Uppföljare betyder kvalitet i spelvärlden

2010 har så här långt, ungefär halvvägs in, varit ett fantastiskt spelår. Jo vi är bara knappt halvvägs in. Spelsläppsfördelningen är nämligen sned och årets sista månader är en störtflod av nya releaser som hoppas bli bästsäljare i julhandeln.

Det lustiga är att de flesta av de bästa spelen hittills i år är uppföljare. Tvåor, för att vara exakt. Mass Effect 2, Bioshock 2, Starcraft 2, Mafia 2 och så förstås Rockstars gripande, mästerliga westernepos Red Dead Redemption som jag recenserade i våras. Även om ändlösa, stagnerade serier som Call of Duty, Fifa, Halo med flera blir tröttsamma i sitt varumärkesmjölkande ska man inte förakta värdet av en tvåa där utvecklarna får en chans att renodla, förfina och fixa allt det där som de inte blev hundraprocentigt i ettan. Faktum är att många av de bästa spel som har gjorts är uppföljare, vilket är en intressant skillnad mot exempelvis filmen.

Om det fenomenet skriver jag i dagens krönika i SvD.

Spelsidan: Mafia 2, Lost Horizon, Limbo m.m.

Spelsidan i SvD är tillbaka efter sommaruppehåll och idag recenserar jag gangsterromantiserande Mafia 2 och old school-äventyret Lost Horizon medan Tove Bengtsson har spelat Limbo och Lara Croft and the Guardian of Light.

För er som är frälsta på klassiskt peka-och-klicka-pusslande är Lost Horizon obligatoriskt. Om Mafia 2 kan jag bara tillägga att vissa kommer att bli besvikna på att det är så linjärt och fullt av filmsekvenser och medelmåttig action. Och det finns en del att anmärka på när det gäller kvinnosyn/produktplacering (spelet igenom samlar man på Playboytidningar). Men den tidstypiska musiken och atmosfären samt de kärleksfullt tecknade maffiastereotyperna satte sina krokar i mig och jag spelade igenom den cirka tretton timmar långa storyn nästan non-stop.

Nu håller jag fyrtiotalsabstinensen stången med en spotifylista full av swing.

Mobilen vinner över boken och läsplattan

I dagens SvD skriver jag om min nymornade vurm för eböcker. Varken Kindle, Ipad eller någon annan läsplatta lockar mig så väldigt just för att läsa böcker på. Men jag har upptäckt att min HTC Desire är lysande för ändamålet, i kombination med appen Aldiko. Att ha sin bok ständigt tillgänglig i fickan är ljuvligt, OLED-skärmen på 3,7 tum är utmärkt att läsa på, och mest överraskande av allt: Aldiko får mig att läsa gamla stötar som Twain, Tolstoj och Conan Doyle, som jag aldrig riktigt förmår mig att plocka upp på Adlibris eller Pocketshop.

Skryt och skrän

Två aktuella reportage som inte får missas:

Facebook har sprängt Jantelagen
Anders Mildners högintressanta text i Sydsvenskan om hur Twitter och Facebook gör storskrävlare av normalt blygsamma svenskar.

Experiment med fakta
Adam Svanells Wikipedia-knäck i Svenska Dagbladet, vars eftermäle är betydligt mindre smickrande för wikipedianerna än själva artikeln.

Reboot

Okej, då skakar vi åter liv i bloggen efter en tids frånvaro, med länkar till egna texter och läsvärda grejer av mina kollegor. Sedan lanseringen av Piraterna (som nu hunnit komma ut i pocketformat) har jag mest varit föräldraledig, så när som på lite krönikeskrivande och jobb för SvD och Plaza. I mitten av augusti sätter vi dock ungen i förskola, i september flyttar jag tillbaka till kontoret, och normal verksamhet återupptas.

Min senaste krönika i SvD handlar om MIA, Twitter och tryffelpommes.

Blogg om The Pirate Bay på SvD

Svenskan kör ambitiös täckning av The Pirate Bay-rättegången, och jag drar mitt strå till stacken genom att blogga från rättegången under den tjusiga bylinebannern ovan. Jag delar också med mig av mina intryck i tidningen med ojämna mellanrum.

Helgen kommer att ägnas åt att läsa förundersökningen (igen), plugga pirathistoria, gå på presskonferens, ducka debattartikelförfrågningar och prata med medier. (Bland annat Agenda på söndag.) På måndag rullar rättsprocessen i gång, men mediacirkusen rasar redan för fullt.

Spelkärlek

Edge har kallat honom för ett geni. Wired har beskrivit honom som en gud. I dagens SvD skriver jag om spelutvecklaren Eskil Steenberg och hans vanvettigt ambitiösa enmansprojekt Love.

Krönikor, flumspel, Spotify

Sedan ett par veckor tillbaka skriver jag krönikor för SvD nöje. Hittills har jag skrivit om problemen med Spotify (som kommer av att man låser samman musikspelare och innehåll, i kombination med musikbolagens nätängslan), och om flummiga konstspel (indieutvecklarnas reaktion på, tja, kommersialismens skadliga verkningar i spelmediet).

Kolla in Jason Rohrer, Rod Humble, och ThatGameCompany för exempel på spelskapare som inte blygs över sina pretentioner.

DICE-rep

I söndags hade jag ett stort reportage om spelutvecklaren Digital Illusions i Svenska Dagbladets kulturbilaga K.