Webben är inte död, men den luktar lite funky

Plötsligt, bara sådär, dödförklaras webben av både finpublikationen The Atlantic och trendkänsliga nördblaskan Wired.

I Wired är det chefredaktören Chris Anderson som är framme och hugger för att stå främst i ledet bland trendspanarna. Redan det gör tesen lite suspekt, då Chris Anderson är en karl som är alldeles för förtjust i sin egen guruaura. Efter de intellektuella fiaskon som var hans senaste bok, Free, och hans stora Wired-reportage om “den nya industriella revolutionen” behöver han riktigt bra argument för att övertyga någon om någonting. Det har han inte. I artikeln The web is dead. Long live the internet påpekar han helt korrekt att appar i vissa fall ersätter webben och erbjuder bättre funktioner än man kan få i sin webbläsare. Sedan tar han steget till att webben håller på att dö med hjälp av bombastisk, tvärsäker prosa med tvivelaktig verklighetsförankring.

Grafen som Anderson använder för att illustrera webbens minskade betydelse baseras på data från Cisco Systems och ser ut så här:

Men som Boing Boings Rob Beschizza påpekar i sitt svar Is the web really dead? finns det stora problem med grafen. Vad den visar är inte att tiden vi spenderar med webbläsaren minskar. Den koncentrerar sig på den totala trafiken. Och eftersom alltmer högupplöst video tar upp mycket större bandbredd än html-kod blir det en konstig jämförelse. (Det är därför det också ser ut som om epost är stendött.) Men grafen visar inte ens att den totala webbtrafiken har minskat. Vad den visar är att webbens andel av den totala trafiken har minskat. En graf som visade webbtrafiken över tid skulle enligt Boing Boing se ut ungefär så här:

Michael Arrington på TechCrunch gör en rimlig tolkning av Andersons grafhokuspokus: “It’s like they showed a picture of a banana and said it explains the rising cost of gasoline.”

Det har skrivits många bra svar på Andersons artikel. The Atlantics teknikskribent Alexis Madrigal ger ett historiskt perspektiv på teknikutveckling och den förrädiska lockelsen i att dödförklara gammal teknik så fort en ny börjar vinna mark: What’s wrong with ‘X is dead’. Madrigal antyder också lite surt (han har själv jobbat på Wired.com) att Anderson talar i egen sak.

Anderson doesn’t work on, nor believe in, the economics of content on the web, and so while he’s making his case against the web generally, he’s also making the specific point that print and tablet editions of Wired make sense, but its website (which he doesn’t edit) does not.

Kanske förklarar det varför Wired-bloggaren Evan Hansen är så angelägen att förklara webbens överlägsenhet i How the web wins. Med de nya funktionerna i HTML5 och med Chrome Web Store – en app store för webben – som öppnar i oktober känns webbens framtid på många sätt ljusare än på länge.

Medan eldsvådan sprider sig efter Andersons brandfackla verkar ingen bry sig nämnvärt om provokativa The Atlantic-rubben “Who killed the internet? (Hint: Steve Jobs)”. Michael Hirschorns essä finns inte på webben (ah, så det är därför ingen bryr sig om den) men den går hårt åt Apple och appifieringen av nätet.

[Apple] has always made the case that the bourgeois comforts of an artfully constructed end-to-end solution, despite its limits, are superior to the freedom and danger of the digital badlands.

I slutändan konstaterar Hirschorn att webben kommer att finnas i tid och evighet amen, men att friheten och öppenheten från de första tjugo åren snart kommer att ses som blott en utvecklingsfas, innan kommersialiseringen tog fart på allvar. Se där, en betydligt rimligare domedagsprofetia att få kalla kårar av:

The colonization and exploitation of the Web was a foregone conclusion. The only question now is who will own it.

Uppdatering: Nu kommenterar Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars saken i SvD.

5 thoughts on “Webben är inte död, men den luktar lite funky

  1. August 26, 2010 at 12:58

    Tack för en bra sammanfattning av diskussionen och artiklarna!

    Peppe

  2. August 29, 2010 at 12:35

    -Är det rätt uppfattat av mig …efter flera timmars funderingar, av mig som kan mycket lite dator, kring denna artikeln i Svenskan.
    Att en så kallad “app”; som stoppas in i mobiltelefon.
    Är ett tillämpningsprogram, som till exempel ordbehandlingsprogram och kalkylprogram, och samtidigt är ett klientprogram varigenom jag kan nå -per mobiltelefonnätet- en serverdator på Internet, där jag finner fler uppgifter?
    Och att denna serverdatorn INTE är en webbserverdator; sådan som man ju når med en webbadress.

    ..tackar på förhand.

  3. August 29, 2010 at 13:12

    Just precis så! Ordet “app” är egentligen synonymt med program och behöver inte ens använda sig av internet utan kan vara ett rent lokalt ordbehandlingsprogram till exempel.
    Men oftast avser det nedladdningsbara program till mobiltelefoner som använder sig av internet på olika sätt. En väder-app uppdaterar sina väderprognoser via nätet, till exempel. Så det innebär att man kan göra en massa saker på nätet med skräddarsydda program i stället för att använda en webbläsare.

  4. August 29, 2010 at 22:01

    -Jag tackar Sam Sundberg för svar!
    Som jag också hade lyckan att efter inlägget, träffa en kunnig försäljare på Media Markt som berättade.
    -Just också om exemplet väder-app. Som, som tillämpningsprogram i mobiltelefonen, vid min förfrågan om vädret, först använder telefonens GPS …eller kanske den funktionen finns med väder-app:en?
    Och registrerar var jag/mobiltelefonen befinner mig.
    Sedan som klient till, någon serverdator på Nätet, får väderuppgiften från denna serverdatorn.

    -Men denna serverdatorn kan väl inte nås med en –vanlig- webbadress?
    Att det tydligen finns på Internet, dels webbadressat serverdatorer; vad nu sådan adressering kännetecknar?
    Dels serverdatorer med annan typ av adressering. Men som väl rimligen innefattar, den generella adresseringsordningen som gäller på Internet; vad nu sådan adressering kännetecknar? Denna som routrarna på Internet läser.