våldtäkter.

Jean-Claude Arnaults kulturverksamhet Forum på Sigtunagatan i Stockholm har delvis finansierats av Svenska Akademien. Somliga av övergreppen ska ha skett i Akademiens lägenheter, i Stockholm och i Paris. Ledamoten Katarina Frostenson är hans fru, Horace Engdahl är hans vän och flera ledamöter har haft professionell kontakt med honom och medverkat på Forum.

Många av de andra som stått på Forums scen har fått priser från Akademien. Dessutom har de flesta som valts in i Akademien på senare år framträtt där. Vid första anblick ser kopplingarna osunda ut. Om inte annat vittnar det om vilken liten klick huvudstadens litterära intelligentia utgör, för spaltar man upp de personer som allmänt betraktas som kandidater till inval i Akademien visar det sig att ungefär hälften av dem har medverkat på Forum.

– Att två saker uppträder samtidigt betyder inte att det rör sig om orsak och verkan. På den här scenen har några av samtidens främsta poeter, skådespelare, essäister, sångare, dansare, musiker och andra uppträtt. Självklart är många av dessa personer värda priser. Men det är de i kraft av sina prestationer, inte på grund av den scen de råkar stå på, säger Sara Danius.

Hon berättar att hon personligen engagerats av #metoo-debatten ända sedan uppropet #tystnadtagning publicerades i SvD. Hon har fått anledning att se tillbaka på sina egna upplevelser med nya ögon.

– Jag blev extremt omskakad. Jag kan leva mig in i hur det är att bli föremål för kommentarer, oönskad intimitet och skamliga förslag. Jag har ju själv blivit det.

I en intervju fick hon frågan om hon känt till att det förekommit tafsande och skamliga förslag från kulturprofilens sida. Hon svarade ja, utan att utveckla sig vidare. Själv umgås hon inte privat med paret Frostenson/Arnault, men hon har vid flera tillfällen hållit föredrag på Forum, och där har hon sett Jean-Claude Arnault i aktion.

– Han var känd för att vara en sorts Casanova, hade ett rykte för att kladda och att vara extremt intresserad av kvinnor. Liksom seriellt. Men jag kan inte påminna mig att jag har sett någonting som är omedelbart otillbörligt, mer än att han har kommit för nära, tagit på människor, varit nära en gräns.

Efter Forumkvällarna var ordningen den att de medverkande ofta bjöds på middag på krogen Wasahof ett par kvarter bort. Jean-Claude Arnault gled runt och konverserade, bjöd på mer och mer vin. Kom nära.

– Det var så jag kände till att det förekom skamliga förslag. Jag har inte velat tala om det, för jag ville inte ställa mig i vägen för de kvinnor som har varit med om riktigt, riktigt vedervärdiga saker. Det har inte jag. Men jag blev själv föremål för ett skamligt förslag efter en Forumkväll, så jag känner till att det har förekommit i åtminstone ett fall.

Sara Danius kände sig inte hotad, hon fann bara situationen pinsam, skrattade bort det hela och backade därifrån. Det handlade i det här fallet inte om något brottsligt beteende.

– Men förstås djupt olämpligt. Oanständigt och oansvarigt.

Akademien instiftades 1786, och präglas på många sätt av detta faktum. Somliga säger att Akademien inte ansvarar inför någon, men Sara Danius går inte fullt så långt.

– Vi ansvarar inför två instanser: Skatteverket och eftervärlden.

Som privat institution av typen offentlig korporation och anstalt tar Akademien inte emot några skattemedel utan finansieras av donationer, avkastning på eget kapital och i mindre utsträckning bokförsäljning. Sekretessen är stark, fastslagen i stadgarna som Sara Danius beskriver som ”sakrosankta” – orörbara. Någon offentlig redovisning av ekonomin förekommer inte, men enligt utomstående bedömare uppgår förmögenheten till åtminstone en miljard kronor.

Nobelpriset är Akademiens mest omsusade åtagande, men den delar även ut andra priser, stipendier och bidrag för ungefär 25 miljoner kronor årligen. De pengarna är ett viktigt smörjmedel för det litterära Sverige, där även många respekterade författare har svårt att försörja sig på sin bokförsäljning. Ändå sitter den riktiga makten – den som föder både inställsamhet och antipati – inte i pengarna, utan i en sorts magi.

Svenska Akademien kan göra en författare odödlig.

Den som föräras ett Nobelpris, eller väljs in som ledamot i Akademien, skrivs i samma ögonblick in i litteraturhistorien. Ur den synvinkeln är Akademien ett magiskt sällskap, som nådigt strör sitt älvstoft över den litterära världen, skänker somliga en stunds uppmärksamhet, andra evigt liv.

Det mesta av arbetet i Akademien är dock mer samhällsnyttigt än glamoröst. Akademien är inte vinstdrivande utan använder sina tillgångar för att ge stöd åt svenska kulturarbetare, bidra till samarbetsprojekt i andra länder, och till att driva episka projekt i linje med målsättningen att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL), med 126 000 ord finns som kostnadsfri tjänst på webben och som gratis mobilapp. Svensk Ordbok ges ut sedan 2009, med mer utförliga beskrivningar av 65 000 svenska ord, och finns även den som gratis-app. Svenska Akademiens ordbok (SAOB), slutligen, är mastodontprojektet som föreskrivs redan i stadgarna. Arbetet sattes formellt igång redan 1787, men första bandet publicerades 1898. Redaktionen i Lund består i dag av 20 personer, och de har nu nått fram till ordet ”vreta”. 500 000 ord med förklaringar och etymologi fyller 37 band – så här långt.

I oktober i år lanserades webbplatsen Svenska.se, som förenar de tre ordböckerna med en gemensam sökfunktion. Det är inget arbete som genererar nyhetsbevakning av Nobelpriskaliber, men medan Sara Danius demonstrerar tjänsten på sin arbetsdator berättar hon att de har fått många reaktioner från användare.

– Folk skriver in till oss och berättar hur mycket det betyder. I synnerhet nyanlända människor i Sverige, som gläder sig åt att ha tillgång till både samtida ordböcker och den historiska ordboken.

Akademien är också huvudman för projektet ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, som syftar till att skapa bästa möjliga förutsättningar för nyanlända elever att tillägna sig tillräckliga språkkunskaper för att kunna gå vidare till en svensk gymnasieutbildning.

För att skapa mig en bild av hur det är att vara akademiledamot besöker jag författaren Per Wästberg, som också återkommande skriver i SvD. Det är strax innan Akademien skärper sekretessen med hänvisning till pågående advokatutredning.

Våningen nära Östermalmstorg är vit, vacker, fylld av litteratur och klassisk musik. Per Wästberg är 84 år, han romandebuterade som 15-åring och redan som ung lärde han sig namnen på alla Akademiens ledamöter från ”Pojkarnas fickkalender”. Via en vän fick han möjlighet att gå på Akademiens högtidssammankomster och han följde dess verksamhet genom sin yrkeskarriär. Som kulturchef på Dagens Nyheter var hans uppgift att ta reda på vem som skulle få Nobelpriset i litteratur innan det tillkännagavs.

– Det lyckades nästan alltid, tack vare att personer som Artur Lundkvist eller Lars Forssell var lösmynta, eller åtminstone antydde på ett öppet sätt vem det var. Det där gjorde Lars Gyllensten vansinnig, ler han.

Nu har 20 år gått sedan han tog sitt inträde i Akademien, men hans röst går fortfarande upp en halv oktav när han beskriver känslan.

– Många har olika gester för sig: Inte ska väl jag? Nej det här är för besvärligt, och bla bla bla… Jag blev bara jublande glad.

När han inträdde hade han lämnat Dagens Nyheter, och han var redo att ge av sin tid och energi till Akademien. Hans egen bedömning är att han har varit den flitigaste ledamoten utöver den ständiga sekreteraren, som är en heltidstjänst. Sex (snart sju) böcker har han givit ut i serien Akademiens klassiker, och så är han ordförande för Nobelkommittén.

– Det är ett jäkla jobb. Framför allt för mig, som förväntas läsa mest. Jag försöker hålla en fart på en bok om dagen, året om, och det är ju roligt, eftersom jag har varit en bokslukare ända sedan jag var barn. Men den stora mödan är inte att läsa de fem författarna på den korta listan av Nobelpriskandidater. Det är de 25 på den halvlånga listan, expektanslistan, varifrån man tar de här fem. Dem har jag som uppdrag att presentera för de övriga i Akademien, och rekommendera till läsning. Det tar åtminstone en tredjedels arbetsår.

Sammankomsterna varje torsdag är den regelbundna puls som håller Akademien i gång, och därutöver kan man förstås få gå på seminarier och fester, eller få åka och hämta Kazuo Ishiguro på flygplatsen – ett uppdrag som Per Wästberg är särskilt förväntansfull inför när jag träffar honom. I grunden är deltagandet oarvoderat, men bidrag utgår för bland annat resor, högtidskläder och mat, och de som är aktiva i kommittéer får även arvoden för det arbetet.

– Det som gör samvaron så intressant är att vi är så olika. Folk tror ju att vi är någon sorts sammansvuren mur, men det är en anarkistisk församling där vi diskuterar med och mot varandra, ibland med hetta. För att sedan sitta och vänskapligen äta middag efter sammankomst.

Per Wästberg menar att Akademien har blivit mycket öppnare under de år han varit ledamot, med öppna kvällar och paneldebatter, men framför allt webbplatsen och den ständiga sekreterarens bloggande.

Kan Akademien bli än mer transparent?

– Jag är för transparens i alla sammanhang, men inte helt när det gäller Akademien och särskilt inte vad gäller Nobelpriset… Det är svårt att säga vad som är direkt hemligt med Akademien, men om en atmosfär av mysterium och spänning får finnas kvar så tycker jag inte att det är någon nackdel. Det är ju ingen som menar att Svenska Akademien är en frimurarorden ändå.

Det finns nog en och annan som lutar åt det hållet…

– Ja, det är väl en risk man får ta i så fall. Vi är ju ingen konspiration. Vi är mer som öppna kamrater där åren går och man har många olika tycken, man kommer från olika sammanhang, och man lär av varandra.

Per Wästberg har själv kritiserats för att han rekommenderat Jean-Claude Arnault till Nordstjärneorden, som han tilldelades så sent som för två år sedan. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar Per Wästberg att anledningen var att klubbens verksamhet hade ”ovanligt hög kvalitet” och att Jean-Claude Arnaults insats framstod som ”en av de främsta i vårt kulturliv”. Han menade också att han inte hade ”bevittnat eller hört någon berätta om kulturprofilens våldsamma beteenden”.

Flera ledamöter har vittnat om att Katarina Frostenson har blivit rasande så fort hennes man kritiserats. Enligt en källa har hon också varit pådrivande i att hennes man skulle få en utmärkelse.

Med ett liv av erfarenhet och ett stort intresse för Akademiens historia hetsar Per Wästberg inte upp sig nämnvärt över den aktuella krisen. Värre saker har hänt, konstaterar han.

– Det har alltid varit dyningar. Akademien har haft sådana nedgångar så att man trodde att den skulle upphöra. 1850 till 1880 var det ett elände. Den hade ingen ekonomi, ingen lokal, inget bibliotek, sålde ut sina möbler. Man sålde till och med ut brännvinsglasen – men dem lyckades jag faktiskt köpa tillbaka. Om Akademien har ett så långt förflutet som från 1786, så tror jag att den har en minst lika lång framtid.

På det personliga planet är han desto mer upprörd över anklagelserna mot Jean-Claude Arnault.

– Det är helt och hållet chockerande, allt som kommit fram. Nu är det liksom kört. Det är fruktansvärt. För de här kvinnorna framför allt, som utsatts, och för Katarina.

Mycket talar för att Per Wästberg har rätt om Akademien, ur evighetens perspektiv betraktat. De tidigare skandalerna är många och allvarliga. Kring sekelskiftet 1800 uteslöts ledamoten Gustav Mauritz Armfelt två gånger, först efter att ha dömts till döden och senare efter att ha blivit landsförvisad. 1881 lämnade ledamoten Henning Hamilton Akademien efter en stor skandal, där han förskingrat motsvarande 80 miljoner kronor, och i början av 1900-talet var Akademien föremål för hård kritik under den så kallade Strindbergsfejden.

Sedan Akademien började utse Nobelpristagaren i litteratur har läckorna varit legio, och många val har i sig skapat skandal. Ledamöter har hoppat av arbetet helt, även om de formellt inte tillåtits att lämna Akademien. Andra har i praktiken förklarats persona non grata. Men trots Rushdie-affären, då flera ledamöter lämnade arbetet, trots uppståndelsen kring Bob Dylans Nobelpris, måste man säga att Akademiens ställning var stark innan den aktuella skandalen rullades upp. Frågan är bara om Akademien tål en verkligt kritisk genomlysning nu när piedestalen välts omkull.

Genom tiderna har Akademien många gånger belönat sina ledamöter, vänner och anhöriga med priser. Men i början av 2000-talet beslöt man att inte längre ge några pengar till en annan ledamot eller dess närstående, hur värdefulla saker de än har skapat.

– Denna jävsregel har vi brutit mot i och med att vi har givit bidrag till kulturprofilens kulturscen. Även om det bidraget inte är så stort så är det principiellt fel. Det är principiellt åt helvete om du frågar mig, säger Sara Danius.

Hur det kommer sig att det ändå blivit så kan Sara Danius inte svara på. Hon hänvisar i stället till Horace Engdahl.

Han är en av de mest namnkunniga ledamöterna i kraft av sin författargärning, sin roll som programledare i SVT-programmet ”Liv och Horace i Europa” och sin roll som ständig sekreterare 1999 till 2009, en tid då Akademien delade ut pengar till hans nära vän och Katarina Frostensons make, Jean-Claude Arnault.

Jag kontaktar Horace Engdahl via e-post. Svaret dröjer några dagar, men kommer så småningom:

”I tillägg till alla regler som styr Svenska Akademiens verksamhet finns det alltid ett uttalat eller outtalat ‘om inte Akademien annorlunda beslutar’. Så måste det vara eftersom det kan uppträda fall som motiverar att man gör avsteg från ena eller andra tumregeln för att kunna uppfylla ett förnuftigt ändamål. I det fall du frågar om, bidraget till Forum, har hänsynen till verksamhetens stora kulturella betydelse medfört att man har lagt mindre vikt vid förekomsten av ett personligt band till en ledamot.”

Ter det sig, i ljuset av vad som skett, fortfarande rimligt att göra sådana avsteg?

”Akademiens målsättningsparagraf är vår högsta lag. Inför den viker alla underordnade och tillskapade regler.”

Målsättningsparagrafen är nummer 22 i Akademiens stadgar, som säger att ”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet…”. Med andra ord: så länge Akademien anser sig tjäna det syftet kan den, enligt Horace Engdahls tolkning, välja att ignorera andra regler.

Tror du att din och Katarina Frostensons nära relation till Jean-Claude Arnault försvårade en öppen diskussion om problemen som det ryktades om?

”Rykten? Jag har inget minne av att det skulle ha funnits rykten om det slags handlingar som Jean-Claude Arnault nyligen har tillvitats. Så det fanns ingenting att diskutera.”

Men Jean-Claude Arnaults trakasserier var omskrivna redan när Horace Engdahl valdes in i Akademien. I april 1997 publicerade Expressen en rad artiklar, varav den första hade rubriken ”Sexterror i kultureliten. Nödrop från ung kvinna till Svenska Akademien”. Flera kvinnor anklagade då Jean-Claude Arnault för övergrepp, vilket ledde till att Arbetsförmedlingen slutade skicka praktikanter till hans verksamhet. Sture Allén, som då var ständig sekreterare, viftade bort anklagelserna när Expressen talade med honom. Katarina Frostenson gjorde detsamma.

Enligt Horace Engdahls dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, var hennes man mycket väl medveten om anklagelserna. Så pass att han i anslutning till artiklarna var drivande i författandet av ett upprop för Jean-Claude Arnault. Några månader senare valdes Horace Engdahl in i Svenska Akademien.

När jag friskar upp hans minne är glömskan inte längre total.

”Jag minns dunkelt det rykte som var i svang 1997. Det var före mitt inval i Akademien, men det diskuterades vid något tillfälle i de kretsar jag tillhörde. Vi som brukade medverka på Forum på den tiden var överens: vi satte ingen tilltro till ryktet. Det stämde inte med vår bild av Jean-Claude Arnault. Jag vill minnas – men det är nu länge sedan – att vi såg anklagelsen som en hämndaktion av en konstnär som var besviken över att inte ha fått utrymme på Forum.”

Sara Danius bekräftar att Akademien mycket väl kan åsidosätta sina egna, nyss skärpta jävsregler även i framtiden. Akademien gör, till syvende och sist, som den behagar. Därmed dock inte sagt att reglerna är oviktiga. De är första steget i det förändringsarbete som nu påbörjats och som kommer att få ny kraft efter att advokatutredningen är färdig.

– Vi har för övrigt bytt lås i Parislägenheten. Nya nycklar. Och det kommer även att vidtas en renovering. Stort och smått, säger hon.

Katarina Frostenson har uteblivit från de senaste veckornas sammankomster. Stämningen har varit betryckt, säger Sara Danius. Allvarlig. Självrannsakande. Men också präglad av en beslutsamhet om att något liknande aldrig mer får ske.

– Efter anklagelserna hade vi en historisk sammankomst, som fick ta precis så lång tid som den behövde ta. Där framkom saker som människor har betraktat som privata, som vi nu alla förstår är en del av ett större, sociologiskt mönster – som är förfärligt. Det var en stämning av ledsnad, av besvikelse. Några kände sig till och med förrådda. Det här är ingenting som flyger förbi ledamöternas huvuden, det drabbar oss alla i hjärtat. Så vår hållning är att allt som nu framkommer, som är komprometterande för vår del, måste upp i ljuset. Vi måste i handling visa att vi gör allt för att något liknande aldrig får upprepas.

Vid ena fönsternischen i hennes arbetsrum står en ljusblå divan med en läslampa intill, som en fysisk påminnelse om att arbetet faktiskt kan vara lättare än så här. På bordet vi sitter vid ligger travar av böcker. Mitt på står en bricka med silverklenoder, som Gustav III skänkt till Akademien. Den måste stå där, säger Sara Danius ursäktande, men makar den försiktigt åt sidan för att göra plats för min kaffekopp och anteckningsbok.

Vi är mitt i de decemberveckor som brukar vara tiden på året då Akademien får glänsa. Nobelveckan innebär en rad evenemang tillsammans med litteraturpristagaren, och kröns av banketten i Blå hallen. Därefter, den 20 december, infaller den årliga högtidssammankomsten som avslutar arbetsåret, då kungen och drottningen reser sig upp när Akademiledamöterna träder in i mötessalen. ”Som det ska vara. Svenska Akademien står över kungen. Kulturen står över kung och nation”, som en ledamot uttrycker det.

Nej, det här läget var inget Sara Danius ens kunde fantisera om när hon tog sig an rollen som ständig sekreterare. Men trots smärtan, trots den hårda kritiken, trots det svåra arbete som fortfarande ligger framför henne, slår hon fast att hon verkligen tycker om att vara ledamot i Akademien.

– Som ständig sekreterare uträttar jag någonting som är större än jag själv, och det sätter jag stort värde på. Jag står i ett led av ständiga sekreterare, ett led av ledamöter, ett led av medborgare. Jag tycker om den känslan. Att jag ärver någonting, får förvalta det, utveckla det, förfina det och lämna över någonting… Någonting som jag hoppas i alla fall inte är sämre än det jag själv fick överta. Jag gör vad jag kan. Men om jag lyckas, ja, det kan bara eftervärlden bedöma.

 

Reportaget publicerades i Svenska Dagbladet 10/12 2017.