Bajs är aldrig det nya svarta

I dagens SvD har Tobias Brandel en fin artikel om arbetet med Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms Berns-uppsättning Ljus och fräscht, som driver med inredningsfixering och livspussel anno 2011. Det tar jag som min cue för del två i serien teppanyakijournalistik här på bloggen. Även den här artikeln skrev jag för Plaza, ett hemma-hos-knäck hos inredaren Tom Bertling.

—–

I Förkväll hjälper Tom Bertling familjer att snabbt och effektivt lösa sina inredningsproblem. Hans eget hem är mer vrickat, inspirerat av ungkarlsliv, en utbränd lägenhet – och Överkalix.

Som inredningsdetalj betraktad är människobajs det knasigaste man kan hitta på. Bajs kan inte jämföras med en kul, kitschig porslinsjesus eller en ironisk poster. Bajs har inga fans. Bajs är aldrig höstens trend eller det nya svarta. Ingenstans i världen är bajs synonymt med oklanderlig smak.

Att Tom Bertling har valt genomskinliga rör inne på sin toalett, monterade under en plexiglasskiva i golvet, kan med andra ord inte tolkas som annat än en punkig provokation. Det bruna svallet i rören vid spolning är ett utsträckt långfinger mot all ängslig, välkammad kataloginredning.

- Bajsrören ja… Jag blir väldigt lätt besatt av tekniska prylar. Jag kollar maniskt på teknikprogrammen på Discovery Channel. Så jag funderade på hur det där skulle gå att göra, och kom fram till att rören som Arla använder för att kontrollera mjölk skulle passa bra. Men det är en sån där grej som är kul bara för att se folks reaktioner när de går på toaletten.

Visst är han en provokatör, men framförallt är han en egensinnig inredare med en fäbless för det oväntade. Tom har ingen formell utbildning och bryr sig inte om kända designers. Men han har hållit på med inredning ”hela livet” och visat upp sina färdigheter i tv-program som Homestyling, Till salu, Nytt läge och nu senast Förkväll.

Googlar man ”Tom Bertling” upptäcker man snabbt att två åsikter dominerar bland fans och belackare: Han är snygg, och han kan inte inreda. Hösten 2008 var många förbannade på hans härjningar i Nytt läge. I webbforum som Familjeliv och Flashback gapade upprörda röster i kör med signaturen ”Sthms Tjejen”:

”Inreda kan han fan inte. Det ser ofta för jävligt ut och han inreder inte åt folk vad de behöver och tycker om, utan bara vad han själv gillar. Mitt hem skulle han aldrig få sätta sin fot i.”

Tom kommer ihåg precis vilket program det var som fick igång folk. Familjen han jobbat för såg smått skärrad ut när de såg vad som hänt med deras hem. Men vad tittarna inte visste var att familjen senare, när de hunnit smälta det hela, skickade tack-sms till Tom och berättade att de stajlat om hela huset med utgångspunkt i hans färgval.

Vi sitter i det kombinerade matrummet/arbetsrummet i Toms egen lägenhet, en hundrakvadratare ett stenkast från Mosebacke torg, och han pratar gärna om floden av inredningsprogram som fyllt tv-kanalerna de senaste åren, och hur de kan sporra till en del excesser.

- Jag har en hatkärlek till inrednings-tv. Ibland blir det för mycket galenskaper för galenskapernas egen skull, för att överträffa andra inredare. Jag har legat på gränsen där, men man kan inte köra över folk. Man måste kunna lyssna och läsa av människor för att förstå vad de vill ha, annars blir det aldrig bra.

Men hatkärleken till tv-mediet verkar ändå ha kantrat åt kärlekshållet. Tom älskar makten att kunna förändra folks boende och vardag. I tv har han en helt annan frihet än när han jobbat för privata kunder.

- Jag har faktiskt helt slutat med det. Det är så många krävande människor som bara tänker vitt, vitt, vitt. Jag håller mig till tv-inredning. Och så driver jag en båtmack på sommaren där jag säljer kaffe och bensin.

Tom flyttade in i sin lägenhet för tre år sedan och rev genast ut rubbet. Golvet målade han vinrött för att ha en basfärg att utgå från, men det är väggarna som i ännu högre utsträckning skänker lyan sin lyxigt nedgångna atmosfär. Efter att tapeterna rivits ned dröjde målaren ett par dagar med bredspacklet, och det var tillräckligt länge för att Tom skulle falla för idén att i stället bara dra på en klarlack med gult och svart pigment. Som referens gav han målaren en bild på en utbrunnen lägenhet.

Väggarna fick en rå, fläckig yta i glansig smutssepia. I en funkislägenhet hade det sett bedrövligt ut men i en sekelskifteslägenhet, mot pampiga kakelugnar och takstuckaturer, ger det en varm, retrodekadent känsla.

- Sen ville jag ha ett mindre kök. Det är ju alltid roligare att äta ute. Och som nyinflyttad ungkarl var det såklart kul att ha en stor toalett. Så jag bytte plats på köket och toaletten.

Han bor alltså i en väl tilltagen lägenhet på exklusiv adress med en kokvrå till kök och en vackert kaklad salong till toalett. Porslinstronen har han försett med armstöd för maximal komfort när man sitter och begrundar de där transparenta rören som är besynnerligt svåra att slita blicken ifrån.

För att tanka idéer går Tom i butiker på Södermalm, som Skattkammaren och Grandpa, eller finkammar nätet.

- Ett tips är att googla bilder. Det är perfekt för färg och inspiration. Eller så kan jag slå på ”skinn” på Blocket och sitta i timmar och titta på bilderna.

Han går igång på döda djur också, och delar lägenheten med en mård, en korp, en uggla, en fjällvråk och en duvhök.

- Jag har upptäckt ett nytt område: Överkalix. Jag har tillbringat mycket tid där uppe på sistone och vid Svartbyn finns ett litet ställe som heter Vippabacken där de säljer en massa bisarra saker. Mest har jag köpt uppstoppade djur.

Överkalix kan han inte få nog av, däremot undviker han moderna inredningsbutiker. De ger honom ingenting, säger han, de är lika menlösa som kreddiga utbildningar som ”Beckmans, Berghs och sån skit”. Inte umgås han med andra inredare eller designers heller, utan han deklarerar stolt att han ”känner mycket vanligt folk”.

Tom tycks njuta i fulla drag av sin roll som en heminredningens enfant terrible. Det märks inte minst på alla udda prylar han samlat i sin lägenhet. Men av alla hans inredningsdetaljer blir jag mest överraskad av gardinstängerna över fönstren. I tidigare intervjuer har Tom nämligen sagt att gardinstänger är det fulaste han vet.

Jag hinner tänka tanken att han satt upp gardinstänger utan gardiner bara för att reta upp sig själv – i den uppochnervända värld som är hans lägenhet verkar det inte helt ologiskt – innan Tom förklarar att gardiner är under produktion hemma hos hans sambos föräldrar, som också satt upp stängerna.

Även en halvtokig inredningsrebell kan tydligen inse värdet av en och annan kompromiss för husfridens skull. Och skulle Tom någon gång försöka hävda sin auktoritet som inredare i smakdiskussionerna med sambon Jeanette kan hon alltid hänvisa till det hemmasnickrade motto han har tatuerat runt ena armen:

”Anyone is an interior designer.”

Sam Sundberg

Verklighetens Solsidan

Ikväll börjar  Solsidan om i TV4. Jag gillade första säsongen, som en sorts smårolig igenkänningshumor om villalivet i Stockholms omnejd, och så klart för de sommarsköna miljöerna. Men under seriens frånvaro har myten om dess storhet vuxit till omotiverade proportioner. Visst, vi är svältfödda på svensk samtidssatir i sitcomformat, men det går ju inte att missa hur taffligt manus är på många håll, hur lite som egentligen görs med igenkänningsmaterialet, och hur platta karaktärer Herngren och Rheborg gör. Därför har det varit märkligt att se hur svenska medier på senaste tiden överdrivit framgångar och hyllningar till serien som en okritisk del av marknadsföringskampanjen av den nya säsongen.

Första avsnittet har redan legat ute på TV4 Play Premium ett tag, vilket  TV4 ska ha cred för. Jag har dock inte kollat ännu, så jag sitter nog bänkad i soffan ikväll och hoppas på en säsong där Skäringers, Bornebuschs och Dorsins karaktärer får blomma ut. Men anledningen till det här inlägget är att jag skriver en del i den lika bespottade som folkkära genren teppanyakijournalistik, och jag vill gärna bjuda på ett reportage jag skrev för Plaza, om verklighetens Fredde Schiller.

—-

Tv-serien Solsidan har gett oss tillfälle att le åt våra ytliga drömmar om märkeskläder, fondväggar, parmiddagar och transformerliknande monstergrillar. Plaza åkte till verklighetens Solsidan, och fann ett av Sveriges dyraste hem.

Mikael ser nästan oförskämt välmående ut när han sträcker fram handen: Kortklippt sandfärgad kalufs, rosa Ralph Lauren-piké, J Lindeberg-jeans och en klädsam solbränna anlagd under en veckas off pist-åkning i kanadensiska Blue River.

Vi står på en vacker, parkliknande gårdsplan och bakom Mikael reser sig en maffig treplansvilla från 40-talet. Den har byggts på av tidigare ägare, bland andra en norsk skeppare, och nu har den topprenoverats invändigt och fyllts med det bästa av det bästa i inredningsväg.

Medan Mikael visar mig in i huset kan jag inte undgå att tänka på TV4-serien Solsidan, och den verklighetsnära karikatyren av det förmögna folkets kläder, boende och leverne. Mikael beskriver sitt värv som ”verksam inom finansbranschen”, i det fiktiva Solsidan är Johan Rheborgs karaktär en fondmäklare som knallar omkring i kläder som kunde vara plockade direkt ur Mikaels garderob, och vi befinner oss dessutom i – just det – Solsidan i Saltsjöbaden.

Saltsjöbaden är en pittoresk tätort, en synnerligen välbärgad del av Nacka, som i sin tur är en av de svenska kommunerna med allra högst medelinkomst. Orten är kanske bäst känd för Saltsjöbadsavtalet, vars anda präglade svensk arbetsmarknad under större delen av det förra seklet, och för det charmiga Grand Hotel Saltsjöbaden, byggt av K A Wallenberg i slutet av artonhundratalet. Utan denne Wallenbergs engagemang i bygden hade Saltis idag knappast varit detta kluster av villaområden chict utströsslade i Stockholms inre skärgård.

Men när jag kom ut till Solsidan och svängde in på den sjönära vägen där Mikaels villa ligger var det tydligt att jag lämnade den burgna Stockholmförortens Audiland bakom mig och hamnade i ett område fyllt av mindre palats till bostäder, sådana som döljs bakom förbjudande grindar mot vägen och som man skymtar när man åker båt i Erstaviken, fastnar med blicken vid strandkanten, visslar till och mumlar ”Jäklar vad mycket pengar folk har”.

Redan Mikaels garage är dyrare än mitt eget radhus, åtminstone om man räknar räknar bilarna däri. Och när han köpte villan i slutet av nittiotalet toppade den listan över Sveriges dyraste. Sedan dess har den bara blivit mer exklusiv. För ett par år sedan frågade Mikael om hans vän, inredaren Mats Gustavsson, kunde hjälpa honom att fixa till interiören lite. Mats svar fick Mikael att rygga tillbaka. Han ville slå ut väggar och förändra planlösningar.

- Jag hade inte alls tänkt mig ett ingrepp av den omfattningen, och jag hade aldrig accepterat det om det inte var för att vi hade sett Masses tidigare projekt, säger Mikael.

- Men så är jag praktiker och tekniker, medan Masse är visionär.

- Det var ett fantastiskt hus i grunden och vem som helst hade kunnat bo där hur länge som helst, säger Masse när han berättar om projektet över telefon. Däremot tyckte han inte att det var anpassat för ett modernt par med barn.

- Det var för plottrigt med många olika materialval och massor av rum och korridorer. Det var anpassat för en ensam skeppsredare som bara ville ha flådigt och dyrt, men det var varken smart eller dynamiskt. För mig var det viktigt att utgå ifrån Mikael och Camillas familj och livsstil.

När jag kliver in i huset ser jag omedelbart den sten som blev projektets början: spansk, svart Nero marquina-marmor ligger som en spegel över hallgolvet. Tillsammans med vita väggar blev den grunden för färgvalen som håller sig till svart, vitt, grått och brunt i dämpade, naturnära nyanser.

På bottenplan finns en rejäl vinkällare vars gammaldags mysfaktor gjorde att den lämnades orörd i uppgraderingen. Intill den ligger en ångande spa-avdelning skimrande i ljusgrått, som en grotta uthuggen i Carraramarmor, och den flankeras av gästsovrum och filmsalong.

En smal trappa knorrar sig upp till andra våningen, husets hjärta. Där, i det sydvästra hörnet ligger ett master bedroom med spektakulär utsikt över Erstaviken och ett ljusinsläpp som gör de fjärrkontrollstyrda mörkläggningsgardinerna absolut nödvändiga. Det tillhörande badrummet är stort som en mindre lägenhet med dubbla duschar och handfat, och ett lyxigt badkar från italienska Boffi. Medan Mats Gustavssons firma Upgrade Living har ritat och byggt har inredningsföretaget Geco stått för möbellösningarna.

Husets största, viktigaste och mest använda rum är det kombinerade vardagsrummet och köket. Det är ett långsträckt rum, 25 meter från vägg till vägg, med två sittgrupper, öppen spis, en spatiös köksavdelning med diskbänk i svart granit och köksö i vit corian. Ett stort fönsterparti vetter ut mot poolen, och i flygeln som skjuter ut från köket ligger en elegant men sober matsal.

- Det här var tre rum tidigare, och egentligen använde vi dem inte särskilt mycket. Nu är vi här hela tiden. Ja, vi använder faktiskt alla 700 kvadrat till vardags, säger Mikael.
För en fyrabarnsfamilj är det overkligt prydligt överallt, men förklaringen är att barnen håller till på översta våningen, som är mer otyglad med leksaker och hästtapeter.

När jag frågar vad Mikael tycker bäst om med huset får jag tankfull tystnad till svar. Men hans fru, Camilla, hojtar:

- Utsikten! Läget!

Hon kommer inspringande i köket i kritvit tennisutstyrsel, nyss hemkommen från banan och full av lovord till vyn mot Erstaviken. Det är lätt att förstå entusiasmen för det lugna vattnet, utsikten mot Tyresö och frånvaron av de industriella silhuetter som är så vanliga längs kusterna.

- Det fantastiska är att huset kombinerar det moderna här inne med naturen direkt ute på gården. På sommaren reser vi ogärna iväg, istället flyttar vi ut och håller till vid poolen, altanen och bryggan.
Ute på bakgården förmedlas mycket riktigt omedelbart känslan av skärgårdsnatur, av krokiga träd och dramatiska klippor som faller ner till den privata hamnen som byggts av dykare och tusen kubikmeter betong. Jo, uterummet är precis lika kompromisslöst som interiören. Inkilad vid klippbranten ligger till exempel en utomhusjacuzzi. För att få den på plats i ett så dramatiskt men otillgängligt läge flögs den in med helikopter.

Nere vid hamnen hittar vi en sjöstuga som utrustats som gäststuga och används mycket under sommarhalvåret. Plötsligt har vi kommit ut till ett idylliskt sommarnöje, fjärran från vardagen, trots att vi bara traskat över tomten.

I Solsidan lever man det goda livet, kosta vad det kosta vill. Och när jag till slut tar upp TV4-serien pekar Mikael mot villan två hus bort.

- Det där är Freddes och Mickans hus i serien.

Det är klart att Mikael och Camilla följer den. Det är klart att de känner igen sig i satiren. Och det är klart att de tycker den är förbaskat rolig. Mikael lånade till och med ut sin 15 meter långa Sunseeker när inspelningsteamet behövde en flott motorbåt till första avsnittet. Men tv-seriens fixering vid status och yta tycker Mikael ändå är överdriven.

- Visst finns det sådant här. Men vi bor ju så här för att vi vill det, inte för att det anses fint. Jag tror ärligt talat inte att det där är värre här än i andra områden. Det är bara det att folk som bor här råkar ha det ganska gott ställt.

Reboot

Okej, då skakar vi åter liv i bloggen efter en tids frånvaro, med länkar till egna texter och läsvärda grejer av mina kollegor. Sedan lanseringen av Piraterna (som nu hunnit komma ut i pocketformat) har jag mest varit föräldraledig, så när som på lite krönikeskrivande och jobb för SvD och Plaza. I mitten av augusti sätter vi dock ungen i förskola, i september flyttar jag tillbaka till kontoret, och normal verksamhet återupptas.

Min senaste krönika i SvD handlar om MIA, Twitter och tryffelpommes.