Årets spel 2010 – Topp 10

Idag listar Tove Bengtsson och jag årets spel i SvD. Det är inget försök till objektiv topplista, utan blott våra personliga favoriter. Men vi har också sett till att välja olika spel för att listorna inte skulle bli för överlappande. Vi har trots allt ganska likartad smak.

Hade inte Tove lagt beslag på dem så hade jag haft med både Mass Effect 2 och Alan Wake på listan – i stället för Fable 3 och Angry Birds. Och jag vet att Tove åtminstone skulle haft med Heavy Rain på sin lista.

Om vi hade satt ihop en topp tio-lista med pretentionen att på något sätt vara objektiva så hade förstås spel som Star Craft 2 och Super Mario Galaxy 2 varit givna, men som sagt: det här är våra subjektiva favoriter. I den andan tipsar jag gärna också om Mafia 2 som är en fin gangstersaga för den som vill tillbringa julhelgen med en sådan. Själv ska jag spela Amnesia och Bioshock 2 som är de av spelen jag inte hunnit med i år som jag är mest sugen på att nedsänka mig i.

I slutändan är det två titlar som gör att jag kommer att minnas spelåret 2010: Red Dead Redemption och Heavy Rain. Där har ni årets milstolpar i spelhistorien. Två tvättäkta moderna klassiker.

Det slår mig nu när jag funderar kring spelåret att jag i SvD-valen glömde bort en Nintendo DS-pärla, så det finns anledning att presentera min än mer personliga lista, topp tio, i ordning:

1. Red Dead Redemption
2. Heavy Rain
3. Gran Turismo 5
4. Mass Effect 2
5. Assassin’s Creed: Brotherhood
6. Alan Wake
7. WarioWare: Do It Yourself
8. Fable 3
9. Angry Birds
10. Mafia 2

Hallå, det är ju bara ett spel!

Idag har jag en krönika i SvD om synen på spelmediet, apropå Tobias Bjarnebys krönika Spel är spel, inte finkultur i Aftonbladet.

Den här diskussionen har pågått under lång tid, men den tog fart ordentligt vid förra årets Game Developers Conference. Journalisten Heather Chaplin hade fått i uppdrag att hålla ett anförande, och det blev ett brandtal där hon beskyllde de samlade spelutvecklarna för att vara förvuxna tonåringar som saknade förmåga att förverkliga spelmediets potential och skapa konst med samma verkshöjd som den främsta filmen och litteraturen.

En av dem som blev särskilt förargade var den förvuxne tonåringen David Jaffe, bäst känd som skapare av det barnsliga machovåldspelet God of war med uppföljare. Jaffe har en blogg som toppas av en bild på en jättefarlig clown och hans machohjälte Kratos, från God of War. I bloggen skriver Jaffe fuck ofta så att läsarna ska förstå att han är cool och badass.

David Jaffe kände sig nödgad att försvara sin rätt att frossa i våld och könsstereotyper, så han avreagerade sig i ett inlägg som var tvärilsket och genomkorkat. Han inledde med att gnälla om hur journalisterna inte förstår spelutvecklarna:

It’s like they never stop to consider that perhaps many of us game developers don’t want what THEY want.

Maybe some of us LIKE games that don’t want to be art.
Maybe some of us would rather be the Jerry Bruckheimer of games than gaming’s Orson Wells.
Maybe some of us LIKE portraying women in a more comic booky way (the same way- by the way- that the vast majority of male game characters are portrayed).
Maybe some of us don’t want to load our games down with political and philosophical discourse.

På något sätt misslyckades alltså David Jaffe med att inse att det var precis den här attityden som Heather Chaplin ville sätta fingret på, en attityd som genomsyrar alldeles för stora delar av spelbranschen, och som föranledde hennes kommentarer om omogna spelutvecklare.

Givetvis fick David Jaffe en massa medhåll från en massa manliga kolleger och fans, och i förra veckan plockade meriterade spelskribenten Tobias Bjarneby upp David Jaffes fackla och hyllade hans blogginlägg som “kanske det mest klarsynta jag läst i ämnet”.

Jag är av en annan åsikt dårå. Jag blir galen på folk som tycker att spelkritik ska hålla sig till spelmekanik och konsumentinformation, och blunda för spelens estetiska, etiska och politiska dimensioner. Jag blir galen på folk som tycker att man aldrig kan kräva mer av spel annat än att de ska vara roliga. Och jag tycker synd om folk som hellre vill vara Jerry Bruckheimer än Orson Welles.

Spelmediet har en fantastisk bredd. Spannet från Tetris till Red Dead Redemption är betydligt större än spannet mellan Helan och Halvan och Krzysztof Kieślowskis Den blå filmen. Det rymmer väldigt många olika typer av uttryck. Självklart kan spel vara finkultur, om man nu vill använda ett så diffust begrepp. Jag har spelat flera spel som kvalar in bara i år. Spel som Heavy Rain och Sleep is Death visar hur spel på olika sätt kan vara fängslande interaktiva berättelser. Red Dead Redemption och The Sims 3 utforskar på olika sätt hur människan förslavas av inre drifter och yttre omständigheter. Och så vidare. Men de progressiva spelskaparna är i försvinnande liten minoritet. Därför behöver spelmediet alltjämt mer av Heather Chaplins passion och mindre av David Jaffes reaktionära hack n’ slash-mentalitet.

Uppföljare betyder kvalitet i spelvärlden

2010 har så här långt, ungefär halvvägs in, varit ett fantastiskt spelår. Jo vi är bara knappt halvvägs in. Spelsläppsfördelningen är nämligen sned och årets sista månader är en störtflod av nya releaser som hoppas bli bästsäljare i julhandeln.

Det lustiga är att de flesta av de bästa spelen hittills i år är uppföljare. Tvåor, för att vara exakt. Mass Effect 2, Bioshock 2, Starcraft 2, Mafia 2 och så förstås Rockstars gripande, mästerliga westernepos Red Dead Redemption som jag recenserade i våras. Även om ändlösa, stagnerade serier som Call of Duty, Fifa, Halo med flera blir tröttsamma i sitt varumärkesmjölkande ska man inte förakta värdet av en tvåa där utvecklarna får en chans att renodla, förfina och fixa allt det där som de inte blev hundraprocentigt i ettan. Faktum är att många av de bästa spel som har gjorts är uppföljare, vilket är en intressant skillnad mot exempelvis filmen.

Om det fenomenet skriver jag i dagens krönika i SvD.