Appar och troll i svampskogen

Svampskogen är inte vad den brukade vara.

Den ligger hundra meter hemifrån och luktar gott, av höst och multnande löv. För tvååriga dottern är den fortfarande vidunderlig. De yviga granarna, de krälande rötterna och så tallkronorna oändligt långt däruppe så man måste lägga huvudet alldeles rakt bakåt.

– Nej! Det luktar inte gott! Det luktar äckligt!

Okej då. Vi traskar på. Gps:en säger att kantarellstället ligger en bit bort, mot sydost. Vi studerar vitmossa och… heter det stjärnmossa? Ja, säger Google i min mobil. Jag passar på att bildgoogla ”narrkantarell”, för säkerhets skull.

Vi traskar på. Pratar om kottar och barr. Fotar en konstig stubbe med mobilkameran. Kan det bo troll där under?

Oj, troll är inget att skämta om. Det är ett känsligt ämne efter alla de där Bamse-tidningarna. Mungipor sjunker och en underläpp börjar darra.

– Vi kan gå hem nu? gnyr hon, knappt hörbart, som förlamad i sina små stövlar. Tårfyllda ögon kikar ängsligt omkring sig.

Det slår mig vilket eländigt upplyst liv jag lever. Det är den tråkiga vuxenheten. Det är den tråkiga vetenskapen. Det är vad den tyske sociologen Max Weber en gång döpte till avförtrollningen – när magi, fantasier och storögd tro får ge vika för förnuftet. Världen reducerad till en lång serie förutsägbarheter. Avförtrollningen är upplysningens baksida, och med nätets hjälp griper den omkring sig värre än någonsin. Tänk när skogen var så mäktig att den kunde få en att skaka.

Naturväsen var det förstås länge sedan vi slutade tro på i vuxen ålder. Men för tio år sedan fick skogen i alla fall vara skogen medan vi vistades i den. Svampars och mossors namn fick vi kolla upp när vi kommit hem. Nu finns det ingenstans att gömma sig för Wikipedia och Wordfeud. Vilse? Google Maps. Tveksam kantarell? Har en app för sådant. Troll? Jo, de finns, men bara på nätforum.

Jag har förstås mig själv att skylla för att jag betraktar mobilen som ett av mina viktigaste organ, lika omöjlig att lämna hemma som sköldkörteln. Jag har ju sådan outsinlig nytta av den. Å andra sidan är just nyttotänkandet avförtrollningens bästa vän. Och kanske klarar jag mig utan att på momangen veta vad mossor heter. För det är onekligen så att storskogen känns lite futtig nu när lingonris och rotvältor har fullödig 3G-täckning.

– Pappa, jag är rädd för skogen, medger dottern när vi kommit hem.

Lyckost. Själv är jag rädd att jag inte riktigt varit i skogen, utan snarare på internet. Men så på kvällen hittar jag en fästing i knävecket.

Alltid något.

[Krönikan publicerades i Svenska Dagbladet 28 oktober.]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *