Piraterna och rättvisan

Idag skriver jag i Svenska Dagbladet om den tyske karriärförbrytaren Kim Dotcom, som är precis en sådan fildelande superskurk som underhållningsindustrin drömt om. Processen mot Dotcom och tjänsten Megaupload kommer att bli den viktigaste piraträttegången sedan Pirate Bay-målet, som fick ett snöpligt slut idag, när Högsta Domstolen meddelade att den inte kommer att ta upp det till prövning. De fyra männen bakom fildelningstjänsten har med andra ord bara att acceptera de fängelsedomar och böter som fastställdes i hovrätten.

Att HD ignorerar överklagan är trist, inte bara för att jag själv fördjupat mig i fallet, utan även med tanke på allmänintresset. Inte minst har målet betydelse för att klargöra hur tungt man kan luta sig mot principen om skydd för mellanhänder som exempelvis låter användare dela filer med varandra. Det hade onekligen varit intressant att se landets främsta jurister resonera kring det.

I England tycks däremot Högsta Domstolen ha tid att pröva lite vad som helst. Jag vet inte hur man annars ska tolka att de tar upp Julian Assanges utlämningsorder när två tidigare instanser och en enig kår av juridiska experter tycker att fallet är klart som korvspad.

Krönika: Fildelaren som superskurk

Asociala medier och farliga sanningssägare

Vi börjar som alltid året med att roska av den sista julmaten. Således en kvartett SvD-krönikor från helgerna.

Om farliga spel: Vem är rädd för tv-spelen?

Om Wikileaksskvaller: Skvaller inleder informationskriget

Om välgörenhet som “gåva”: Det är svårt med julklappar

Om betalväggar: Asociala medier är inte framtiden

Det giftiga ordet konsekvensneutralitet

Det blev inte så bra det här. Våldtäktsanmälan mot Julian Assange drogs tillbaka och kvar blev en anmälan om ofredande samt detaljerade spekulationer om vem som gjorde exakt vad i sängen, och hur okej det egentligen var. Sådant som vi alla hade besparats om medierna inte varit så snabba att hänga ut Assange. Nu är hans rykte istället för alltid fläckat.

Det är med andra ord tid för självrannsakan hos ansvariga utgivare. Varför ville de rapportera om anmälan så snabbt som möjligt efter att man konstaterat att anhållandet var verkligt? Borde de ha väntat på mer uppgifter för att avgöra hur trovärdig anmälan var innan de hängde ut Assange med namn och bild? Borde de ha funderat en gång till över att det finns många här i världen som gärna vill svärta ner Assanges rykte?

Som journalist har jag  förståelse för att man kan hänryckas när man får vittring på ett scoop. Det är inte alltid lätt att hålla huvudet kallt, även om ansvariga utgivare förväntas vara proffs på just det. Men det som sticker i ögonen nu efter att skadan är skedd är den bristande självkritiken hos vissa publicister.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vägrar i sin blogg erkänna brister i tidningens rapportering. Däremot klandrar han såväl Wikileaks som åklagarmyndigheten. Han svänger sig med det obehagliga begreppet konsekvensneutralitet som vore han logistikofficer för koncentrationslägertransporter. Det är alltså ett begrepp som innebär att journalister inte ska ta några hänsyn till konsekvenserna av det de publicerar. Maktutövning utan ansvar. Dessutom påstår Mattsson att Wikileaks jobbar på samma sätt, trots Assanges ständiga tal om “harm minimization”, hans motiveringar om att nyttan av dokumentpubliceringen är så mycket större än skadan, och Wikileaks ansträngningar för att se till att enskilda personer inte skadas av publiceringen.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström reflekterar däremot över konsekvenserna av namnpublicering:

Att namnge någon som är misstänkt för brott är i min värld alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att förstöras av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medger också:

Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av.

Med det i åtanke måste skadan för den enskilde givetvis vägas in i publiceringsbeslutet. Ändå kom samtliga chefredaktörer för stora svenska tidningar fram till att det var nödvändigt att publicera Assanges namn så fort man säkerställt att han verkligen var anhållen i sin frånvaro.

PR-konsulten och journalistveteranen Staffan Dopping skriver ett inlägg om publicistansvar som är måsteläsning för alla intresserade, och Joakim Jardenberg har intressanta synpunkter på pressens roll i det nya medialandskapet.

Själv önskar jag framförallt att vi en gång för alla kan göra oss av med begreppet konsekvensneutralitet. Vi brukar inte acceptera att mäktiga människor handlar utan tanke på konsekvenserna av sitt agerande. Att publicister anser sig förpliktigade att göra det tyder på att de vill bygga in en sorts otäck empatistörning i sitt journalistiska uppdrag.

Men iväg med dig nu. Läs Dopping!

Misstanken är hävd men fläcken sitter kvar

Julian Assange är inte längre misstänkt för våldtäkt. En av de inblandade kvinnorna berättar i Aftonbladet att det handlade om frivilligt sex som övergick i övergrepp. Hon säger också att det inte handlar om någon smutskastningskampanj eller “sexfälla” utan om “en man med skev kvinnosyn och problem att ta ett nej”.

Anhållan har hävts men än är Assange inte rentvådd. Han kan vara skyldig till mer eller mindre allvarliga sexbrott. Och de medier som publicerat anklagelserna har all anledning att gå till botten med vad som hänt för att visa att de inte är nyttiga idioter som springer ärenden åt underrättelsetjänster eller publicerar karaktärsmördande artiklar för att nöja sig med en axelryckning när de visar sig vara illa underbyggda.

Svenska medier har inte hållit sig till fakta fullt ut. Den 30-åriga kvinna som talat ut korrigerade ett par felaktigheter som figurerat i pressen. Däremot har medierna redogjort för anklagelserna utan att döma i skuldfrågan. Trots det bär de nu ansvaret för att en fläck sitter kvar på Assanges och Wikileaks rykte, trots att våldtäktsmisstanken är borta.

Som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skulle ha sagt: Journalistik är nu nödvändigt.

Anklagelsen mot Assange är förödande

Att Julian Assange anklagas för våldtäkt gör inte Wikileaks arbete mindre viktigt och det gör inte dokumenten de publicerat mindre sanna. Ändå är anklagelsen förödande, ty Wikileaks är beroende av

• att journalister vill samarbeta med dem
• att allmänheten vill lyssna på dem
• och framför allt: att allmänheten vill läcka material till dem

Assange har genom den senaste tidens medieframträdanden etablerat sig som Wikileaks ansikte. Han är, i allmänhetens ögon, nästintill synonym med organisationen. Vilken etablerad tidning vill samarbeta med en misstänkt våldtäktsman? Vilken militär med rättspatos vill läcka dokument till en man som misstänks åka runt i världen och våldta sympatisörer?

Uppdatering — Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som nyss rekryterat Assange som kolumnist, uttalar sig i en artikel:

“Jag ser mycket allvarligt på de här uppgifterna. Vi avvaktar allt vidare samarbete tills vi får klarhet i vad som hänt”

Uppdatering 2 — Även Dagens Nyheter skriver om att brottsmisstankarna skadar Wikileaks.

Anklagelsen som kan sänka Wikileaks

Expressen skriver nu på morgonen att Mr Wikileaks jagas av svensk polis för två misstänkta våldtäkter: en i Enköping, en i Stockholm. Man behöver ingen doktorshatt i konspirationsteori för att konstatera att våldtäkt är en lysande smutskastningsanklagelse om man vill sänka Wikileaks anseende. Det är en allvarlig anklagelse som är svår att fullständigt rentvå sig från, oavsett vad som verkligen hänt. Och Wikileaks har mäktiga fiender.

Konspirationsteorierna kommer att flöda, som Expressens Emanuel Karlsten uttrycker det. Men realister inser att det är avsevärt mindre sannolikt att CIA mutat två svenska kvinnor att ljuga än att anklagelserna är genuina.

Det vore oklokt att spekulera för mycket i fallet i det här skedet. Men det ska erkännas att i detta ögonblick ter sig Nobels fredspris oändligt avlägset för Wikileaks.

Mannen som är Salander och Blomkvist i ett

Julian Assange är en fascinerande typ. Efter en trasslig uppväxt blev hacking hans raison d’être, och så småningom greps han, åtalades men kom undan utan fängelsestraff. 2006 grundade han så Wikileaks och på bara några år förändrade han förutsättningarna för undersökande journalistik på en global skala.

Läs New Yorker-porträttet för den långa versionen, eller min SvD-krönika för den korta.