Hallå, det är ju bara ett spel!

Idag har jag en krönika i SvD om synen på spelmediet, apropå Tobias Bjarnebys krönika Spel är spel, inte finkultur i Aftonbladet.

Den här diskussionen har pågått under lång tid, men den tog fart ordentligt vid förra årets Game Developers Conference. Journalisten Heather Chaplin hade fått i uppdrag att hålla ett anförande, och det blev ett brandtal där hon beskyllde de samlade spelutvecklarna för att vara förvuxna tonåringar som saknade förmåga att förverkliga spelmediets potential och skapa konst med samma verkshöjd som den främsta filmen och litteraturen.

En av dem som blev särskilt förargade var den förvuxne tonåringen David Jaffe, bäst känd som skapare av det barnsliga machovåldspelet God of war med uppföljare. Jaffe har en blogg som toppas av en bild på en jättefarlig clown och hans machohjälte Kratos, från God of War. I bloggen skriver Jaffe fuck ofta så att läsarna ska förstå att han är cool och badass.

David Jaffe kände sig nödgad att försvara sin rätt att frossa i våld och könsstereotyper, så han avreagerade sig i ett inlägg som var tvärilsket och genomkorkat. Han inledde med att gnälla om hur journalisterna inte förstår spelutvecklarna:

It’s like they never stop to consider that perhaps many of us game developers don’t want what THEY want.

Maybe some of us LIKE games that don’t want to be art.
Maybe some of us would rather be the Jerry Bruckheimer of games than gaming’s Orson Wells.
Maybe some of us LIKE portraying women in a more comic booky way (the same way- by the way- that the vast majority of male game characters are portrayed).
Maybe some of us don’t want to load our games down with political and philosophical discourse.

På något sätt misslyckades alltså David Jaffe med att inse att det var precis den här attityden som Heather Chaplin ville sätta fingret på, en attityd som genomsyrar alldeles för stora delar av spelbranschen, och som föranledde hennes kommentarer om omogna spelutvecklare.

Givetvis fick David Jaffe en massa medhåll från en massa manliga kolleger och fans, och i förra veckan plockade meriterade spelskribenten Tobias Bjarneby upp David Jaffes fackla och hyllade hans blogginlägg som “kanske det mest klarsynta jag läst i ämnet”.

Jag är av en annan åsikt dårå. Jag blir galen på folk som tycker att spelkritik ska hålla sig till spelmekanik och konsumentinformation, och blunda för spelens estetiska, etiska och politiska dimensioner. Jag blir galen på folk som tycker att man aldrig kan kräva mer av spel annat än att de ska vara roliga. Och jag tycker synd om folk som hellre vill vara Jerry Bruckheimer än Orson Welles.

Spelmediet har en fantastisk bredd. Spannet från Tetris till Red Dead Redemption är betydligt större än spannet mellan Helan och Halvan och Krzysztof Kieślowskis Den blå filmen. Det rymmer väldigt många olika typer av uttryck. Självklart kan spel vara finkultur, om man nu vill använda ett så diffust begrepp. Jag har spelat flera spel som kvalar in bara i år. Spel som Heavy Rain och Sleep is Death visar hur spel på olika sätt kan vara fängslande interaktiva berättelser. Red Dead Redemption och The Sims 3 utforskar på olika sätt hur människan förslavas av inre drifter och yttre omständigheter. Och så vidare. Men de progressiva spelskaparna är i försvinnande liten minoritet. Därför behöver spelmediet alltjämt mer av Heather Chaplins passion och mindre av David Jaffes reaktionära hack n’ slash-mentalitet.

Robotar kan inte värja sig mot reklamen

Vad är fel med bilden nedan?

Det här är en vy från Android-appen “Nyheter och väder”, närmare bestämt fliken Nöjen. Första nyhet? En Volvo. Andra nyhet? Hyllningarna till Sigrid Combüchens “damroman” Spill.

För det första handlar inte en enda rubrik om nöjen. Den första länkar till DN Motor, andra är finkulturnyheter. Men vad som är allvarligare: Spill-texten är inte ens en nyhet. Den är en reklamtext förklädd till nyhet av Aftonbladets nydanande annons/redaktionellt-mixare. Boten som sammanställer nyhetsflödet kan inte se skillnad på reklamartikeln och det redaktionella materialet, och det är inte lätt för läsaren heller. När jag zoomar in på webbsidan för att börja läsa zoomar jag förbi “HELA DEN HÄR ARTIKELN ÄR EN ANNONS”-balken och börjar läsa som om det var en vanlig kulturartikel, för att snart förvånas över den panegyriska tonen.

Aftonbladet bör nog tänka till ännu ett varv om hur deras textreklam ser ut när man länkas in i sajten på olika sätt, på olika plattformar – och hur den lurar nyhetscrawlers som googles. Men framförallt är det här ett fiasko för Google och deras botar, som alltså fortfarande inte klarar det här med nyheter. Kan de inte skilja på finkultur, fulkultur, reklam och en Volvo V60 så föredrar jag att låta köttredaktörer guida mig.

Det giftiga ordet konsekvensneutralitet

Det blev inte så bra det här. Våldtäktsanmälan mot Julian Assange drogs tillbaka och kvar blev en anmälan om ofredande samt detaljerade spekulationer om vem som gjorde exakt vad i sängen, och hur okej det egentligen var. Sådant som vi alla hade besparats om medierna inte varit så snabba att hänga ut Assange. Nu är hans rykte istället för alltid fläckat.

Det är med andra ord tid för självrannsakan hos ansvariga utgivare. Varför ville de rapportera om anmälan så snabbt som möjligt efter att man konstaterat att anhållandet var verkligt? Borde de ha väntat på mer uppgifter för att avgöra hur trovärdig anmälan var innan de hängde ut Assange med namn och bild? Borde de ha funderat en gång till över att det finns många här i världen som gärna vill svärta ner Assanges rykte?

Som journalist har jag  förståelse för att man kan hänryckas när man får vittring på ett scoop. Det är inte alltid lätt att hålla huvudet kallt, även om ansvariga utgivare förväntas vara proffs på just det. Men det som sticker i ögonen nu efter att skadan är skedd är den bristande självkritiken hos vissa publicister.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vägrar i sin blogg erkänna brister i tidningens rapportering. Däremot klandrar han såväl Wikileaks som åklagarmyndigheten. Han svänger sig med det obehagliga begreppet konsekvensneutralitet som vore han logistikofficer för koncentrationslägertransporter. Det är alltså ett begrepp som innebär att journalister inte ska ta några hänsyn till konsekvenserna av det de publicerar. Maktutövning utan ansvar. Dessutom påstår Mattsson att Wikileaks jobbar på samma sätt, trots Assanges ständiga tal om “harm minimization”, hans motiveringar om att nyttan av dokumentpubliceringen är så mycket större än skadan, och Wikileaks ansträngningar för att se till att enskilda personer inte skadas av publiceringen.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström reflekterar däremot över konsekvenserna av namnpublicering:

Att namnge någon som är misstänkt för brott är i min värld alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att förstöras av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medger också:

Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av.

Med det i åtanke måste skadan för den enskilde givetvis vägas in i publiceringsbeslutet. Ändå kom samtliga chefredaktörer för stora svenska tidningar fram till att det var nödvändigt att publicera Assanges namn så fort man säkerställt att han verkligen var anhållen i sin frånvaro.

PR-konsulten och journalistveteranen Staffan Dopping skriver ett inlägg om publicistansvar som är måsteläsning för alla intresserade, och Joakim Jardenberg har intressanta synpunkter på pressens roll i det nya medialandskapet.

Själv önskar jag framförallt att vi en gång för alla kan göra oss av med begreppet konsekvensneutralitet. Vi brukar inte acceptera att mäktiga människor handlar utan tanke på konsekvenserna av sitt agerande. Att publicister anser sig förpliktigade att göra det tyder på att de vill bygga in en sorts otäck empatistörning i sitt journalistiska uppdrag.

Men iväg med dig nu. Läs Dopping!

Misstanken är hävd men fläcken sitter kvar

Julian Assange är inte längre misstänkt för våldtäkt. En av de inblandade kvinnorna berättar i Aftonbladet att det handlade om frivilligt sex som övergick i övergrepp. Hon säger också att det inte handlar om någon smutskastningskampanj eller “sexfälla” utan om “en man med skev kvinnosyn och problem att ta ett nej”.

Anhållan har hävts men än är Assange inte rentvådd. Han kan vara skyldig till mer eller mindre allvarliga sexbrott. Och de medier som publicerat anklagelserna har all anledning att gå till botten med vad som hänt för att visa att de inte är nyttiga idioter som springer ärenden åt underrättelsetjänster eller publicerar karaktärsmördande artiklar för att nöja sig med en axelryckning när de visar sig vara illa underbyggda.

Svenska medier har inte hållit sig till fakta fullt ut. Den 30-åriga kvinna som talat ut korrigerade ett par felaktigheter som figurerat i pressen. Däremot har medierna redogjort för anklagelserna utan att döma i skuldfrågan. Trots det bär de nu ansvaret för att en fläck sitter kvar på Assanges och Wikileaks rykte, trots att våldtäktsmisstanken är borta.

Som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skulle ha sagt: Journalistik är nu nödvändigt.

Är Andreas Ekström blind?

Det är skönt att konstatera att alla de stora tidningarna har tyckt till om Piraterna nu, och att reaktionerna har varit så positiva. Andas ut kan man.

Många recensioner tillför intressanta resonemang till fildelningsdiskussionen, men för oss författare är det särskilt lustigt att notera hur vissa recensenter läser in åsikter mellan raderna i boken. Journalisten, officiellt organ för upphovsrättsivrande Svenska journalistförbundet, kallar boken “en pamflett för fri fildelning” medan Sydsvenskan skriver “Vad författarna själva tycker är däremot skickligt dolt.” Är Andreas Ekström blind, eller ser Helena Giertta syner?

Så mycket kan sägas som att vår ambition var att skriva en reportagebok inte en debattbok, en bok som kan tjäna som underlag i debatten inte som ett inlägg i den. Men det är ju fint om olika läsare tolkar den på olika sätt, som också Aftonbladets Anders Johansson: “även om [författarna] inte tar ställning för någon sida utgör den omsorgsfulla bakgrundsteckningen i sig ett argument för fildelning”.