Taggade krönikor

Det har skrivits en del SvD-krönikor sedan sist. Här är i alla fall några av dem:

Lynniga beslut i sluten appokrati
(taggar: Apple, App Store, Iphone, Exodus International, homofobi, jordfelsbrytare)

Värdet av virtuella vänner och vapen
(taggar: Världsbanken, World of Warcraft, Twitter, Facebook, Klout, Twittoppen)

En påminnelse om nätets sårbarhet
(taggar: Sony, Playstation Network, Apple, Iphone, Google, Facebook, spionmaskiner, integritet)

Angry Birds det nya Battlefield
(taggar: E3, Battlefield, Angry Birds, Sony, Microsoft, Nintendo, Apple, Facebook, Zynga, Electronic Arts, Wii U)

Nätnojan når skönlitteraturen
(taggar: Jennifer Egan, Jonathan Franzen, Gary Shteingart, Jaron Lanier, Sherry Turkle, Clay Shirky, The Filter Bubble, sociala medier-guruer)

När internet slocknar

I afton var jag med i Kulturnyheterna och pratade nätpolitik och internet i diktaturer. Inslaget finns på Svt Play, ett litet tag i alla fall.

Webben är inte död, men den luktar lite funky

Plötsligt, bara sådär, dödförklaras webben av både finpublikationen The Atlantic och trendkänsliga nördblaskan Wired.

I Wired är det chefredaktören Chris Anderson som är framme och hugger för att stå främst i ledet bland trendspanarna. Redan det gör tesen lite suspekt, då Chris Anderson är en karl som är alldeles för förtjust i sin egen guruaura. Efter de intellektuella fiaskon som var hans senaste bok, Free, och hans stora Wired-reportage om “den nya industriella revolutionen” behöver han riktigt bra argument för att övertyga någon om någonting. Det har han inte. I artikeln The web is dead. Long live the internet påpekar han helt korrekt att appar i vissa fall ersätter webben och erbjuder bättre funktioner än man kan få i sin webbläsare. Sedan tar han steget till att webben håller på att dö med hjälp av bombastisk, tvärsäker prosa med tvivelaktig verklighetsförankring.

Grafen som Anderson använder för att illustrera webbens minskade betydelse baseras på data från Cisco Systems och ser ut så här:

Men som Boing Boings Rob Beschizza påpekar i sitt svar Is the web really dead? finns det stora problem med grafen. Vad den visar är inte att tiden vi spenderar med webbläsaren minskar. Den koncentrerar sig på den totala trafiken. Och eftersom alltmer högupplöst video tar upp mycket större bandbredd än html-kod blir det en konstig jämförelse. (Det är därför det också ser ut som om epost är stendött.) Men grafen visar inte ens att den totala webbtrafiken har minskat. Vad den visar är att webbens andel av den totala trafiken har minskat. En graf som visade webbtrafiken över tid skulle enligt Boing Boing se ut ungefär så här:

Michael Arrington på TechCrunch gör en rimlig tolkning av Andersons grafhokuspokus: “It’s like they showed a picture of a banana and said it explains the rising cost of gasoline.”

Det har skrivits många bra svar på Andersons artikel. The Atlantics teknikskribent Alexis Madrigal ger ett historiskt perspektiv på teknikutveckling och den förrädiska lockelsen i att dödförklara gammal teknik så fort en ny börjar vinna mark: What’s wrong with ‘X is dead’. Madrigal antyder också lite surt (han har själv jobbat på Wired.com) att Anderson talar i egen sak.

Anderson doesn’t work on, nor believe in, the economics of content on the web, and so while he’s making his case against the web generally, he’s also making the specific point that print and tablet editions of Wired make sense, but its website (which he doesn’t edit) does not.

Kanske förklarar det varför Wired-bloggaren Evan Hansen är så angelägen att förklara webbens överlägsenhet i How the web wins. Med de nya funktionerna i HTML5 och med Chrome Web Store – en app store för webben – som öppnar i oktober känns webbens framtid på många sätt ljusare än på länge.

Medan eldsvådan sprider sig efter Andersons brandfackla verkar ingen bry sig nämnvärt om provokativa The Atlantic-rubben “Who killed the internet? (Hint: Steve Jobs)”. Michael Hirschorns essä finns inte på webben (ah, så det är därför ingen bryr sig om den) men den går hårt åt Apple och appifieringen av nätet.

[Apple] has always made the case that the bourgeois comforts of an artfully constructed end-to-end solution, despite its limits, are superior to the freedom and danger of the digital badlands.

I slutändan konstaterar Hirschorn att webben kommer att finnas i tid och evighet amen, men att friheten och öppenheten från de första tjugo åren snart kommer att ses som blott en utvecklingsfas, innan kommersialiseringen tog fart på allvar. Se där, en betydligt rimligare domedagsprofetia att få kalla kårar av:

The colonization and exploitation of the Web was a foregone conclusion. The only question now is who will own it.

Uppdatering: Nu kommenterar Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars saken i SvD.

Det är inte nätet som gör oss till dumskallar

Den här Nicholas Carr, dårå. I boken The Shallows – what the internet is doing to our brains hävdar han att internet gör oss till ytliga informationsjunkies. Flödet splittrar vår uppmärksamhet och eroderar vår koncentrationsförmåga. Snart kommer ingen att orka läsa en roman längre – än mindre skriva en.

Carr förankrar historiskt idén om att surfande förändrar våra hjärnor genom paralleller till andra samhällsförändringar och tekniska landvinningar. Skrivkonsten, klockan, och skrivmaskinen är bara några exempel på “intellektuell teknologi” som förändrat vårt sätt att tänka. Den biten är övertygande och underhållande, även om han slår in öppna dörrar. (Är det någon som tror att hängivet nätbruk inte förändrar oss?) Men när han börjar rota igenom den aktuella forskningen i jakt på belägg för riktigt vad som håller på att hända blir det genast svajigt.

Svaga studier och tendentiösa tolkningar är visserligen par för banan i populärvetenskaplig litteratur, men här står vi till slut med den triviala sanningen att internet förändrar oss, och blott med ogrundade spekulationer om hur. Det är i och för sig bara trevligt att den diskussionen får fortgå.

I grunden tror jag att fantasin om att internet, som Anders Mildner uttrycker det i sin Shallows-recension i Expressen, “distraherar oss till dumskallar” handlar om att vi gärna vill ha något att skylla på när vi är ofokuserade och inte får något gjort.

Nätet gör oss inte till dumskallar. Men för dumskallar erbjuder det en outsinlig källa till distraktion.