Bortom twitterrevolutionen

I tisdagens SvD hade jag en kommentar om Evgeny Morozovs bok The Net Delusion och sociala mediers roll i de nordafrikanska upproren. Även Rasmus Fleischer (i Aftonbladet och på Copyriot) och Martin Gelin (i DN x 2) skrev om boken i veckan, och sammanfattningsvis lät vi som en trojka av förnumstiga vita män långt från händelsernas centrum med ungefär samma åsikter: att internet har en fantastisk förmåga att föra folk samman, men att det också – vilket Morozov hänger upp sig på till den grad att han blir blind för de goda sidorna – kan utnyttjas i onda syften av repressiva regimer som vill kontrollera informationsflöden, infiltrera motståndsrörelser och sprida propaganda på försåtliga sätt. Skrev jag förnumstiga? Jag menar förstås förnuftiga. Om än våra slutsatser är föga kontroversiella.

Olle Lidbom påminner i en kommentar på bloggen Vassa Eggen om Marshall McLuhans nötta devis “Mediet är budskapet”. Morozov förnekar att internet i sig är en bärare av demokrati. Men om vi försöker avläsa internets budskap, visst är det pluralistiskt och antiauktoritärt om man jämför det med exempelvis tv? Nätet har en lika odiskutabel som fruktansvärd demokratisk potential; därmed inte sagt att det verkligen främjar demokrati i alla situationer.

I grunden tror jag att alla idag är överens om att internet och sociala medier är ett mäktigt verktyg för att på gräsrotsnivå sprida information och organisera demonstrationer. Som Martin Gelin skriver: “Framför allt har Facebook sänkt tröskeln för att ta steget från tanke till handling för oppositionsrörelsen.” Uppgifterna om de sociala mediernas betydelse i Egypten och Tunisien är så här långt mestadels anekdotiska, men det är svårt att inte ryckas med när man ser klottret “Merci le peuple, merci Facebook” på tunisiska husväggar, när demonstranter går omkring med plakat med bilder där Ben Alis porträtt pryds av texten EVIL och Mark Zuckerbergs med texten GOOD, när Wael Ghonim pratar om att “det här är internets ungdoms revolution, som blev ungdomens revolution, som blev hela Egyptens revolution” och när egyptiska föräldrar döper nyfödda barn till Facebook.

Det var också intressant att tidskriften Foreign Policy bad Human Rights Watch kolla med sina källor i Tunisien om betydelsen av de amerikanska diplomatrapporter som Wikileaks publicerade i samband med upproret. De med direkt erfarenhet från fältet var överens om att de läckta rapporterna var betydelsefulla. Rapporterna klargjorde att även omvärlden såg Ben Ali som en korrupt härskare, och sådan bekräftelse kan vara viktigt för att människor ska våga organisera sig och skrida till handling. Frågor om sociala mediers definitiva betydelse och upprorens kausalitet är dock svåra att bena ut.

Alla som funderar i några sekunder förstår också att repressiva regimer – och för den delen även terrorgrupper – kan använda nätet i antidemokratiska syften. Den som har svårt att föreställa sig hur hänvisas till Morozovs bok där han radar upp illustrativa exempel från Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela och andra håll.

Diskussionen om sociala mediers betydelse bör nu gå vidare med konkreta frågeställningar. Huruvida vi ska benämna det egyptiska upproret “facebookrevolutionen” eller ej kan bli ett underhållande middagssamtal, men just den delen av historieskrivningen bör vi kanske överlåta till de som faktiskt befann sig på Tahrirtorget. När biståndsminister Gunilla Carlsson kungör att hon vill satsa en stor del av biståndsbudgeten på att stödja nätaktivister finns det dock en del att diskutera.

1. Aktivt stöd till dissidenters nätbruk?

Under oroligheterna i Iran 2009, i samband med valet, twittrades det friskt. Somliga kommentatorer drog snabbt till med benämningen “twitterrevolution”. Mitt under händelseförloppet hade Twitter en schemalagd tid för underhåll, men en tjänsteman i den amerikanska statsapparaten kontaktade Twitter och bad dem ställa in sitt underhåll så att det iranska twittrandet inte skulle hindras. Incidenten läckte, och resultatet blev att den iranska regimen på hemmaplan kunde beskriva Twitter som ett instrument styrt av amerikanska intressen som försökte skapa oro i Iran.

På samma sätt måste man inse riskerna om Sverige och andra stater riktar biståndspengar till projekt hos företag som Bambuser, Twitter med flera eller som Carlsson uttryckt det, “innovativa projekt som syftar till att förbättra möjligheten att sprida och erhålla information och åsikter som kan leda till demokratisk förändring”. Med en sådan satsning riskerar man at också skapa en praktisk lista för repressiva regimer över vilka tjänster som bör blockeras i avsikt att hindra västerländska aktörer från att lägga sig i nationens interna angelägenheter. Kina kritiserade nyligen USA:s aggressiva utrikes-nätpolitik just för den sortens klåfingrighet.

Det finns också en rad moraliska problem med att använda biståndspengar till att underlätta för frihetskämpar och terrorister (vem som använder exempelvis anonymitetstjänster går ju inte att kontrollera) att organisera sig i andra länder medan man väljer motsatt väg på hemmaplan. Bygger man världsomspännande datanätverk som ska kunna övervakas av en västerländsk maktelit (i det uttalade syftet att stoppa terrorism och barnporr) medan det ska vara utom räckhåll för regimer som Kinas, Egyptens och Tunisiens, då förvandlar man det öppna nätet till ett verktyg för att upprätthålla och förstärka en viss maktordning, vilket snarast riskerar att splittra de demokratitörstande gräsrotsrörelser som spirar i många diktaturer.

2. Demokrati på odemokratiska plattformar?

Företag som Facebook, Twitter och Google är inga demokratier. Användarna vet sällan vilka rättigheter och skyldigheter de har på de olika tjänsterna. (Hur många användaravtal läser du igenom innan du klickar “Godkänn”?) Såväl Twitter som Facebook har vägrat att skriva under Global Network Initiative, ett projekt som syftar till att garantera mänskliga rättigheter på nätet och stöds av bland andra Human Rights Watch, World Press Freedom Committee och Electronic Frontier Foundation.

Vilka krav bör vi ställa på Facebook, Twitter och andra företag som tack vare sitt enorma genomslag (Facebook räknar alltså 600 miljoner människor som användare, däribland halva Sveriges befolkning) blivit viktiga arenor för politisk propaganda, samhällsdebatt, organisation och demokratisk reform? Är det rimligt att ett företag som Facebook stänger ner sidor skapade av marockanska dissidenter utan motivering och möjlighet till överklagan? Kan vi kräva någon sorts garanti för att Twitter och Facebook skyddar sina användares identiteter när de sätts under press från stater och företag? (Just nu arbetar bland andra amerikanska myndigheter för att klämma fram användaruppgifter från Twitter till sin undersökning av Wikileaks.)

I en situation där världen brinner och alla medel som kan få folk att vallfärda till en samlingsplats är ovärderliga så går aktivisterna kanske all in och ignorerar riskerna med de plattformar de använder. Det innebär stora risker för repressalier i efterhand om upproret slås ner. Och vill man kunna använda sociala medier för annat än direkt revolution, exempelvis samtal om samhällsutveckling och reformer i länder med en flexibel syn på yttrandefrihet så är det många små distinktioner som blir ytterst viktiga.

3. Hur föregå med gott exempel?

Stater som Sverige och USA har visat sig villiga att stödja anonymiseringstjänster och initiativ för att kringgå nätinskränkningar i vissa länder. Samtidigt implementeras lagar om långtgående nätövervakning på hemmaplan. Inte nog med att det är stora ingrepp i den personliga integriteten att stater tar sig rätten att läsa privatpersoners mejlkorrespondens och urskillningslöst dela den med andra stater. Därigenom sätter man också exempel för antidemokratiska regimer, som kan användas för att motivera inskränkningar i nätfriheten.

Att medborgare i demokratier ska finna sig i sämre integritetsskydd än det man unnar dem som bor i länder med demokratiskt underskott framstår som paradoxalt. Samtidigt är det ett verkligt problem att nätet möjliggör för terrorgrupper att rekrytera, träna och indoktrinera medlemmar snabbt och effektivt. Att säkerhetstjänster behöver verktyg för att motverka det är inget konstigt, men balansgången integritet/säkerhetspolitik måste ständigt diskuteras. Att den personliga integriteten naggas i kanten i syfte att skydda ekonomiska aktörer från exempelvis upphovsrättsintrång i form av fildelning ger ytterligare argument till repressiva regimer som vill övervaka nätet för att kunna slå ner på allehanda småförbrytelser och ansatser till “landsförräderi”. (Uppdatering: Läs Christopher Kullenbergs problematisering av detta i Expressen.)

De här frågorna kan brytas ner i mängder av diskussioner, och det finns åtskilliga fler spår att utforska. En trevlig bieffekt av de internetassisterade upproren i Nordafrika är att de visar nätets samhällsomvälvande kraft, och därmed hur viktig nätpolitiken är idag. Om vi därmed får en seriös nätpolitisk debatt där inte upphovsrättslobby och piratpartister är de enda som orkar sätta sig in i sakfrågorna och på allvar bry sig så har vi tagit ytterligare ett stort steg framåt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *