Jakten på karma-highscore gör världen bättre

I dagens SvD har jag en krönika om hur välgörenheten flyttar in i sociala medier. Crowdrise är ett exempel på en sajt som gör givandet till behjärtansvärda ändamål till en social tävling med röstande, highscorelistor, kändisglans och annat lullull.

Sociala nätverk där man är öppen med sitt givande kan göra mycket för välgörenhetskulturen. De kan förhoppningsvis hjälpa oss att övervinna vad Jonah Lehrer kallar “the identifiable victim bias” – tendensen att underskatta stora katastrofer där vi inte har enstaka, identifierbara offer som pockar på vår uppmärksamhet. Eller nej, det kan de förmodligen inte alls. Men de kan hjälpa oss att tillsammans begripa var pengar verkligen behövs, att göra katastrofer begripliga på ett mänskligt plan och därmed aktivera vår empati.

Visst, förenar vi välgörenhet med narcissism och tävlingsinstinkt så grumlar vi de rena, altruistiska motiven i det anonyma givandet. Men behövande jordbävnings- och översvämningsoffer är normalt mindre intresserade av varför folk skänker pengar till nödhjälp och återuppbyggnad, och mer intresserade av att vi gör det. Vi svenskar är dokumenterat dåliga på att skänka pengar annat än via skattefinansierat bistånd. Sämst är rika människor. Om vi börjar skänka mer pengar bara för att imponera på polarna, eller för att det ger oss dopaminframkallade måbrarus så är det inget fel i det. Det är win win.